Motsatsen till skrivkramp
Från den galna Farbror Thorsten...
Oxå...en typ av...fjärrkontroll....som kanske finns i vissa mäns drömmar...
Detdär med att ha en partner som är Kåt, glad och tacksam har tydligen vidareutvecklats. Nu är det bara kåt och tacksam som gäller...hm....
Brudarna i familjen rockar loss...
Jag och Liv spelade lite, jag på guran och Liv på sin mystiska mask som är kombinerad öga-handträning/ finmotoriskt gym och piano...Det blev mest svenska gamla godingar a la Kent, Afzelius och Gerdestad. Var gång jag började på en ny låt, plinkade hon ivrigt på sitt instrument.
Sedan kände sig Liv så tonårsaktig och frigjord att hon drog iväg ända ut i hallens skumrask av skor, dammråttor och mörker....i 30 sekunder. Jag tänkte att hon skulle ge sig på att försöka fara uppför trappen. Men det blev inget med det. Hon nöjde sig med att kolla i dojorna en smula. Trappåldern, verkar befinnna sig några veckor bort ännu.
Irri, birri, arg...
Nu går skam på torra land:Mina båda pojkar spelar hockey. Det bästa i livet, det är när flera lag möts på ett så kallat sammandrag. Säger Hampus, 6 år född 2002. NU har de kommit på att det egentligen är 01:ornas lag. Så 02:orna och 03:or ska inte få vara med på det sammandrag. Som äger rum om 7 dagar!!! Om det blir platser över så ska de 5- 6 åringar och är mest intresserade och bra utvecklade få vara med. Alla dessa småspelare med föräldrar som slitit så, som alla vill så mycket. Som spelat mot killar mycket större än dem själva när antalet spelare födda 01 inte räckte till...H stod målvakt tre matcher en och samma dag, fast han aldrig ens provat det tidigare- DÅ behövdes han...
Tror ni jag tänker stå i någon cafeteria eller städa några golv, efter ett sammandrag som utesluter och där man säger att alla som är med i laget, är plötsligt inte med i laget...icket!
Såhär står det i klubbens stadgar:
Ska jobba för....god sammanhållning och ansvar för sina medmänniskor.
Målet med verksamheten är att skapa en klubb med en sportslig- och social särprägel, där glädje och lust kring idrottandet ger bra utveckling för spelare, ledare, föräldrar och grupp.
Hur tar man med ett sådant beslut ansvar för sina medmänniskor, vilken är den sociala och sportsliga särprägeln?
Vilka av mina principer bryter detta mot?
Solidariteten: Förr behövdes de små, och har bidragit till att 01:orna fått spela....NU behövs de inte längre. Då kan man bara kasta dem åt sidan?
Det lekfulla inslaget: I idrott på denhär nivån, är det ett stort msistag att föra in element som bidrar till konkurrens och utslagning.
Demokratin: Med ett medlemskap i ett lag följer skyldigheter, men också rättigheter. Dessa barn har skyldigheterna gentemot laget kvar, men inte rättigheterna?
Lustfyllt lärande: Att uppmuntra glädje och motivation. Är viktigt för lärandet. Hur ska tränarna kunna uppmuntra barnens intresse, när de samtidigt säger att de "mest" intresserade kan få vara med. Hur avläser tränarna vilka som är "mest" intresserade av så unga barn. Om någon håller på att tappa motivationen, så har klubben ett ansvar över att hjälpa denne unge spelare att hitta lusten och glädjen igen. Hur gör man det om man inte får vara med? Intresse är ingen prestation, intresse är en förutsättning för lärande!
Såhär säger Riksidrottsförbundet om barnidrott.
En bok om leken inom idrotten. Från recentionen:Leken inom idrotten vänder sig till dig som är ledare för barnidrott och vill lära dig mer om lekens betydelse för barns utveckling. Att lek är naturligt för barn känner du säkert till men visste du att det är avgörande för ett barn att få leka för att kunna utvecklas på ett positivt sätt?
Leken inom idrotten beskriver vad lek är och vad barn lär sig genom att leka. I häftet finns ett antal frågor med uppmaning till dig att fundera över hur idrott kan göras mer lekfull för barn.
Innehåll:
Min rätt till idrott. Ett arbetsmaterial för tränare och klubbar om barns idrottande. Kanske något att tipsa vår klubb om...Ur recentionen:Min rätt till idrott är ett processmaterial där din uppfattning och erfarenhet är utgångspunkten i diskussionerna. Du får fundera och tycka till om barns delaktighet, allsidig träning, tävlingsmomentet och om ledare inom barnidrotten.
Materialet är också ett stöd för föreningar som ska arbeta fram en policy och handlingsplan för sin egen barnidrott.
Innehåll:
Behjärtansvärda band...
Här tänkte jag samla på diverse band och pins och annat som jag tycker stödjer bra saker. Bara för att hålla lite koll för egen del. Så detta blir liksom ett pågående inlägg...om ni förstår....
Jag vill kunna!
Jag vill veta hur man sätter in gadgets på ett snyggt sätt. OCH jag vill ha dendär google varianten som gör att hela bloggen översätts till ett annat språk, precis som trolleri. Så jag har gjort att taffligt försök. Men det måste jag be om hjälp med...upptäcker jag.En annan sak som jag inte förstår: är hur jag kunde bli hockeymorsa?? Jag tycker det är jättebra att de idrottar och skjutsar gärna, men....ja.....Min Lukas han har ju alltid varit en känslig person. Men hockey diggar han. Det är klart med alla de skydd som ska på, så är det kanske i själva verket mer obehagligt att åka längdskidor än att spela hockey. Våra tränare är så bra, de är kanon. Klarar av att leda barnen på ett positivt och kontruktivt sätt. Det pratas om hur man är mot varandra likväl som speltekniska delar.
Nu ska jag slänga på mig kläderna och peppa Lukas så vi kommer i tid till träningen. Jag lät honom ligga för länge, eftersom jag snöade in med bloggmakandet. Sedan idag ska jag och Hampus ordna glasögon. Vi har lyckan att bo i ett landsting där barn får glasögonen på recept. På flera andra håll måste barnfamiljerna betala dem. Det kan leda till att barn som ser rätt dåligt faktiskt blir utan glasögon. De kan faktiskt betraktas som hjälpmedel i likhet med hörtapparat, eller blisstavla, eller permobil. Jovisst, funktionsnedsättningen är ofta av lindrig art. Men det kan ställa till mycket att se lite dåligt. Dessutom finns många, många barn som ser ordentligt dåligt. Men det är klart, för de flesta brukar det lösa sig.
Sist men inte minst idag, ska jag och Hampus sedan hälsa på en kär vän.
Ha en bra dag.
Stockholmsresan
Denna gång gick allt lite smidigare. Flygtaxin kom....Vi for....Jag var så trött, så trött...ovan att sitta ner en hel dag och efter senaste tidens influensa fick jag kämpa, ordentligt för att inte somna under föreläsningarna. Tur att det var intressant åtminstone. Som vanligt erbjöd dagarna en hel del viktiga och bra möten. Alltid stöter man på någon kollega som man inte räknat med att träffa. Härligt! På vägen hem, kunde jag inte hålla mig vaken längre. Utan slocknade i planet. Vaknade av att Lukas strök mitt hår och sade: Sov du, mamma. Jag väcker dig när vi landat. Fina, omtänksamma Lukas. Han sade också att han tyckt det varit så roligt att följa med, en bra resa - var omdömet. En förälder behöver feedback, åtmistone jag. Att höra att det man gör uppskattas och vad som varit skönt eller inte. För det är jag tacksam att Lukas ger mig.
Vi var såå nöjda med resan. Lukas lyssnade storörat och ställde mig 1 000 frågor däremellan. Vad är ett nätverk mamma? Ditt jobb verkar roligt! Vad menade du med..? Jag förklarade nätverk med att man hör ihop på ett osynligt sätt, att många som jobbar tillsammans med samma sak liksom hör ihop. Det är som att vara kär då? Svarade han...Visst kan man le åt den liknelsen först, men det är inte så tokigt tänkt. I ett nätverk där deltagarna känner att de har en samhörighet, och där de vill finnas, där de blir bekräftade, känner sig omtyckta och viktiga - DET är ett fungerande nätverk. Även om det inte är den romantiska kärleken, som bör eftersträvas i ett nätverk- så kanske det ändå är så att Lukas var något på spåren.
Jag återkommer säkert senare, eftersom jag fått en hel del tips om distansutbildning och rapporter om nätet...exemelvis communitys, wikis, bloggar och forum. Vad lär deltagarna sig i det informella och oreflekterade lärande som uppstår? Hur värnas klokskapen? Jag har själv stött på några skräckexempel. Men det ska jag skriva mer om en annan dag...Detta var en liten teaser...
Vet ni, det talas ju om digitala infödingar och digitala invandrare. Av vilka jag är det senare. Jag får lära mig och förvärva språket och verktygen. Medan Liv som redan knapprar på tangentbordet ju är en inföding....Hur känner man igen om man är det ena eller adnra? Jag fick ett sådant bra tips av kursledaren. Ett citat ur boken Musselstranden av Marie Hermansson. "I fönstret hängde en mobil med skal av blåmusslor."
En digital inföding tänker på: En digital invandrare tänker på:
Nedan ngra bilder på inköp, samt resebilder på Lukas. Liv fick en vacker t-shirt av Margot. Tack så mycket kära vän! Där står tydligen att hon är en drottning- jajjamän! EN lysande boll till Hampus eftersom jag som den usla husmor jag är tvättat den han hade i tvättmaskinen. En indianhövdning till H, eftersom vi glömde den på hotellet när han följde sist...Paraplyklubbor eftersom alla i familjen (utaom jag) är heeelt sålde på dem och de finns att köpa på Hötorget...Lukas shoppade loss på en drakaffär och på Buttericks...
Personlighetstest
Jag fann detta test genom att läsa Gladanas blogg. Det är intressant med sådana ting, tycker jag. När jag blev anställd på min nuvarande arbetsplats var det ett väldigt testande hit och dit. En Thomasanalys gjordes. Man kunde få för sig att jag skulle arbeta på pentagon- minst!! Vetenskapens värld beskriver hur väldigt få av testen är kvalitetssäkrade, och det är ett väldigt hyssjande omkring de utvärderingar som gjorts. Det kostar 1000 pix att få läsa...Lite smickrande delar av resultatet som jag kommer ihåg från Thomastestet: jag passade som expert, jag var flexibel, tyckte om att röra på mig, bra på ta ansvar och kalrara av utmaningar och att hålla många bollar i luften...typ...WHO- World Health Organisation. JAg använder deras bild, helt enkelt för att organisationen har förkortningen WHO. Who? Det är väl svaret som alla dessa tester söker svaret på....
Vad jag tycker om sådana tester? Tja, på något sätt visar en människa ju upp det som behövs i en testsituation, man får därför knappast en bild av någons personlighet...Men kanske av vilka personlighetsdrag en person aktivt kan plocka fram och använda sig av, exempelvis under stress, eller i jobbet... Jag tycker inte om att bli testad och känner alltförväl igen mig när 6 åringen skeptiskt tittat på Bvc- sköterskan eller skolsköterskan som vill testa honom...Ta mig som jag är- lixom!
Ett test är alltid ett test, och människorna individer. Vad man mäter, är därför svårt att säga. Men roligt är det!
Såhär var det med mig, enligt gratistestet:
Din personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.
Ett annat test: The idiot test... Var inte ledsna om det går dåligt först, man invaggas i falsk säkerhet SÅ enkelt...och sedan när man börjar slappna av, då borde man vart uppmärksam...läsförståelse...btw!
Gör det gärna själva, skoj!
Vilken typ av GEEK är du lixom...
Bilden lånad från http://www.etui.se/ Om Kommunikation, webb och entreprenörsskap.
Imorgon
Flyger jag med fåglarna. Ska ner till Stockholm på en kurs. Lukas hänger med mamma på jobbet. Jooo, ett rådjur var det som strök omkring igårnatt. Smaskade på nedafllna prytdnadsäpplen. Vi hade lust med annat än att räfsa äpplen i höstas...och det var ju bra för de rara rådjuren. Fortsätter djur-sviten med en bild av några fåglar som fröjdas åt det faktum att deta hus äntligen försetts med fågelbord. Vi hörs, på andra sidan av resan till Stockholm- åter på fredag.Ha det så gott!
Skuggor
Inatt när vi precis somnat in hördes ett hasande ljud utanför fönstret..Vad var det? En strykande bov? Var är den som gjorde ljudet nu? Det visade sig vara tre smygande, smidiga skuggor som strök runt våra knutar. I skydd av mörkret, i vargtimmen. Inte ens månen sken över dem...Ser ni vem det var?
Karin Boije - Trädet
Karin Boije - TrädetNär min dörr är stängd och min lampa släckt
och jag sitter svept i skymningens andedräkt,
då känner jag runtomkring mig röras
grenar, ett träds grenar.
I mitt rum, där ingen annan bor,
breder trädet ut en skugga så mjuk som flor.
Det lever tyst, det växer väl,
det blir vad en okänd menar.
Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.
Jag är rädd ibland och frågar ängsligt:
Är vi så säkert vänner?
Men det lever lugnt, och det växer still,
och jag vet inte vart det strävar och vart det vill.
Det är ljuvt och trolskt att bo så nära
en som man inte känner...
The Scientist
The Scientist är en underbar låt med Coldplay. Videon lyfter dessutom texten ytterligare. Äntligen några som gör konst av videomakandet, som sätter igång reflektionsapparaten...Annars kan det bli mycket av rumpskakningar och nonsens, tycker jag på musikkanalerna...föga inspirerande och tämligen uttjatat. Se den till slutet! För mig leder tankarna vidare till Tarotkortet Alkemisten. Alltings början och slut finns representerat, det inre och yttre. Ett kort som kommer efter kortet döden Tänk, var gång något tar slut, så lämnar det samtidigt dörren öppen för nya möjligheter. Ibland kan ett avslut vara ovälkommet och abrupt, det kan kännas som att vistas i ett vaacum. Men så är det inte, när man nyorienterat sig ser man att alla ingredienser i livet fortfarande ligger på bordet. Frågan är vad man vill och kan göra av dem.
Boken Alkemisten, en underbar berättelse som varje läsande person bör få läsa. Skriven av en av mina favoritförfattare Paulo Cohello. Han må inte vara den första som sprider det budskap han förmedla, men han berättar på ett skönt, poetiskt och genuint mellanmänskligt sätt. Det finns inga profeter, säger han mig- eller kanske var och en kan vara profet. Man lär i livet, för livet - sitt och andras. Genom att vara intresserad. Genom att vandra på sin väg och låta sig inspireras av andras vägar.Beskrivning från Adlibris:
"Alkemisten" är den magiska historien om Santiago, en andalusisk herdepojke som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Från sitt hem i Spanien reser han till marknaderna i Tanger och genom Egyptens öken till ett livsavgörande möte med alkemisten. Historien om de skatter som Santiago finner på sin väg lär oss den viktigaste av alla visdomar: att lyssna till sitt hjärta, att förstå tecknen på livets väg och framför allt att följa sina drömmar. "Alkemisten" är en av vår tids mest sålda böcker. Den har översatts till 58 olika språk och utgivits i 156 länder.
Vilolet hill
Coldplays texter, så enkla, så sköna...för mig. Finner jag en text med snö i (som LW:s musik) så blir jag dessutom så glad....Denna, Violet Hill...känns dessutom helt rätt i tiden. För vad är det som avgör vilken sanning som råder i världen? Påven, prästerna, politikerna, USA:s president? Och på vilka grunder vet de att de gör kloka val? För att de har gud med sig, som Mr Bush så många gånger uttryckt när han "hjälpt till" i världens hörn. Eller påven, som nu tycks ha fått direktiv från Gud fader att inte längre bannlysa ett prästbrödraskap som har haft medlemmar med högst tveksam iställning till människorna och kärleken.
Was a long and dark December
From the rooftops I remember
There was snow
White snow
Clearly I remember
From the windows they were watching
While we froze
Down below
When the future's architectured
By a carnival of idiots on show
You'd better lie low
If you love me
Won't you let me know?
Was a long and dark December
When the banks became cathedrals
And the fog
Became God
Priests clutched onto bibles
Hollowed out to fit their rifles
And the cross was held aloft
Was a long and dark December
From the rooftops I remember
There was snow
White snow
Clearly I remember
From the windows they were watching
While we froze
Down below
When the future's architectured
By a carnival of idiots on show
You'd better lie low
If you love me
Won't you let me know?
Was a long and dark December
When the banks became cathedrals
And the fog
Became God
Priests clutched onto bibles
Hollowed out to fit their rifles
And the cross was held aloft
You can´t play on Broken Strings
James Morrison och Nelly Furtado.
You can't play on broken strings
You can't feel anything that your heart don't want to feel
I can't tell you something that ain't real
Vad består livet av, vad är sant, för dig. Det är din sanning. Den är verklig. Så många verkligheter som möts var dag. Mellan människor. Om vi bar det som en sanning i vårt hjärta, när vi möter andra människor. Var och en bär sin egen sanning, sin verklighet. Som är lika riktig som min, även om de inte är kompatibla eller rentav kolliderar. Det är till och med så, att vad jag skulla vilja och vad som verkligen är sant i mitt hjärta. Kan vara olika saker. Så vad är "sanning", egentligen?
Försök därför aldrig spela på någon annans strängar, du vet inte hur de är stämda. Säg inte "jag är expert" på DIN melodi, jag har hört den förr. Var istället glad över att få lyssna, medveten om att själva lyssnandet i sig är en tolkning. Spela däremot på dina egna strängar, så vackert du förmår. Din melodi, stolt och klart så andra får höra och låta sig inspireras, men utan att kunna imitera.
Och om strängarna brustit, lyssna än mer varsamt medan den som strängar om prövande och försiktigt först sätter strängarna och sedan stämmer dem- efter sitt öra. Stör inte den sköra processen. Går dina egna itu, ge digsjälv samma utrymme och respekt inför omsträngandet.
Viröst krig
Tack kära bloggarvänner, för alla omtänksamma och påhejande tillrop. Vi är inte pigga ännu, men en god bit på vägen. En stund för migsjälv har jag nu. När lillan äntligen sover skönt själv, med mitt hår på ända och trötta ögon...i morgonrocken, givetvis- inte påklädd. Det är överkurs. En liten rapport, så länge. Tills jag får tid över till att läsa vad ni gjort under tiden jag varit i dimman.
Så kom helgen, den som vi längtat efter. Då vi skulle dricka Amarone, ägna oss lite åt varandra, jag och min älskade. Den helgen som kommer någongång var femte eller sjätte helg..ungefär. Istället ägnade vi oss åt Brisbane. Och jag tycker inte om geografi. I gunden är jag lärare i ma/no ämnena. Jämte matematiken och metodiken så var biologin och då särskilt anatomin och studierna om kroppen på cellnivå spännande. Tyvärr, fick vi delta i en närstudie långt över vad jag önskat. Över vad som händer med kroppen när man drabbas av Influensa. 8 - åriga Lukas var först ut, därefter två dagar efter insjuknade Hampus, 6 år. Därefter jag, min älskade och sist i raden: lilla Liv 10 månader. En klassisk influensa med värk i kroppen, ont i huvudet och ögonen. Ett viröst krig utbröt i våra kroppar. Några konversationer som speglar hur det var:
Konversation 1: Det var inte jag.
L: Det var inte jag som drömde detdär.
Jag: Vem var det då?
L: Det var de andra pojkarna. (tittar på de som står runt mig...??)
Jag: Vad gjorde du då?
L: Flinar fånigt och tittar på "pojkarna". Jag flög ovanför. (Förstår inte mamman något?)
Och det var inte min bok.
Konversation 2: Älskar du mig.
Jag: Älskar du mig?
E: Ja, mycket.
Jag: Kan du såga av mig huvudet då?
E: Nej, det är så bra där det är.
Jag: Men jag har sett hur de tog ur hjärnan genom näsan på mumier, kan du göra det då?
E: Det gör nog ont.
Jag: inte mer ont än jag har nu.
Konversation 3: Billigt nöje. En oneliner.
E: Vad vi har haft det bra i helgen, vi har varit tillsammans och haft det lugnt och stilla. Och billigt blev det. Det är mycket billigare med Alvedon än Amarone.
Konversation 4: Liv säger:
Gråt, gråt...dimmiga ögon och över 39 graders feber. Mamma är en skön medicin för välbefinnandet. Sover på mamma, är ett med mamma. Vällingen är mums. Ont i kroppen. Lamporna sticker i ögonen. Host och krax. Idag ligger febern bara på 38. Liv passar på att borsta pappas tänder och leka lite. Sedan är hon helt slut. Som när jag eller min älskade givit oss iväg för att handla medicin eller mat, med influensan krigande i kroppen. Matt...och trött.
Återkommer med ett eget inlägg och virusoch immunförsvaret. Samt ska svara på alla snälla och omtänksamma kommentarer när jag får möjlighet.
Så kom helgen, den som vi längtat efter. Då vi skulle dricka Amarone, ägna oss lite åt varandra, jag och min älskade. Den helgen som kommer någongång var femte eller sjätte helg..ungefär. Istället ägnade vi oss åt Brisbane. Och jag tycker inte om geografi. I gunden är jag lärare i ma/no ämnena. Jämte matematiken och metodiken så var biologin och då särskilt anatomin och studierna om kroppen på cellnivå spännande. Tyvärr, fick vi delta i en närstudie långt över vad jag önskat. Över vad som händer med kroppen när man drabbas av Influensa. 8 - åriga Lukas var först ut, därefter två dagar efter insjuknade Hampus, 6 år. Därefter jag, min älskade och sist i raden: lilla Liv 10 månader. En klassisk influensa med värk i kroppen, ont i huvudet och ögonen. Ett viröst krig utbröt i våra kroppar. Några konversationer som speglar hur det var:Konversation 1: Det var inte jag.
L: Det var inte jag som drömde detdär.
Jag: Vem var det då?
L: Det var de andra pojkarna. (tittar på de som står runt mig...??)
Jag: Vad gjorde du då?
L: Flinar fånigt och tittar på "pojkarna". Jag flög ovanför. (Förstår inte mamman något?)
Och det var inte min bok.
Konversation 2: Älskar du mig.Jag: Älskar du mig?
E: Ja, mycket.
Jag: Kan du såga av mig huvudet då?
E: Nej, det är så bra där det är.
Jag: Men jag har sett hur de tog ur hjärnan genom näsan på mumier, kan du göra det då?
E: Det gör nog ont.
Jag: inte mer ont än jag har nu.
Konversation 3: Billigt nöje. En oneliner.
E: Vad vi har haft det bra i helgen, vi har varit tillsammans och haft det lugnt och stilla. Och billigt blev det. Det är mycket billigare med Alvedon än Amarone.
Konversation 4: Liv säger:
Gråt, gråt...dimmiga ögon och över 39 graders feber. Mamma är en skön medicin för välbefinnandet. Sover på mamma, är ett med mamma. Vällingen är mums. Ont i kroppen. Lamporna sticker i ögonen. Host och krax. Idag ligger febern bara på 38. Liv passar på att borsta pappas tänder och leka lite. Sedan är hon helt slut. Som när jag eller min älskade givit oss iväg för att handla medicin eller mat, med influensan krigande i kroppen. Matt...och trött.
Återkommer med ett eget inlägg och virusoch immunförsvaret. Samt ska svara på alla snälla och omtänksamma kommentarer när jag får möjlighet.
Hot and Cold
I huset har vi varit omväxlande varma och kalla, på grund av Brisbaneinfluensan. Under tiden har jag tvingats inse att jag tycker att Katy Perry är underhållande. Denna video är min favorit just nu.
You don´t really want to stay - no, you don´t really wana go - no.... Sjunger hon med sin söta röst...Woahaha, nej..vem skulle våga göra någotdera med ett gäng thrillerinspirerade, argsina brudtärnor försedda med slagträ...som följer en galen bruds kommando.
Annat som hon håller sin blivande emot honom:
You change your mind, lika a girl change her clothes. You PMS, like a bitch. Overthink, speak cryptically, you are bipolar...
Varför, varför...vill hon då äkta denna man? Tja, kanske är det så varje bruds inre dialog ser ut, dendär som är över på några 10- tals sekunder. Den som finner sitt utrymme i andetagen, innan svaret kommer från den älskades läppar. Eller ögon. De andetagen där en trött och rädd brudhjärna får utrymme att måla upp en lång rad scenarion
Tänk på det, alla ni som ska fria till någon!!!
Blä
Stalker
Liv blir förföljd av babygymmet, som hon vuxit ifrån...den har fastnat på gåstolen. Så ovärdigt!
Om ni själva är intresserade av att göra karrär som stalkers, så finns en hemsida där det hålls koll på kändisar, med karta och allt...herregud!
Om ni själva är intresserade av att göra karrär som stalkers, så finns en hemsida där det hålls koll på kändisar, med karta och allt...herregud!
Alvedon i mina drömmar
Efter två dagar med 40+ feber, hallucinationer, huvudvärk och hosta har nu Lukas återhämtat sig. Hampus blev också sjuk. Idag sjuknade jag själv i, eller igårkväll. H fick vara hos sin pappa och L hos mig, ibland är det faktiskt fördelar med att bo åtskilda. Men nu är jag riktigt däckad. Petade i mig alvedon imorse, satte mig isoffan för att invänta effekten. Men Liv på magen och tittande på teletubbies. Jag var så yr att jag inte ville bära henne till skötbordet förrän jag kommit till sans. Idag skjutsade jag Lukas till sin pappa, det var som att sprigna maraton. Liv är pigg och glad, vilket jag är mycket tacksam för. Och min fina Lukas, han strök mig på ryggen och sade "Idag är det nog abra jag som kan skotta snö" Det har kommit mängder och ungen tänker gå ut och skotta eftersom jag verkar för sjuk. HAn är så omtänksam och hjälpsam. Äslkade barn.
Nu; dyker jag ner i soffan och håller koll med ett öga på Liv. Återkommer och svarar på kommentarer när näsan åter är ovan vattenytan.
Brisbane A H 3
Nu är influensan här i vårt hus. Vi hoppas att det passerar så lugnt som det går. Det är Lukas som hämtade den på hockeysammandraget. Som för övrigt var den roligaste dagen i hela januari, enligt honom. Nu hostar han, har hög feber, värk i huvudet och ögonen. Trött, trött och får så mycket alvedon jag kan ge.Såklart var jag tvungen att läsa på och det gjorde mig inte särskilt munter: Viruset som kallas för -Brisbane A H 3 är av samma typ som Hongkong-influensan, som orsakade den senaste världsomspännande pandemin i slutet på 60-talet. På netdoktor.se beskrivs ifluensa av en Sven Britton, Professor på Karolinska universitetssjukhuset. Symptom och vad man kan göra. Tydligen är¨årets influensa en typ B och man beräknas bli däckad i ca 4 dagar. På vissa håll står att småbarn bör vaccineras och på andra håll att det inte är bra och att småbebisbarn klarar influensan bättre än vuxna.
Vad innebär det, undrar jag?
Så, idag kommer bloggandet att ligga på sparlåga. Säkert några dagar framöver också. Tror jag...men inte vet jag. Svarar på kommentarer senare. Ha det så gott!
En nalle till alla
Och då menar jag inte, att alla borde ha en mobiltelefon. Det finns det tillräckligt många som förespråkar det ändå. Jag uppskattar verkligen min mobil och använder den mycket. Men jag kommer också ihåg min tonårstid då sådana tingestar inte fanns. Det blev mer av samtal innan och efter, tror jag. Mellan barn och föräldrar. Var ska du, med vem, vilken tid gäller. Hur tar du dig hem. Det kallar jag omsorg och kärlek. Nu kan en tonåring liksom ringa och tro att limon står och väntar...Föräldrar invaggas i falsk säkerhet, jag får ju alltid tag på min unge och därför är det lugnt....När min äldsta var 6 frågade han när han skulle få en mobil, för några i hans klass hade redan...och så vidare. Svarade jag att det är aktuellt långt senare, kanske när du går på högstadiet och har råd att äga en mobil och förstår att ansvara över den. Dessutom är det inte bara bra med sådana, och hur tänkte du använda den?
Det finns ju tydliga och otydliga tecken på att mobilen avger strålning som kanske inte är så hälsosam. Forskarna är oense. Branchen svarar med att testa telefoner, och för den medvetne konsumenten finns jämförelser i diverse tidningar. Det är såklart svårt att veta vad som är vad. I dagens samhälle finns många källor som strålar, förutom bakgrundsstrålning, gifter i naturen, maten etc...så vad gör att vi predistrineras till vad. Så longitutdinella studier som behövs för att säkra sambanden, enligt mitt tyckande, har inte kunnat göras ännu.
Fast Aftonbladet, har förstås för allas bästa nosat reda på en studie som kan skrämma och skaka om. Som presenteraas som sanning. Nu när det är vinter finns ju inga födelsemärken att varna om...Där kan man på bild se hur mycket hjärnceller som dött av redan en liten mängd strålning. Strålningen ligger långt under mobilers gränsvärde och man pratar om passiv strålning, som passiv räkning ungefär...
Nu till saken: NALLAR (att jag alltid, alltid drabbas av skriv-iver...orden rinner över tangentbordet...)Om alla gick omkring med en nalle i bröstfickan. Då skule nog värleden vara snällare. Ett tag när jag arbetade som specialpedagog hade jag en god liten nallevän med mig. Helen. Ibland fick hon sitta med på bordet under möten, eller när jag arbetade med elever. Jag gjorde ingen grej av det...men det var ett litet expriment jag hade..med hypotesen att en nalles närvaro gör klimatet mjukare på något sätt. Jag tycker det fungerade. Helen kom till mig genom en god vän, hon sade: Här är Helen, hon är snäll men bestämd och hon vill ha kramar. Jag är ju ingen sådandär mjukdjursfantast...men ändå...den lilla nallen. Blev lite speciell. Just nu vet jag inte var hon håller hus. Får ta och leta. Hon fick senare en stilig kavaljer som se rlite stroppig ut, min sambo fick hon av mig. Honom döpte vi till Hermes. Han är lite uppe i sin yllemössa men vääääldigt fin och snäll. Lite tankspridd kanske.
En nalle till folket, tack!
Jag tänder ett ljus
Idag var en omskakande och märklig dag. På flera sätt. Jag var på hockey med pojkarna, livet rumlade fram som det så ofta gör i en storfamilj. Lite trött och kanske kunde jag fått sova mer...men vad är väl det när man får perspektiv på saker och ting....
Livet med dess krumbukter och omständigheter visade sin skuggsida idag. Mina tankar går till några personer jag känner, egentligen på ganska långt avstånd nuförtiden. Men som någon gång i livet betytt något för mig och som nu tvingas igenom förändringar som inte de valt själva. Jag vill därför tända ett ljus för er. Även om ni aldrig ser det och inte får veta det så finns ni i mina tankar. 
Imorse ringde min pappa och berättade något alldeles ofattbart. Grannens flicka har en pojke i min ålder, 8 år. Han förolyckades igår på sin skola. Så hemskt och onödigt. Mina tankar finns hos familjen.
En gammal vän har fått diagnosen MS och för en kamp med sin kära familj tätt intill. Jag önskar dig och de dina allt gott.
En annan gammal vän är mitt i en separation, har jag fått veta. Hur och varför och när, vet jag inget om. Men det är en krävande och ibland kärvande process. Jag hoppas du, din fd sambo och dina barn kommer igenom förändringen på ett gott sätt.
Lammköttet
Det är jag det...he,he...satte visst i halsen....Nja, jag är visserligen en aning yngre, 19 år än min älskling...men så ser vi verkligen inte på saken. Idag blev lamm till middag. Som jag planerat och längtat efter så. Att få laga god mat till min älskade. Duka fint. Tända ljus. Det var sååå gott. Givetvis lyckades jag inte använda ett recept...utan mixade två. Men det var himmelskt...Efter en dag som såg helt annorlunda ut, men det vill jag inte berätta om med en gång. Därför kommer först några bilder.
En sexbarnsmammas dag: Morgonen: H vaknade 7.00 och ropade, pigg som en kyrktupp. Packade iväg H på hockeyträning 9.00, kom ihåg att ta ut pengar till L på vägen, Lukas följde med och skeppades vidare på hockeysammandrag 9.20. Hem och fixa lite, kolla till familjen och bloggen, 10.10 heja på H och Sedan duscha H. Hem, matade och sova ner Liv, blogga klart inlägget "ilska" bädda etc...H och Adrian till stan för att få lite mys på fik med Eric. 13.00 iväg till Sammandraget, pratade med en god vän under resan. Hejade och njöt av att se L och hans lag spela och fröjdas. 15.30 var sista matchen slut...hem och ordna och komma i stämning. I badet med min älskade som ska få en fin kväll...sedan gjorde sig resten själv....
Innan middagen, Däremellan och under tiden...var Liv onöjd, men blev tillsist glad när hon lyckades skaka tändstickor ur asken, (lugn, jag hade stenkoll..) det delades lördagsgodis i tredjedelar (matematikundervisning) och lite annat småpyssel...Matematikundervisningen påbörjades för övrigt redan under sammandraget: Hur ska du dela 8 remmar på tre barn? Kilo betyder 1000, hur många meter är det då till stan, hur många gram väger du då...etc...det är både bra och dåligt att ha två föräldrar som är före detta mattelärare, och bara har sina barn att utöva det roliga yrket på...
Sedan var det dax för Liv att bada, ner i badet med min älskade och Liv. När Liv badat klart fick han i vanlig ordning sin goda bok och dessutom det som var kvar av vinet. För en gångs skull, är det inte jag som slagit sönder en sak...jihoooo! Denna dag ska jag gömma i mitt hjärta som en dyrbar skatt. Livet är underbart och ganska fartigt emellanåt!
En sexbarnsmammas dag: Morgonen: H vaknade 7.00 och ropade, pigg som en kyrktupp. Packade iväg H på hockeyträning 9.00, kom ihåg att ta ut pengar till L på vägen, Lukas följde med och skeppades vidare på hockeysammandrag 9.20. Hem och fixa lite, kolla till familjen och bloggen, 10.10 heja på H och Sedan duscha H. Hem, matade och sova ner Liv, blogga klart inlägget "ilska" bädda etc...H och Adrian till stan för att få lite mys på fik med Eric. 13.00 iväg till Sammandraget, pratade med en god vän under resan. Hejade och njöt av att se L och hans lag spela och fröjdas. 15.30 var sista matchen slut...hem och ordna och komma i stämning. I badet med min älskade som ska få en fin kväll...sedan gjorde sig resten själv....Innan middagen, Däremellan och under tiden...var Liv onöjd, men blev tillsist glad när hon lyckades skaka tändstickor ur asken, (lugn, jag hade stenkoll..) det delades lördagsgodis i tredjedelar (matematikundervisning) och lite annat småpyssel...Matematikundervisningen påbörjades för övrigt redan under sammandraget: Hur ska du dela 8 remmar på tre barn? Kilo betyder 1000, hur många meter är det då till stan, hur många gram väger du då...etc...det är både bra och dåligt att ha två föräldrar som är före detta mattelärare, och bara har sina barn att utöva det roliga yrket på...Sedan var det dax för Liv att bada, ner i badet med min älskade och Liv. När Liv badat klart fick han i vanlig ordning sin goda bok och dessutom det som var kvar av vinet. För en gångs skull, är det inte jag som slagit sönder en sak...jihoooo! Denna dag ska jag gömma i mitt hjärta som en dyrbar skatt. Livet är underbart och ganska fartigt emellanåt!
Hjälp!!! Jag har fått en award...
Jag har fått en sådandär award och jag blir glad men förvirrad. Hur uppför man sig och varför och...Härnedan är mina helt ärliga tankar och känslor, och jag hoppas att jag inte nu - ännu en gång - är för ärlig- eller tydlig -eller otydlig -
Herregud så nojig jag blir!
OK...lugn på tåget..Först och främst:
Tack snälla snälla Gladana för den fina utmärkelsen och framförallt berörde dina ord mig, att du uppskattar att jag finns här och där, i bloggosfären. Tack, allra ödmjukast! JAg blir generad och....glad...
Såhär skrev jag till Gladana:
Herregud så nojig jag blir!
OK...lugn på tåget..Först och främst:
Tack snälla snälla Gladana för den fina utmärkelsen och framförallt berörde dina ord mig, att du uppskattar att jag finns här och där, i bloggosfären. Tack, allra ödmjukast! JAg blir generad och....glad...
Såhär skrev jag till Gladana:
Tack rara du, men jag skojar inte när jag säger att jag är socialt inkompetent ibland och översocial ibland och alltid vill förstå alltings mening. Jag förstår att det innebär att du uppskattar mig och tack, det är mycket och högst och sant ömsesidigt. Det var mycket rara ord du skrev jag känner mig betydelsefull och det är skönt! Nu ska fundera på vad detta kan innebära. Kram, från en överanalyserande och förståelseorienterad-i-överkant brud...
Såhär såg awarden ut...
Och nu har jag ingen aning om hur jag vill eller borde göra...
PUSS på er alla underbara bloggisar!
En hyllning till ilskan
Först en bild på Super Snälla Silver Sara, hennes alterego heter Super Sura Sunk Sara. När hon blir arg, och det blir hon om någon kallar henne dum. Då får man akta sig...
Ilska är en av de universella, medfödda emotionerna.
Jag tror det är viktigt att bejaka sina känslor. Då menar jag inte att man ska spilla ut dem lite här och var. Utan att man själv ska veta vad man känner och ta ansvar för vad man gör av den känslan. Jag kan vara arg, utan att förmedla det. Jag kan vara ledsen, utan att gråta. Men det allra viktigaste: är att inte lägga locket på de äkta känslorna, att inte stoppa undan och förneka dem. Då har man tagit på sig att kväva det levande inom sig. Ett begrepp som psykoanalytikern Alice Miller skrivit om i bland annat boken I begynnelsen var uppfostran och Det självutplånande barnet.
Jana Söderberg är samtalsteraput och har kurser för föräldrar som heter Våga vara, i syfte att hjälpa föräldrar att stärka barnets självkänsla. Hon säger: - Men ett barn som aldrig får visa ilska blir tonåringar som saknar förmåga att säga ifrån och blir ledsna i stället för arga. Ett barn som inte tillåts vara ledsen kan som vuxen göra nästan vad som helst för att undvika sorg.
Ur en sida om transaktionsanalys:
Fanita English har visat att när barnet inte tillåts uttrycka en viss känsla, så tenderar hon att substituera (ersätta) den med en annan känsla. Detta leder till avsevärda komplikationer, eftersom det man verkligen känner inte kommer till uttryck. Genom att uttrycka någon känsla upplever man en viss lättnad, men ingen riktig förlösning. Exempel på detta är när man vänder:
Ilska till sorg leder till depression. När man försöker gråta ut ilska blir lättnaden tillfällig. Gråten tar aldrig slut eftersom det inte egentligen är sorg som man känner. De naturliga känslorna är i regel inte långvariga, utan försvinner efter att man har uttryckt dem. Ett undantag kan vara sorgen efter någon som dött t.ex.
Sorg till ilska leder till människor som är "kroniskt arga". Att "ilska" ut sorgen fungerar ju inte heller och därför fastnar man i ständiga aggressiva beteenden.
Rädsla till ilska är den vanliga paranoida mekanismen: "Get them before they get you". Eftersom man är rädd för att visa rädsla ökar man på aggressiviteten och hamnar på så vis lätt i bråk och hotfulla situationer helt i onödan.
Ilska till rädsla uttrycker sig ofta som en överbeskyddande inställning. Man tänker gärna på Basil Fawlty i TV-serien "Pang i bygget" när hanefter ett gräl med hustrun utropar "Drive carefully, dear!"
Ilska till sorg till glädje resulterar i det s.k. "Kulla-Gulla-syndromet" a.k.a. "smiling depression". Här döljs depressionen bakom en glad mask för att man inte ska vara till besvär.
(Slut på citatet från transaktionsanalyssidan.)
Barn som växer upp och förvägras visa ilska, mår tillslut inte särskilt bra. Det finns ytterligare forskning på detta. Att vara arg bestraffas då på olika sätt. Genom att barnet ignoreras, talas tillrätta eller uppmärksamhet och kärlek uteblir. Naturligtvis menar jag inte att ett bar mår bra av att härska och domptera med ilskans hjälp. Men att bli arg, det är viktigt. Det är också mycket viktigt att man lär sig visa ilska på ett bra sätt. Att man inte slåss, eller kränker. Att man inte tror att bara man blir arg, så fogar omvärlden in sig i ledet. Ilskan är ett sätt att visa omvärlden "nu har jag fått nog, här går gränsen", det är ofrånkomligt och viktigt att kunna hantera ilska. Det finns mängdet av tekniker för att lära sig hatera ilska, sin egen eller andras.
Vrede är å andra sidan en av de sju dödssynderna. (De ursprungliga). Till det finns säkerligen en god anleding. Men, tänker jag. Förr hade kyrkan ansvaret, var det yttre samvetet. Sedan staten, och idag är det alltmer upp till individen att ha ett välfungerande inre samvete. På gott och ont. I en longitudinell undersökning har det visat sig att par om bråkar lever längre. Hälsan blir lidande om aggressioner trycks undan.
Är ilska ett sätt att få sin vilja fram?
Den Jungianska analytikern Vera Kast har en del tips om hur ilskan kan användas positivt. En viktig del är att lära sig skilja på aggresivvt beteende och strävan efter dominans.
Är ilskan ett verktyg för dominans? Både ja och nej. Jag ser inte ilska som ett styrmedel. Inte ens i alla fall när man väljer att agera ut det arga. Däremot är ilska en stark emotion, som man bör vara försiktig med. Den jag möter kanske har svårt för ilska, och då kan det påverka denna och relationen negativt. Precis som någon annan är rädd för sorg och tårar och far illa eller blir obekväm när någon gråter. Det är därför fullt möjligt att använda ilska, för att skrämma andra, för att få sin vilja fram. Det är inte kärleksfullt mot någon. Att däremot reagera sunt, med ilska när gränserna kränks. Det är hälsosamt.
Några exempel på styrmedel, som härstammar från de egna känslorna, men där personen inte tar ansvar för den egna upplevelsen är enligt mig: Aktiva försök att ge andra dåligt samvete, ibland genom att själv klaga på hur dåligt samvete man får, att säga Gör det du! Men sedan tjura och sura. Dubbel bestraffning, dvs du kan aldrig få mig nöjd, hur du än gör så kan jag hitta brister i det val du gjort. Bestäm ni! - Det var ett dåligt beslut...
.gif)
Varför blir man arg?
Enligt mig finns det flera nivåer, möjligheter att berätta för sin omgivning var integritetens gränser finns. Ett milt övertramp på principer, värden, eller personen kan leda till att man sakligt kan informera: När du gör sådär så känner jag att...det accepterar jag inte. Andra gånger kanske denna gräns fortsättningsvis forceras, eller övertrampet är så grovt att den som drabbas känner sig hotad i sin existens. Då kan den ärliga känslan av ilska vara både befogad och nödvändig. Under ett våldtäktsförsök är iskan viktig. Gränsen måste sättas, vid mobbing likaså. Sedan finns det en lång rad mildare situationer, där ilskan ändå är betydelsefull.
Jag kommer slutligen att tänka på en kvinna som kommunicerar med hjälp av pictogram. Hennes granne utgjorde hela hennes sociala liv. En dag dog grannen. Sorgearbetet satte in, kvinnan sörjde. När hemtjänst och assistenter till sist bestämde sig för att ta bort symbolen för sorg, trodde de att de gjorde kvinnan en vältjänst. Det var ju så jobbigt för henne och hon var ju så ledsen. (jag tror det var jobbigt för dem själva). Resultatet blev att hon inte hade möjlighet att sörja klart, få kommunicera om sina minnen och känslor. Frågan är, skulle man göra desamma med symbolen för ilska, för att det är så negativt att känna sig och agera argt? Självklart inte. Tänk på det!
Bli vän med er ilska, lär känna vad det är som sker i er. Var arga, men på ett kärleksfullt sätt!
Ilska är en av de universella, medfödda emotionerna.
Jag tror det är viktigt att bejaka sina känslor. Då menar jag inte att man ska spilla ut dem lite här och var. Utan att man själv ska veta vad man känner och ta ansvar för vad man gör av den känslan. Jag kan vara arg, utan att förmedla det. Jag kan vara ledsen, utan att gråta. Men det allra viktigaste: är att inte lägga locket på de äkta känslorna, att inte stoppa undan och förneka dem. Då har man tagit på sig att kväva det levande inom sig. Ett begrepp som psykoanalytikern Alice Miller skrivit om i bland annat boken I begynnelsen var uppfostran och Det självutplånande barnet. Jana Söderberg är samtalsteraput och har kurser för föräldrar som heter Våga vara, i syfte att hjälpa föräldrar att stärka barnets självkänsla. Hon säger: - Men ett barn som aldrig får visa ilska blir tonåringar som saknar förmåga att säga ifrån och blir ledsna i stället för arga. Ett barn som inte tillåts vara ledsen kan som vuxen göra nästan vad som helst för att undvika sorg.
Ur en sida om transaktionsanalys:
Fanita English har visat att när barnet inte tillåts uttrycka en viss känsla, så tenderar hon att substituera (ersätta) den med en annan känsla. Detta leder till avsevärda komplikationer, eftersom det man verkligen känner inte kommer till uttryck. Genom att uttrycka någon känsla upplever man en viss lättnad, men ingen riktig förlösning. Exempel på detta är när man vänder:
Ilska till sorg leder till depression. När man försöker gråta ut ilska blir lättnaden tillfällig. Gråten tar aldrig slut eftersom det inte egentligen är sorg som man känner. De naturliga känslorna är i regel inte långvariga, utan försvinner efter att man har uttryckt dem. Ett undantag kan vara sorgen efter någon som dött t.ex.
Sorg till ilska leder till människor som är "kroniskt arga". Att "ilska" ut sorgen fungerar ju inte heller och därför fastnar man i ständiga aggressiva beteenden.
Rädsla till ilska är den vanliga paranoida mekanismen: "Get them before they get you". Eftersom man är rädd för att visa rädsla ökar man på aggressiviteten och hamnar på så vis lätt i bråk och hotfulla situationer helt i onödan.
Ilska till rädsla uttrycker sig ofta som en överbeskyddande inställning. Man tänker gärna på Basil Fawlty i TV-serien "Pang i bygget" när hanefter ett gräl med hustrun utropar "Drive carefully, dear!"
Ilska till sorg till glädje resulterar i det s.k. "Kulla-Gulla-syndromet" a.k.a. "smiling depression". Här döljs depressionen bakom en glad mask för att man inte ska vara till besvär.
(Slut på citatet från transaktionsanalyssidan.)
Barn som växer upp och förvägras visa ilska, mår tillslut inte särskilt bra. Det finns ytterligare forskning på detta. Att vara arg bestraffas då på olika sätt. Genom att barnet ignoreras, talas tillrätta eller uppmärksamhet och kärlek uteblir. Naturligtvis menar jag inte att ett bar mår bra av att härska och domptera med ilskans hjälp. Men att bli arg, det är viktigt. Det är också mycket viktigt att man lär sig visa ilska på ett bra sätt. Att man inte slåss, eller kränker. Att man inte tror att bara man blir arg, så fogar omvärlden in sig i ledet. Ilskan är ett sätt att visa omvärlden "nu har jag fått nog, här går gränsen", det är ofrånkomligt och viktigt att kunna hantera ilska. Det finns mängdet av tekniker för att lära sig hatera ilska, sin egen eller andras.
Vrede är å andra sidan en av de sju dödssynderna. (De ursprungliga). Till det finns säkerligen en god anleding. Men, tänker jag. Förr hade kyrkan ansvaret, var det yttre samvetet. Sedan staten, och idag är det alltmer upp till individen att ha ett välfungerande inre samvete. På gott och ont. I en longitudinell undersökning har det visat sig att par om bråkar lever längre. Hälsan blir lidande om aggressioner trycks undan.
Är ilska ett sätt att få sin vilja fram?
Den Jungianska analytikern Vera Kast har en del tips om hur ilskan kan användas positivt. En viktig del är att lära sig skilja på aggresivvt beteende och strävan efter dominans.
Är ilskan ett verktyg för dominans? Både ja och nej. Jag ser inte ilska som ett styrmedel. Inte ens i alla fall när man väljer att agera ut det arga. Däremot är ilska en stark emotion, som man bör vara försiktig med. Den jag möter kanske har svårt för ilska, och då kan det påverka denna och relationen negativt. Precis som någon annan är rädd för sorg och tårar och far illa eller blir obekväm när någon gråter. Det är därför fullt möjligt att använda ilska, för att skrämma andra, för att få sin vilja fram. Det är inte kärleksfullt mot någon. Att däremot reagera sunt, med ilska när gränserna kränks. Det är hälsosamt.
Några exempel på styrmedel, som härstammar från de egna känslorna, men där personen inte tar ansvar för den egna upplevelsen är enligt mig: Aktiva försök att ge andra dåligt samvete, ibland genom att själv klaga på hur dåligt samvete man får, att säga Gör det du! Men sedan tjura och sura. Dubbel bestraffning, dvs du kan aldrig få mig nöjd, hur du än gör så kan jag hitta brister i det val du gjort. Bestäm ni! - Det var ett dåligt beslut...
Varför blir man arg?Enligt mig finns det flera nivåer, möjligheter att berätta för sin omgivning var integritetens gränser finns. Ett milt övertramp på principer, värden, eller personen kan leda till att man sakligt kan informera: När du gör sådär så känner jag att...det accepterar jag inte. Andra gånger kanske denna gräns fortsättningsvis forceras, eller övertrampet är så grovt att den som drabbas känner sig hotad i sin existens. Då kan den ärliga känslan av ilska vara både befogad och nödvändig. Under ett våldtäktsförsök är iskan viktig. Gränsen måste sättas, vid mobbing likaså. Sedan finns det en lång rad mildare situationer, där ilskan ändå är betydelsefull.
Jag kommer slutligen att tänka på en kvinna som kommunicerar med hjälp av pictogram. Hennes granne utgjorde hela hennes sociala liv. En dag dog grannen. Sorgearbetet satte in, kvinnan sörjde. När hemtjänst och assistenter till sist bestämde sig för att ta bort symbolen för sorg, trodde de att de gjorde kvinnan en vältjänst. Det var ju så jobbigt för henne och hon var ju så ledsen. (jag tror det var jobbigt för dem själva). Resultatet blev att hon inte hade möjlighet att sörja klart, få kommunicera om sina minnen och känslor. Frågan är, skulle man göra desamma med symbolen för ilska, för att det är så negativt att känna sig och agera argt? Självklart inte. Tänk på det!
Bli vän med er ilska, lär känna vad det är som sker i er. Var arga, men på ett kärleksfullt sätt!
Gammal, enligt Nemi:
Då undrar jag två saker;
Håller jag på att bli gammal?
Hur ser hon på sambandet mellan uppskattning och tacksamhet och att vilja göra saker för andra?
Har hon glömt det enkla: säg NEJ! Be mig hövligt och uppsakatta vad du får. Annars kan det få vara. Om jag ger kärlek i form av omsorg och tjänster och det tas för givet och inte uppskattas. Då går både jag och mottagaren miste om kärlek.
Svaret är: Ja, enligt Nemi håller jag på att bli gammal.
Nedräkning
Min älskade...snart är du hemma och jag ska lukta sönder dig och bita lite så du blir hel igen sedan!
Do you even know who you are?
I´ve got a very clear perception of who I am.
I dont´wanna claim that Im special...but I´m a bit special, you know!?
Skönt, att veta vem man är....att vara speciell, unik. Bara jag, bara lilla jag. Men ändå...något alldeles fantastiskt. Ett av alla guds barn. En av alla blommor på ängen. Jag stod en gång planterad i en senapsåker. Den var förvisso mycket vacker att titta på. Livskraftig och lysande. Men inget för mig. Jag var en av alla violer, som lila och försynt strålade närmare markytan, under taket av gult. Som stod där, i skuggan. Som ett ogräs betraktades jag av bonden, medan andra såg min skönhet. Själv var jag tillfreds tills jag förstod att jag var en viol och ingen senapsblomma. Jag växte mig stark och blev praktfullare än jag anat, jag är så tacksam över tiden på det vackra gula senapsfältet. Men en dag sådde jag mitt frö på en angränsande äng. Jag kan fortfarande se senapsfältet på avstånd, fortfarande präktigt och lysande, vackert.
Där finns andra violer kvar och kanske med tiden, blir fältet till en blomsteräng, med alla guds vackra blommor på.
Men jag säger nej, tack....jag har funnit min äng nu. Aldrig mer ett senapsfält, hur lysande det är må vara.
Nattugglan..The Nighthawk
Det fanns en underbar tvserie på 80- talet som hette "the Nighthawk" eller En röst i natten. Huvudpersonen var något så unikt som en raidopratare (och före detta polis) vid namn Jack Killigan. Under sina filosoferande program ( karlavagnen meets efterlyst) fick han diverse mystiska telefonsamtal från lyssnare. Alltid ledde något samtal till en nödsituation eller ett mysterium. Han var räddaren i nöden...Skådespelaren hette Gary Cole och var med i serien V, så vitt jag minns. En av de goda btw...Och inte att förglömma: han är tydligen med i Desperate Houswifes också. Som jag knappt ser så inte vet jag vad han gör där... Efter ytterligare research: Oh my god..den visas på Tv4 Gold!!! Ni som har den kanalen, vår så goda och missa inte detta! 
Nåväl..som vanligt spårar jag ur när jag hamnar vid tangentbordet. Jag skulle bara kalla inlägget för The Nighthawk, eftersom jag är vaken så sent. Sedan tänkte jag berätta att jag inte går och lägger mig utan min älskling. Utan att ha fått säga godnatt alltså. Och istället skulle inlägget ha handlat om den bok jag läser för tillfället: Hon älskade av Helena Henschen. Det får dock bli ett inlägg en helt annan dag. Jag nöjer mig med att avsluta med några rader ur boken som jag fastnade för, och gärna tar till mig som valspråk i livet:
Vi måste leva detta korta jordeliv så klokt, vackert och sant vi kan.
Till höger, fågeln nighthawk samt amerikanska jaktplanet Nighthawk som användes flitigt från Usa:s sida under Irakkriget och Gulfkriget, har god "smygarförmåga"...sägs det på Wikipedia....Inget tv-serie-flygskepp alltså...fast det ser ut som ett UFO.
Nu ska jag se om jag får radiokontakt med min älskade.
Godnatt på er!
Grönt är skönt
Min älskade är på resa, över natten. Jag ska ligga på hans kudde och snusa. Fast jag är så frihetsberoende och njuter av att han får rå sigsjälv, så längtar jag redan. En gång sov jag med hans jacka mot näsan! Jag är helt galet förälskad. Dessutom har jag ju något att se fram emot. Imorgon ska vi först duka fint till barnen. Senare på kvällen, när huset stillnat får vi en egen stund. Jag har köpt ett par stora gröna vinglas, gröna ljuslyktor, servetter och bordstabletter. En present var får vi också, för att vi är så fina föräldrar och gör ett kanonjobb mitt i verkligheten med en massa relationer och hänsyn. Lite utrymme och tid för oss som kärlekspar eller individer.Långa ljus glömde jag visst men det ordnar jag imorgon.
Så länge önskar jag min älskade god mat, god sömn - ostörd sömn en hel natt, trevlig samvaro på kvällen och ensamhet i rummet, som är så ovanlig. Puss!
På menyn står lammkotlett. Jag har funnit två intressanta recept. Om jag lyckas finna inspiration bör resultatet likna någon av de två bilderna nedan..
Lars Winnerbäck
Eftersom jag nu har PMS, så kunde jag såklart inte låta bli att gråta när miss Li och LW sjöng Om du lämnar mig nu, på sista gemensamma spelningen. Så kan det kännas när jag och min älskade inte är sams. Då andas jag i det tomrum som finns kvar....tur det inte händer så ofta. Man kan inte andas tomrum särskilt länge och överleva.
Som jag njutit av att spela på gitarr, sjunga hans texter. Lyssnat, bara lyssnat. Ibland gått helt miste om melodin-, och näppeligen klarat av att skrapa fram den ur huvudet. Trots att jag har någon sorts musiköra. För att texten gripit mig så. Det är som poesi med gitarr....Jag såg den nedklippta versionen av filmen igår. Inte förvånad över hur mycket han söker ensamhet och hur han beskriver att framgången är svår att hantera och ohälsosam. Några uttalanden som fäste sig hos mig.
Att han är ett riktigt 70- talsbarn. Rättvisa är viktigt. Man vill inte vara förmer än någon annan. Inte ta något av någon annan. Jag tänker- preciiiis. Jag är ett 70- talsbarn jag också .Världen var full av möjligheter, men det egna ansvaret, solidaritet och medkänsla var viktigt. Man behövde tänka sig för, det kalla kriget var slut under ungdomstiden men Aids fanns, Band Aid... Alla bar ansvar för sin och andras lycka. Jantelagen- att inte tro att man är något ...är inte vad det handlar om enligt mig. Utan nästan det motsatta: Alla är unika och värdefulla. Jag vill inte förminska någon runt mig genom att tro mig vara förmer.
Jag borde köpa en skjorta, vad ska man ha på sig. Framgången har vuxit om mig. Det finns lixom ingen skjorta som räcker för 8 000 personer.
När man skriver får man frossa i svartsjuka och icke önskvärda känslor. Om det hjälper mot svårmodet att skriva? Nej, inte egentligen. Fast eftersom så många känner igen sig...så tänker jag att jag är inte ensam! Han är relationsinriktad. Skrivandet i sig är en sak. I mötet med andra ökar betydelsen. Att känna sig ensam - gör vi nog alla. I det är vi aldrig ensamma....
Dunkla rum- PMS a la Winnerbäck
Är det någon som vill veta hur PMS kan vara. Sådan som sätter sig i själen och sliter och biter?
Det drar en skugga utmed murarna ikväll, den är sval och förtegen. Du har sett den i ögonvrån förr när du vandrat de tomma stegen.
Jag vill inte få in den här världen
den är så tom och tyst och tvär.
Och min tunna karaktär
bara vrider och vänder sig.
Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret
Jag gömmer mig
Jag värjer mig
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Vi är vallfår i vargarnas tid, och det är gamarnas klockor som ringer
inget ljust där vi irrar och springer runt i våra dunkla rum
För att muntra upp mig, ska jag titta på en kortversion av Lars Winnerbäck- filmen. Han den underbara poet som skrivit alla ord härovan...
Det drar en skugga utmed murarna ikväll, den är sval och förtegen. Du har sett den i ögonvrån förr när du vandrat de tomma stegen.
Jag vill inte få in den här världenden är så tom och tyst och tvär.
Och min tunna karaktär
bara vrider och vänder sig.
Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret
Jag gömmer mig
Jag värjer mig
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Vi är vallfår i vargarnas tid, och det är gamarnas klockor som ringer
inget ljust där vi irrar och springer runt i våra dunkla rum
För att muntra upp mig, ska jag titta på en kortversion av Lars Winnerbäck- filmen. Han den underbara poet som skrivit alla ord härovan...
Någon som känner igen sig?
Barn under två år bör inte se på tv
Läste jag i Aftonbladet. Till höger ser ni Liv, 9 månader som tittar på en ny Teletubbie - DVD. Hon ääälskar teletubbies. Är bestämd, social och fokuserad. En mästare i kommunikation och säger titta, mamma, pappa, släcka...Om barn har föräldrar som inte kan avläsa deras behov och som glömmer bort barnet när det ser på tv...kanske slutsatserna i denna studie stämmer. Det är föräldrakompetens det handlar om! Studien är en studie av studier, bör tilläggas, på 75 st över 25 år. Bara det leder till en mängd felkällor. Alla dessa studier har olika metoder och är säkerligen inte att bara lägga sida vid sida...Tv var också något helt annat för 25 år sedan och nu. Barn är oftare i pedagogisk verksamhet och vad är det som ger vilket utfall?
"Barn under två år bör inte titta på tv. Tv-tittande kan störa sömnen och försena utvecklingen, hävdar en amerikansk forskare. - Särskilt program med snabba klipp och zoomningar kan vara tröttande för barnen, säger professor Hugo Lagercrantz."
Jag säger:
Sömnen blir naturligtvis störd om föräldern låter barnet se på tv, istället för att varva ner innan sovstunden. Om inte föräldern är uppmärksam på barnet är det förstås fullt möjligt att den vakenhet och fångade intresse som barnet uppvisar- och egentligen beror på tv:ns rörliga bilder och ljud...av föräldern som inte har lätt att avläsa sitt barn, förväxlas med att barnet är piggt. 
- Även pedagogiska program som är till för att lära barnen språk har visat sig ha mindre effekt än när någon vuxen person i närheten berättar samma sak, säger Hugo Lagercrantz.
Min reflektion: Självklart! På samma sätt finns det ingen pedagogisk metod eller lärobok som ensamt kan göra att en barn utvecklas. Det behövs en vuxen, det behövs ett sammanhang och ett delat fokus. Det behövs förklaringar och mediering. Det är förälderns jobb, att tillrättalägga. Lärande är en sociokulturell process, särskilt när det kommer an till den sociala fostransdelen. Iallfall för mig, som diggar Vygotski, Roger Säljö, Ann Ahlberg, Rolf Helldin, Ulf Jansson och Thomas Scric.
Alltså: Det beror inte på hur mycket och om barnet ser på tv, i första hand. Det kommer an på vad föräldern gör medan barnet ser på tv och däremellan...
Hon springer på taniga ben..
Jag hade en sådan knäpp dröm inatt, ofta kommer jag ihåg mina drömmar. Mer eller mindre detaljerat. Inatt var jag i en stor skolbyggnad plötsligt stod ett gäng militärer från någon junta i hallen. De spärrade alla utgångar och såg ut att mena allvar. Jag gick fram till en av dem och frågade varför de gjorde såhär, på det svarade han inte. Han menade att jag bara skulle hålla mig på mattan så skulle det gå bra. Så blev han vänskapligt inställd, nu när jag visste min plats. Plötsligt ville han att jag skulle relatera till honom, han tog fram några magiska stenar han hade för att visa mig. Jag hade sjäv några i fickan och gjorde detsamma, men tappade en. Han trodde det var en av hans och ville ta den - men jag förklarade tydligt och bestämt att den fallit från min hand. Jag fick behålla den. De stenar jag visade var en citrin och en akvamarin var , det var några fler men jag minns inte. Därefter frågade jag honom: men såhär kan ni inte göra, du vet väl att den enda vägen är kärlekens? Den väg ni valt leder er ingenvart, inte till något gott. Jag vet inte om belägringen tog slut, men jag fick iallfall lämna byggnaden.Så befann jag mig istället hemma själv med alla barn. Ugnen gick inte att stänga av. Hur jag än skruvade på knapparna så gick det inte. Plötsligt tändes en låga därinne och ljudet som kom från ungnen blev bara högre och högre. Det lät som en stor förbränningsugn. Jag tog lillan och sprang ut genom hallen. Det var bråttom. Det ekade mellan väggarna härnere. Jag ropade upp till de större barnen att skynde sig ner, vi måste ut ur huset. Men de brydde sig inte, för de höll på med något som de tyckte var mycket viktigare än att komma när jag ropade. Plötsligt tystande oljudet och en liten, liten bebispojke kom gånede...det var inte Hampus, men nästan. Kanske en ofödd lillebror, han var syskon till de andra dock. Men mindre än Liv. Han gick fram till ugnen och fick stopp på den. Han visste precis hur han skulle göra, hade magiska händer.
Herregud!
Är det någon som vill analysera så är det fritt fram. Är det någon som tror sig förstå att jag behöver mina drömmar, så har ni alldeles rätt. Och
Vad gjorde min drömfångare under tiden! Hade semester?
Info om stenarna kommer från Kristallrummet. De har för övrigt en jätterolig produktöversikt, som man får scanna sig frma i...prova!
Citrin är en glad och positiv sten som stimulerar oss att se det ljusa i tillvaron. Den hjälper oss att komma till uttryck i sociala sammanhang, ha roligt, skratta och leka. Den kan bäras som amulett för att stärka självförtroendet och tilliten till den egna förmågan att skapa och vara. Den som vill bryta sina egna mönster göra upp med det förflutnas begränsningar an bära citrin.
Stjärntecken: Tvillingarna
Chakra: Solar plexus
Månadssten: November
Stjärntecken: Tvillingarna
Chakra: Solar plexus
Månadssten: November
Akvamarin ger renhet, klarhet och mod i vår kommunikation - med omvärlden såväl som med oss själva. Den hjälper dig att flöda över och bjuda omgivning friskt vatten - låt dina känslor springa fram inom dig som en källa till insikt och ärlighet, låt dig själv komma till tals. Uttryck det inre hav som böljar inom dig av lekfullhet, poesi och kreativitet.Stjärntecken: Fiskarna
Chakra: Hals
Jag försökte laga mat
Om någon hyser några som hellst illusioner, om att en sexbarnsmamma måste vara duktig på att laga mat kan jag härmed meddela att det är en stor fet missuppfattning! Jag är jätteduktig på att laga mat, när jag har lust, när jag får lugn och ro till det, när jag har inspiration Jag är kort sagt en människa som är mycket kreativ och i behov av skaparkraft. Om jag försöker baka småkakor håller inspirationen i sig hela första plåten. Under plåt 2-3 bränner jag de små jävlarna så de blir svarta små högar...fnys!
Men jag är en jäkel på att renovera hus, skruva i elektiska saker, sätta kakel och annat....(nedan är mitt egenhändigt satta kakel och bänkskiva...dock har jag kvar att sätta en list...sonm synes) Så här har ni bildbevis....Tycker ni det verkar som om jag stekt Auberginnen till en FIN färg? Vi tröstar runt bordet med en fin flaska god Amarone.
Bildbevis ett och två:
Amaronevinerna är tydligen poppis just nu- jag förstår att jag som vanligt inte kommit på idén själv, fast jag aldrig sett ngn reklam för vinerna. Jag har alltså inte en unik smak utan är bara en som följer mode -strömmen, buhuuu...Det står till och med att alla älskar Amarone och att vinet har kultstatus. De finns i prisklasserna 265 - 2 970:-/ liter.
För kvällen: Håller vi oss till det som rätt och slätt heter A:
Mycket fruktigt, kryddigt, smakrikt vin med viss sötma och fatkaraktär, inslag av körsbär, slånbär, torkad frukt, choklad och lakrits.
Det står vad som är unikt med dem jämfört med andra viner på Systembolagets hemsida:
Tillverkningsmetoden, "apassimento", är unik. Man skördar som vanligt på hösten, men låter sedan druvorna ligga och torka i ungefär 100 dagar. Kvar blir russinlika druvor med hög koncentration. De krossas, jäses och får därefter ligga på träfat i cirka fyra år. Till sist tappas vinet på flaska och får ligga ytterligare något år. Men den som tror att vinet därmed är färdigt tror fel. Många amaroneviner lagras i 10-15 år.
Är dethär fin färg? Är inte det olika vad man kan uppfatta som fin?
Men jag är en jäkel på att renovera hus, skruva i elektiska saker, sätta kakel och annat....(nedan är mitt egenhändigt satta kakel och bänkskiva...dock har jag kvar att sätta en list...sonm synes) Så här har ni bildbevis....Tycker ni det verkar som om jag stekt Auberginnen till en FIN färg? Vi tröstar runt bordet med en fin flaska god Amarone.
Bildbevis ett och två:
Amaronevinerna är tydligen poppis just nu- jag förstår att jag som vanligt inte kommit på idén själv, fast jag aldrig sett ngn reklam för vinerna. Jag har alltså inte en unik smak utan är bara en som följer mode -strömmen, buhuuu...Det står till och med att alla älskar Amarone och att vinet har kultstatus. De finns i prisklasserna 265 - 2 970:-/ liter.
För kvällen: Håller vi oss till det som rätt och slätt heter A:
Mycket fruktigt, kryddigt, smakrikt vin med viss sötma och fatkaraktär, inslag av körsbär, slånbär, torkad frukt, choklad och lakrits.
Det står vad som är unikt med dem jämfört med andra viner på Systembolagets hemsida:
Tillverkningsmetoden, "apassimento", är unik. Man skördar som vanligt på hösten, men låter sedan druvorna ligga och torka i ungefär 100 dagar. Kvar blir russinlika druvor med hög koncentration. De krossas, jäses och får därefter ligga på träfat i cirka fyra år. Till sist tappas vinet på flaska och får ligga ytterligare något år. Men den som tror att vinet därmed är färdigt tror fel. Många amaroneviner lagras i 10-15 år.
Är dethär fin färg? Är inte det olika vad man kan uppfatta som fin?
Integritet
Bara några ord, om vad det kan vara...Alltförmånga tror att de vet alltförmycket om alltförmånga. Visst hjälper det ibland att försöka förstå andra människor, men allt man kan göra är en tolkning. Även om det är en högst kvalificerad gissning man ger sig på. Människans helhet är alltid så mycket större än delarna. Ni vet hur det känns, att bli skrivna på näsan, att bli orättvist behandlad. Att bli missuppfattad....
Jag kommer ihåg ett par rader ur en låt som jag verkligen känner igen mig i:
Before you can read me, you need to learn how to see me.
Ett verktyg, hemma eller på jobbet: Johari Fönster är en fyrfältstabell och en kommunikationsmodell. Den beskriver hur öppenheten i mellanmänsklig kommunikation ökar respektive minskar beroende på hur tydliga och lyhörda vi är mot varandra. Modellen utvecklades på 50-talet av psykologerna Joseph Luft och Harry Ingham. Denna så använbara fyrfältare kan läsa mer om på denna hemsida.
Jag kommer ihåg ett par rader ur en låt som jag verkligen känner igen mig i:
Before you can read me, you need to learn how to see me.
Ett verktyg, hemma eller på jobbet: Johari Fönster är en fyrfältstabell och en kommunikationsmodell. Den beskriver hur öppenheten i mellanmänsklig kommunikation ökar respektive minskar beroende på hur tydliga och lyhörda vi är mot varandra. Modellen utvecklades på 50-talet av psykologerna Joseph Luft och Harry Ingham. Denna så använbara fyrfältare kan läsa mer om på denna hemsida.
Karma - Kärlekens väg.
Återigen. Jag upprepar mig visserligen. Men kanske med ålderns rätt....Lev ert liv i kärlek. Era handlingar, tankar och ord är energi. Var varsam med vad ni gör med er själva och andra. Vi behöver alla bekräftelse, ett värdligt bemötande, respekt. I bästa fall kan vi få värme och kärlek. Sådana goda energier som bara växer av att utbytas, som det inte finns någon gräns för, som inte utarmar någon. Tvärtom stärker de, skapar goda flöden, genererar med godhet mellan människor. Jag vet inte vad min religion heter, eller hur gud ser ut. Men oavsett så tror jag på detta. Vi bygger tillsammans världen. Bygg den med mig. Gå kärlekens väg. Så ofta ni kan, låt andra växa och bli större men också att vara små. Tillåt även er själva detta.
Hur gör man? Man kan säga tack, man kan se någon i ögonen och le. Man kan lyssna. Man kan se den trasiga människan som alla ignorerar. Det finns så mycket att göra. Man kan förvänta sig godhet, inte slå vakt om sin hög av lycka som om andra vill beröva en på den. Man kan glädjas över andras framgångar. Man kan uttla sig snällt om sigsjälv och andra.
Snällhet är underskattat. Alla vet vad det är. Men det är inte alltid populärt. Det finns så mycket konkurrens och konstigheter. Jag ska försöka iallafall. Ni får gärna hänga på!
Hur gör man? Man kan säga tack, man kan se någon i ögonen och le. Man kan lyssna. Man kan se den trasiga människan som alla ignorerar. Det finns så mycket att göra. Man kan förvänta sig godhet, inte slå vakt om sin hög av lycka som om andra vill beröva en på den. Man kan glädjas över andras framgångar. Man kan uttla sig snällt om sigsjälv och andra.
Snällhet är underskattat. Alla vet vad det är. Men det är inte alltid populärt. Det finns så mycket konkurrens och konstigheter. Jag ska försöka iallafall. Ni får gärna hänga på!
Ammor
En ställföreträdande materskaNuförtiden är det inte särskilt vanligt längre. Men förr var det. Rikt folk anställde en amma till sina bebisar. Det passade sig inte för en fin dam att slänga med brösten hit och dit. Förmodligen var det mannen i huset som förfogde över dem...trodde jag ända tills jag började forska lite på saken...under 1800 talet övergavs detta sätt...
Nejdå- de skulle inte amma, eftersom det är svårare att bli gravid under amningsperioden- och det var viktigt att kvinnar forstatte vara fertil så släkten fick en arvinge..Frun var alltså varken mer eller mindre en bebisfabrik. Idag kan kvinnor för det mesta välja när och hur och hur många gånger de ska bli mamma....Jag är tacksam att det är idag jag lever...
I senare dagar har ammor anställts för att hjälpa till i fall där bebisarnas mammor inte hade möjlighet. Tänk er första hälften av 1900 talet. För sedan kom ju ersättningspulvet och sådant istället. Min morbror på 40 talet var en sådan bebis. Grannfrun på gatan, med bebis ställde upp. Ännu på 80 talet kunde mjölstinna mödrar mjölka ur och lämna till BB, som förmedlade till behövande. Detta har så vitt jag vet upphört nu också.
Tro och hopp
Sedan finns en guru som heter Amma, hon säger att kärleken är hennes religion. Namnet betyder mamma och hon sägs kunna trösta och ge villkorslös kärlek. På hemsidan kan man lsäa mer - jag blir iallafall nyfiken. Åtminstone på de andliga övningarna Sadhana och förhållningssättet.
Perversa böjelser
Och fy fasiken, det finns tydligen vuxna män som tänder på att låta sig Ammas och annonserar efter det ser jag när jag googlar. Fy 17. Hur var det med normalitet och att vara unik eller bara ovanlig nu igen. Här har jag tydlgien något att jobba med...för jag blir lätt äcklad...
Kan pappan?
Sedan har det ju diskuterats nyligen huruvida män kan och bör amma bebisarna. Om det tycker jag: Nej.
Varför jag kom att tänka på detta ord?
För jag har 100 gånger varit på väg att skriva sexbarnsamman, istället för sexbarnsmamman.
Hujedamig. Vilka låååånga bröst jag skulle ha då. Jag är rätt nöjd med dem för tillfället dock...
Kram på er
Vår Liv
Nu skrev jag vår Liv. Fastän vi bara har henne till låns, för det är hon som valt oss två föräldrar från sin plats i evigheten. Hon valde oss och alla sina syskon. Det är vad jag tror. Vår dotter...rara sötnosen vår som ropade långt, långtbortifrån så högt att vi föräldrar såg varandra i ögonen, förälskade oss och började prata om henne. Vi visste innan vi ens försökte, att en flicka ville till oss, sedan blev vi gravida och då sade vi till varandra: Nu är lilla Liv på väg. Hennes namn är Liv Qana Aurora. Liv som tilltalsnamn, hon ville ju så väldigt till livet och därför passar namnet. Aurora: är morgonrodnadens gudinna - det var ju som en livets soluppgång att hon kom. Qana för att den första bok jag fick av min älskade hette Snö, i den boken fanns ett kärleksbarn vid namn Vårens första snöflinga. Samtidigt sjöng Winnerbäck så ljuvligt Min älskling har ett hjärta av snö. 
Vintern ligger hård över sjön
och ljuset varar bara några timmar
jag ser ut över den vita snön
där månen och stjärnorna glimmar
Hennes gröna ögon gör mig matt
hon säger: "ta aldrig nånting för givet"
och vi pratar om vart vi ska just inatt
men jag antar att vi menar hela livet
Min älskling har ett hjärta av snö
som nysnön yr när det blåser
Min älskling har ett hjärta av snö
så vitt som renaste, lenaste puder
och nu vill hon falla fritt
Livet blommade och rasade och vi med det... vi föll, föll, föll rakt in i varandras armar. Allt för att Lilla liv ropade till oss, därifrån evigheten.
Khalil Gibran har skrivit om barn i Profeten:
(Underbar bok som kom ut 1923 första gången och är en av seklets mest citerade...LÄS!!!)
Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig själv. De kommer genom er, men inte från er. Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte. Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar, Ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar, Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar. Ni kan sträva efter att efterlikna dem, men sök inte göra dem lika er.
Ty Livet vänder inte åter och dröjer inte vid gårdagen. Ni är de bågar från vilka era barn flyger dom levande pilar. Bågskytten ser målet på oändlighetens stig, och han böjer er med all sin kraft för att Hans pilar ska gå snabbt och långt. Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand. Ty liksom Han älskar pilen som flyger, älskar Han även den båge som är stadig.
Du är unik och vacker!
Uniqe
Alla är vi unika, men vad är normalt. Det är två frågor som kolliderar. Frågan är varför det är så svårt för oss att skilja dem åt och vad det beror på att vi överhuvudtaget har behovet att ställa dem. Varför inte använda ordet vanligt och ovanligt istället?
Det finns en läsvärd tidning med namnet Unique generation. Se gärna vad den har att erbjuda just dig. Den handlar om allsköns människor, alla unika. Med och utan funktionsnedsättningar, kändisar och doldisar, kämpar i livet eller karriären, excentriska upplevare eller författare, artister, mammor utan armar, löpare utan ben eller fridykare i värdsklass. Vi är alla människor. Vi är alla fantastiska i det att vi har ett unikt uttryck, skänker något till världen som ingen, ingen annan kan.
Har normalitetsbegreppet har med statistik att göra, eller vetenskap? Det är någon märklig blandning, enligt mig. Den normala utvecklingen, det som de flesta antar är normalt, eller det erkända experter inom diverse områden klassat som normal utveckling ligger till grund för vad som är avvikande. Ibland grundar sig det normala på tester, då har man naturligtvis statisktisk försökt säkerställa testerna. Men ofta återkommer vi som arbetar med tester till samma reservation: även om detta resultat faller utanför normalzonen - så är det individuellt hur detta påverkar individen. Ett test mäter mer än en människas egenskaper och kompetens. Det mäter också testförhållanden, livserfarenhet, EQ, IQ, dagens status och testets duglighet....
Se bara på Wikipedias definition så inser ni hur komplext det är att tala om normalt och onormalt. Utifrån vad, i vilken situation?
en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper.
Åter till mina frågor i början av inlägget: Varför ställer vi oss frågan om normalitet? Det kan finnas flera anledningar. Om vi börjar några som exkluderar: Man vill veta om en person inte hör till en viss grupp, eller om det en person uttrycker är representativt för de populära som man vill umgås med. Sedan kanske man ställer frågan i syfte att hjälpa en individ. Som proffessionell eller förälder kan det tänkas att man behöver få syn på det speciella stöd en individ behöver för sin bästa möjliga utveckling och välbefinnande. Det kan ju vara så att man uppträder "onormalt" för att man inte ser bra, behöver psykofarmaka, ett träningsprogram från sjukgymnasten, eller är djupt deprimerad. Alldeles oavsett - vad vi beskriver, så är det en unik människa vi möter. En av alla blommorna på guds äng. Vackra, men olika - allihopa. Nästa gång ni möter en ovanlig person, njut: Se det unika, istället för det onormala. Fundera på vad som händer i dig och varför, om det är obekvämt.
Alla vill vara unika, utan att klassas som onormal.
Därför: Föredrar jag att vi människor uttrycker oss i termer av vanlig eller ovanlig. Då berättar jag egentligen vad jag upplevt i livet, hur min referensram ser ut. Mer än att jag tilldömer min medmänniska ett epitet, som jag kanske inte har kompetens att uttala mig om.
Sist men inte minst, en sökning på google. Utifrån hypotesen att det anses vackert att vara Unik och att det är ngt som företag säkert vill göra reklam med hjälp av. Ingen av dessa nedan säger att de är onormala- de är Unika och ovanliga. Det är tjuskraften.
Scrapbooking, Vapen, pyroteknik,
köksluckor, en kennel, 
hund och häst tillbehör, sportkläder, fototapeter, dykbutik, kondomer för latex allergiska, tandteknik....för att nämna några
Det finns en läsvärd tidning med namnet Unique generation. Se gärna vad den har att erbjuda just dig. Den handlar om allsköns människor, alla unika. Med och utan funktionsnedsättningar, kändisar och doldisar, kämpar i livet eller karriären, excentriska upplevare eller författare, artister, mammor utan armar, löpare utan ben eller fridykare i värdsklass. Vi är alla människor. Vi är alla fantastiska i det att vi har ett unikt uttryck, skänker något till världen som ingen, ingen annan kan. Har normalitetsbegreppet har med statistik att göra, eller vetenskap? Det är någon märklig blandning, enligt mig. Den normala utvecklingen, det som de flesta antar är normalt, eller det erkända experter inom diverse områden klassat som normal utveckling ligger till grund för vad som är avvikande. Ibland grundar sig det normala på tester, då har man naturligtvis statisktisk försökt säkerställa testerna. Men ofta återkommer vi som arbetar med tester till samma reservation: även om detta resultat faller utanför normalzonen - så är det individuellt hur detta påverkar individen. Ett test mäter mer än en människas egenskaper och kompetens. Det mäter också testförhållanden, livserfarenhet, EQ, IQ, dagens status och testets duglighet....
Se bara på Wikipedias definition så inser ni hur komplext det är att tala om normalt och onormalt. Utifrån vad, i vilken situation?
en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper.
Åter till mina frågor i början av inlägget: Varför ställer vi oss frågan om normalitet? Det kan finnas flera anledningar. Om vi börjar några som exkluderar: Man vill veta om en person inte hör till en viss grupp, eller om det en person uttrycker är representativt för de populära som man vill umgås med. Sedan kanske man ställer frågan i syfte att hjälpa en individ. Som proffessionell eller förälder kan det tänkas att man behöver få syn på det speciella stöd en individ behöver för sin bästa möjliga utveckling och välbefinnande. Det kan ju vara så att man uppträder "onormalt" för att man inte ser bra, behöver psykofarmaka, ett träningsprogram från sjukgymnasten, eller är djupt deprimerad. Alldeles oavsett - vad vi beskriver, så är det en unik människa vi möter. En av alla blommorna på guds äng. Vackra, men olika - allihopa. Nästa gång ni möter en ovanlig person, njut: Se det unika, istället för det onormala. Fundera på vad som händer i dig och varför, om det är obekvämt.
Alla vill vara unika, utan att klassas som onormal.
Därför: Föredrar jag att vi människor uttrycker oss i termer av vanlig eller ovanlig. Då berättar jag egentligen vad jag upplevt i livet, hur min referensram ser ut. Mer än att jag tilldömer min medmänniska ett epitet, som jag kanske inte har kompetens att uttala mig om.
Sist men inte minst, en sökning på google. Utifrån hypotesen att det anses vackert att vara Unik och att det är ngt som företag säkert vill göra reklam med hjälp av. Ingen av dessa nedan säger att de är onormala- de är Unika och ovanliga. Det är tjuskraften.
Scrapbooking, Vapen, pyroteknik,
köksluckor, en kennel, hund och häst tillbehör, sportkläder, fototapeter, dykbutik, kondomer för latex allergiska, tandteknik....för att nämna några Relalalaxa- en konstart
Idag hände det till sist, det som så länge anades i horisonten. Håret rök all världens väg. Jag har tålmodigt försökt, verkligen försökt odla håret. Men nu fick det vara nog. Allt har sin tid. Äntligen är jag korthårig och fri igen. En mycket trevlig och gullig ung lärling arbetade med mig. Det tog 3!!! timmar. Hon var så rar och gullig. Men...Jag är inte VAN. Nu har jag vistats hemma med bebis ett låååångt tag (för att vara mig) och liksom vant mig. Barnen kommer och går, de är i skolan de är hos sina andra föräldrar. Jag finns här, ständigt. Hemma här, som en sorts fast punkt. När jag jobbar är jag van att resa, sova borta...men plötsligt är det som om det aldrig hänt. Jag åkte till salongen, lite försenad efter att ha klivit upp och skjutsat på hockeyträning, tagit promenad, tvättat kläder, gjort disk, fixat med frukost.... Fast bestämd att njuta av egentiden, av stunden, av ompysslandet. Efter en och en halv timme hade jag fått nog av att sitta stilla. Men benen i kors. Döless på att göra ingenting. Inget mer än att fundera över vad kändisarna gjort, hur mycket fosforsyra som kan vara nyttigt, detoxdieter...Hå, hå jaja. Jag började också fundera på hur vi ständigt uppmanas till att aldrig vara nöjda, i detta samhälle. Nu sitter jag på salong, och månar mig själv- så mycket en sexbarnsammma nu kan det. Så överöses jag av fler tips om hur jag borde, BORDE sköta om mig. Man kan power gympa med sin älskade, man kan åka på kärlekssemster samtidigt som man finner sin egen inre väg, man kan fan lära sig trolla med knäna. Det är bara att sätta igång! Säger tidningarna. If there´s a will there´s a way...lixom...
Så sitter jag där, med benen i kors. Och funderar. Upptäcker att jag har klåda i mammanerverna - det känns som om jag är på rymmen. Sedan får jag dåligt samvete över att jag inte njuter för fullt. Det tänkte och borde jag väl? Nu när jag har heeelt eget utrymme? Men min älskade har ont i huvudet och fck sova för lite inatt....och ja...NÄ inga ursäkter finns för att inte njuta. Det är då jag kommer på det: Jag har inte alls dåligt samvete, inte ett dugg - jag är bara uttråkad. Men mammor brukar tycka att det är skönt att komma ifrån och "pust och stånk och stön över allt som en mamma måste göra och hantera". Nå, det gäller tydligen inte mig.Jag älskar omväxling, liv och rörelse, förändringar, att inte veta hur nästa dag ser ut, att lösa problemen som kommer, eller bara möblera om för att byta fokus (i huvudet eller ett rum). Jag känner ingen som möblerar om så mycket som jag...Svårigheten att njuta kommer sig inte av att jag är någon helylle-stor-mamma, jag har helt enkelt ledsnat på att sitta där. Det var så skönt att komma hem igen, till älskade ungarna, nosen och huset. Det var en sådan underbar omväxling från att sitta fastkedjad i en stol och tänka på hur man borde sköta nagelbanden.
Dagens insikt, med hjärtat, kroppen, själen och tanken:
Livet är perfekt och underbart i sin ofullkomlighet och jag är väääldigt njutningslysten. (det är nog därför jag har en sådan vacker man vid min sida)
Over and out.
Ha det gott go vänner!
Min älskade, du är bäst. You mean the world to me.
Jag såg denna musikvideo och kände igen mig så. Fast jag är inte lika ängalik som ängeln i filmen....kanske mer som Meredith Brooks sjunger: Im a bitch, Im a lover, Im a child, Im a mother, Im a sinner, Im a saint, I do not feel ashamed, Im your hell, Im you dream, Im nothing in between,You know you wouldnt want it any other way...
Videon är en kanontrailer för filmen City of Angels, samtidigt som man bjuds på en skön musikupplevelse med the Goo Goo Dolls. Har köpt filmen och den ska vi njuta av att se, min älskade och jag.
Iris- Goo Goo Dolls
And I'd give up forever to touch you
Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now
And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
Cause sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight
And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am
Stay with me
Shakespear sisters meets Titanic...Kan det bli annat än bra? Rytmen i klippen följer musiken som en dans. Det är underbart, underbart...
Taittinger
Ikväll firar vi, jag och min älskade. Mitt VG, att vara i ro med varandra och livet. Kärleken, hälsan och lyckan. Våra fina barn.
Jag valde en sort som passar oss. Röd och svart, exklusiv och eldig, sexig, stor själ och i snyggt fodral :-DDD
Jag valde en sort som passar oss. Röd och svart, exklusiv och eldig, sexig, stor själ och i snyggt fodral :-DDD
Pepparkakshus
Vårt pepparkakshus förtjänade ingen bild när det var helt. Ingen hade tid eller ork att få ihop och pynta det- på nåder klistrade jag det samman. I samma stund som domen föll över nonstopen "det är inte gott ihop med pepparkaka, vi tar geléhallon" släppte jag den lilla lilla gnista av lust jag hade uppbådat till att färdigställa huset. Geléhallon- på ett pepparkakshus??? Lika konstigt som att inte ha en klockradio- tycker jag. Men man måste kunna anpassa sig. Så det gör jag, så gott jag kan. 12 och 16 åringen tog sig förmånen att slå sönder huset. Medan 6 och 8 åringen såg på. Det är väl en sådandär rättighet man har som storestorebror att vara först ut. De minsta storebrorsorna får vänta till ett annat år, de tittar beundrande på - för det mesta, när placeras i vänteläge. Fast det kan ju dröja, de kommer alltid att vara minst. Sedan klommer förstås den minsta lilla Liv att vara stor nog, men tillräckligt mycket mindre än de två yngsta storebrorsorna för att ha företräde. That´s life. Sedan mumsade de stackars fyra pojkarna på de stackars fula smulorna från det stackars fula, oälskade huset.Det är spännande och svårt att vara en stor familj med två vitt skilda kulturer. En brokig samling människor som ska finna sin egen väg och en gemensam väg. Men det går, det är skönt med färggladheten och de utmaningar som ligger däri, som människa. Om man tar dem- och det gör vi. Olika mycket och olika gånger. För vi är familj, vi hör samman.
Jihoooo
Har precis avslutat en magisterutbildning i synpedagogik. Min dröm är alltjämt att forska inom det specialpedagogiska fältet. Har sökt in till forskarutbildningen men kom inte in. Skam den som ger sig. Jag vill så det värker och tror på min kapacitet. Fast ibland tänker jag ge upp detta, som ju är en dröm. Kanske går det inte ihop med livet i övrigt...Nu har jag dock fått sådan uppmuntran att jag orkar drömma vidare.
VG på uppsatsen och goda omdömen och uppmuntrande tillrop från två personer som jag ser upp till och respekterar inom branshen.
Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet.
Tack för närigen till mina drömmars frö. Ja gska vårda den lilla plantan ömt.
DU är en fantastik människa med stor kapacitet.
Du har råd att göra det lviet vill med dig och ändå få tid över.
Det gäller ändå att vara försiktig.
Vuxna människor
Se den filmen...
Två par ska fira jul ihop, de sliter och drar i varandra och sigsjälva. I en scen skriker kvinnan (Lena Endre) till den missnöjde mannen (Peter Dalle): "Hur ska jag vara för att du ska bli nöjd?" Han svarar "Hur vore det med kåt, glad och tacksam!"
Det var nog i själva verket ett mycket klokt råd- även om han sede det för att platta till sin älskade...
Om man känner sig kåt, glad och tacksam. Då finns ju inte mycket mer att önska.
Det visar sig att en kvinna skrivit en bok med titeln också.
Som om det inte finns nog av självhjälpsböcker. Och som om någon blivit hjälpt av en bok.
Man kan ju inte bygga på annat än de friska lösa trådar man har i sin egen oreda eller härva, inombords. Det krävs finess och mod för att väva en vacker väv av alla de spår och ledtrådar man kan få fatt på. Vilka ändar ska man plocka upp, vilka ska man avmaska? Det behöver man skåda inuti sig för att ta reda på. Inte in i en bok. Ingen kurator, psykolog eller god vän kan heller berätta vad det är som kommer att bära, vad man kommer att kunna bygga på.
Lycka till, alla ni därute som söker er egen sanning. Som varje dag försöker er på miraklet att bli en större människa.
Kram
Pappa!
Mamma låter mig inte utforska videon i lugn och ro!!!
Liv antar utseendet som en RUMPNISSE som agerar Dramaqueen borde ha...
Sötnos. Jag förklarar när du blir äldre, men nu är det nej som gäller.
Liv antar utseendet som en RUMPNISSE som agerar Dramaqueen borde ha...
Sötnos. Jag förklarar när du blir äldre, men nu är det nej som gäller.
Liv städar
Sååå stor nu, kan krypa in i leksakslådan...Jippey!
Tuttrast..
Sedan softa med Teletubbies
Tuttrast..
Sedan softa med Teletubbies
Dags att börja ljuga och motionera
Två bra vägar till hälsa. Punkt ett:
All möjlig forskning pekar på detsamma: i kroppen frigörs endorfiner som skapar en grund för lycka, tålamod och friskhet...när man motionerar. Men det har min 6 åring kunnat svara på. Efter en tuff hockeyträning utbrast han: Jag är såååå svettig, men jag blev piggare av träningen. Så jag kontrade med ett hurtigt- ja, så är det. Och därför tänker jag motionera oftare. Han tittade förstående på mig, ett tyst samförstånd spred dig i bilen. Imorgon ska han och jag ut och springa.
Punkt två:
Ljuga försig själv. Hjärnan förstår inte att man ljuger. Om man säger jag är glad och vacker, och särskilt om man sträcker på sig, antar ett stolt och glatt kroppsspårk. Så kommer den organism man är att tro på det man signalerar...Coolt va?
Jag ska prova imorgon.
Jag som är en sådan sanningssägare. Till idoti ibland. Det gör att jag upprepar budskap som jag inte borde mata min hjärna med, som har mer med hälsa än med ohälsa att göra. Stopp med det. PRONTO!
Att finnas
Jag tänker alltså existerar jag.
René Descartes (1596-1650)
En av förgrundsgestalterna inom västerländsk filosofi och matematik.
René Descartes (1596-1650)
En av förgrundsgestalterna inom västerländsk filosofi och matematik.
Lingua Geografica
VAD det är?Jag har ringt till distiktssköterksan, jag har ringt till sjukvårdsupplysningen, jag har varit till doktorn.
Jag har påstått: Jag är sjuk men vet inte hur. Min tunga känns jättekonstig, såhär har det sett ut, såhär har det känts. Jag blir galen av min tunga, det är jätteobehagligt, det sticker och särskilt ibland när jag ätit. Hjälp- är jag allergisk, eller har jag cancer...Alla hypokondrikeranlag drar igång samtidigt. I takt med att alla kunniga säger, neeej - du är frisk - du har nog svamp - du är frisk - av svamp syns inte ett spår - du har bara blivit gammal. Du är ju inte 25 längre...
Men det känns OTÄCKT, jag har kväljningar ibland och det är som om något tar emot i svalget, är det halsmandlarna, kan det vara en långvarig dold och nästan helt udercover-virusartat-halsfluss eller är något galet med bakteriefloran som man hört så mycket om? GAMMAL??? Jag kommer att bli trådsmal på kuppen- för jag vet inte vad jag törs äta. Varför är min tunga i olag...
Rödflammig, ful, konstig. Jag är KONSTIG!!!
Ända tills jag googlade efter "flammig tunga" det verkar passa precis på beskrivningen, det som jag är med om. Möjligen i kombination med ngn sorts afteblåsor i svalget...DET ska jag berätta för farbror doktorn nästa gång jag träffar en. Jag har inte varit till doktorn på flera år- men nu när jag känner att kroppen är sliten, trött och i olag- säger de du är bara gammal- var glad att du är frisk och naturligtvis är du trött med såååå många barn. MEN jag blir inte trött av barnen- jag känner ju att ngt är på tok.
Nästa gång jag ska till doktorn är den 12:e DÅ ska han få lära sig vad karttunga är! Jag har tagit kort på den med mobilkameran för säkerhets skull. (Inget jag vill plåga en läsare med)
BASTA
Så länge man pratar med varandra....
Det lilla barnet inuti är rädd för att kärleken ska dras undan. Som straff. Rädslan att besvära, belasta, ta plats...leder till att jag besvärar belastar och tar plats..Inte är det lätt att var människa. Å andra sidan så länge man har en dialog med sigsjälv om vad som händer med det lilla barnet i bröstet...har man väl en chans att jobba med det? Men när, var och hur?
Och när det är så att kärleken faktiskt dras undan, fastän inte på det sätt man var rädd för. När det är så att platsen som finns är för liten och omöjligen går att töja på. Och när det lilla barnet i bröstet gallskriker så det ekar i öronen så man inte kan höra sin egen röst lägre - utan bara ekot, skriket och den onda magen märks? När kommunikation visar sig vara en sådan svår konstform som man inte duger till, när man inte längre vet vad man duger till. För det finns så många tecken på vad man inte klarar. När man itne har en aning om vad som förväntas av en och vad man förväntar sig av sigsjälv eller andra.
När det visar sig till sist, att det bästa är inte att prata, som myten säger "så länge man kan prata så går det bra". Ja, om man inte kan det, går det inte bra då? Bra för vem? Eller är det bästa att leva på, inte prata och tilltisfullt acceptera. Att se till att stoppa undan det som trycker, att avvakta och invänta tillväxt. Är det då man ska var trygg och fulld av självinsikt, förstå vilken del som är ens egen, vad som beror på egen eller andras trötthet, vilka spänningar som hör hemma var. Hur vet man när man ständigt är mitt emellan en massa andra relationer? Hur vet man vilket urymme man kan ta, vad man kan påverka och inte. Vad ska man finna sig i? Vad rättigheter och skyldigheter består av. Var finns bekräftelsen, den utsträckta handen då? Eller är det som jag en gång läste, ensamma är vi i livet, ensmamma föds vi och ensamma dör vi. Det är inget konstigt med det, tvärtom- helt naturligt.
Jag är så jävla klok och stor och kärleksfull när jag är utvilad, mätt, älskad, känner gemenskap och tillhörighet. Kan jag då inte alltid få vara så trygg och tillitsfull...Nej, livet går inte ut på att finnas i en ständigt rosa bubbla- har det visat sig. Livet är sorg och smärta också. Kanske det är där utmaningarna som människa finns. Kanske det svåra bör omfamnas just därför. Kanske, om jag klarar den läxan tillräckligt bra. Slipper återfödas och leva en enda gång till. Just nu verkar det inte som om karmamätaren står särkilt högt...om jag säger så...för nu är jag hungring, trött, törstig, liten och sorgsen.
Den gamla, fina serenity prayer, visar sig svårare än någonsin. Kanske därför den är just: en bön- För att det är så förbannat svårt.
The power of goodbye
Madonna
Jag kommer från främmande vidder
Ett påstående, elle en fråga:Sex barn- du måste vara stark...nå- sex barn med modifikation. Den äldsta sköter sitt, 20 år och på universitet. Bara de tre yngsta har jag själv givit liv.
En låt som jag tycket mycket, mycket om. Av Lars Winnerbäck- Hon kommer från främmande vidder. Där stormen är lä och lä storm. Där svaret är frågan där gnistan är lågan och dygd är detsamma som skuld. Hon är eldfast och stark, hon är sårbar och öm. Den kanske handlar om mig?
En blomma från den främmande vidden- det är jag.
Att jag är en udda blomma på, det har jag alltid vetat - ofta känt mig både unik och stolt över detta. Men också ibland utrotningshotad. Sedan är det ju så fantastiskt med en äng: att precis alla blommor är lika unika och udda. Ingen liknar någon annan...
Stark är jag- som urberget, men också skör som en skivig, glimrade blank glimmer eller porös som sträv, matt sandsten...
Öm - som varje mor- hjärtat ömmar för barnen, det gör mig också sårbar.
Man vill så innerligt att de ska må bra och växa upp starka, fria och friska. Jag tror inte barn förstår, att en föräldrer bär sitt hjärta utanför kroppen. Det som drabbar barnen drabbar mig, även om det är jag som drabbar dem. Lägg då till de kulturkrockar som uppstår i en nybildad familj. Som gör att vi alla emellanåt undrar: vad händer och varför- hur passar jag in här?
Tur då att jag också är- eldfast och stark.
Den vuxne måste stå kvar, trygg och med ögonen öppna.
Även om hjärtat smulas samman.
Även om magen värker, axlarna känns stela och uppdragna, huvudet grubblar...
Står jag kvar, men ögonen öppna och med hjärtat till brädden fyllt av kärlek som räcker till alla.
Läget?
Ja, hur är läget- egentligen? Svarar man på en sådan fråga? Vilket läge? Om man skulle fråga sigsjälv en sådan sak...skulle man då kunna svara. Läget- det är en placering. Av olika slag...
Läget kan vara fysiskt. Jag kan ha blivit placerad på en plats, men själv befinna mig någonannanstans. Jag kan också själv placera mig, på favvoplatsen i tv soffan eller med en bok...Jag kan skolka, åka på café i smyg. Andra kan tycka att de vet var jag är, men bara jag själv vet var och det kanske är- eller kanske inte är vad de andra tror.
Det mentala läget- är en annan sorts läge. Ofta definierar människor detta - utifrån var de tycker att andras läge är. Centrum av universum till exempel. Eller att de är topdogs- eftersom de så tydligt ser hur de kan påverka andra att ta underdogrollen. Blä, blä, blä! Eller så tänker man: jag är uppenbarligen så mycket smartare, eller så mycket mer kocko än alla andra här...En ständig jämförande och värderande studie- som aldrig når sitt mål eller tjänar något högre syfte. Målet är inte genuint utan växlar ständigt- någon sorts känsla av makt och storhet ligger däri- men bara som symtom. De är inte sprungna ur något högre andligt eller mänskligt syfte.
Det andliga läget då? Jo, här kan också en känsla av makt och storhet infinna sig. Men då inte som symtom på hur jag lyckas manipulera omvärlden - utan som en synergieffekt av att vara i centrum av sitt eget liv och sigsjälv. Makten härrör från skaparkraft, kreativitet, självbestämmande, frihet och storheten från friden, glädjen och kärleken.
Det emotionella läget - det kanske är för detta läge vi människor innerligast behöver bekräftelse: Jag ser ditt läge- jag ser var du är. Den bekräftelsen ger en upplevelse av: Jag finns, jag känner, jag räknas, jag betyder något. Där behöver vi andra människor, såsom medsystrar och medbröder. Otaliga är de som har ett liv i sus och dus, med stort kontaktnät- men i största ensamhet. Dethär läget, kan ingen definiera utifrån.
Men hur går sådant erkännande till, hur hinner vågar vi se medmänniskor i ögonen- sända ut ett leende? I vardagens brus och tempo.
För mina goda nära vänner är jag tacksam. Tack för att jag får definiera mitt läge gång på gång, och på nytt. Ibland oemotsagd, ibland bekräftad, ibland väcker tankar helt andra spår hos er, andra gånger har jag helt enkelt behållningen av att få formulera mig.
Det är ljuvligt! Tack än en gång. Nedan en bild på något så suspekt och svårfångat som den andliga utvecklingens faser...Ur en bok som heter Andlighet, modernitet och postmodernitet skriven av Ken Wilber, finns refererad av Erland Lagerroth.
Hur är ditt läge idag? Lämna gärna en kommentar och välj själv vad frågan innebär för dig!
Läget kan vara fysiskt. Jag kan ha blivit placerad på en plats, men själv befinna mig någonannanstans. Jag kan också själv placera mig, på favvoplatsen i tv soffan eller med en bok...Jag kan skolka, åka på café i smyg. Andra kan tycka att de vet var jag är, men bara jag själv vet var och det kanske är- eller kanske inte är vad de andra tror.
Det mentala läget- är en annan sorts läge. Ofta definierar människor detta - utifrån var de tycker att andras läge är. Centrum av universum till exempel. Eller att de är topdogs- eftersom de så tydligt ser hur de kan påverka andra att ta underdogrollen. Blä, blä, blä! Eller så tänker man: jag är uppenbarligen så mycket smartare, eller så mycket mer kocko än alla andra här...En ständig jämförande och värderande studie- som aldrig når sitt mål eller tjänar något högre syfte. Målet är inte genuint utan växlar ständigt- någon sorts känsla av makt och storhet ligger däri- men bara som symtom. De är inte sprungna ur något högre andligt eller mänskligt syfte.
Det andliga läget då? Jo, här kan också en känsla av makt och storhet infinna sig. Men då inte som symtom på hur jag lyckas manipulera omvärlden - utan som en synergieffekt av att vara i centrum av sitt eget liv och sigsjälv. Makten härrör från skaparkraft, kreativitet, självbestämmande, frihet och storheten från friden, glädjen och kärleken.
Det emotionella läget - det kanske är för detta läge vi människor innerligast behöver bekräftelse: Jag ser ditt läge- jag ser var du är. Den bekräftelsen ger en upplevelse av: Jag finns, jag känner, jag räknas, jag betyder något. Där behöver vi andra människor, såsom medsystrar och medbröder. Otaliga är de som har ett liv i sus och dus, med stort kontaktnät- men i största ensamhet. Dethär läget, kan ingen definiera utifrån.
Men hur går sådant erkännande till, hur hinner vågar vi se medmänniskor i ögonen- sända ut ett leende? I vardagens brus och tempo.
För mina goda nära vänner är jag tacksam. Tack för att jag får definiera mitt läge gång på gång, och på nytt. Ibland oemotsagd, ibland bekräftad, ibland väcker tankar helt andra spår hos er, andra gånger har jag helt enkelt behållningen av att få formulera mig.
Det är ljuvligt! Tack än en gång. Nedan en bild på något så suspekt och svårfångat som den andliga utvecklingens faser...Ur en bok som heter Andlighet, modernitet och postmodernitet skriven av Ken Wilber, finns refererad av Erland Lagerroth.
Hur är ditt läge idag? Lämna gärna en kommentar och välj själv vad frågan innebär för dig!
Firandet...
Några bilder från familjens firande. Även om vi såg ut som om vi sjöng bränn, bränn, bränn - i stil med värsta trollarmén ...så vill jag påpeka att avsikten blott var att sprida ljus i världen denna skälvade första minut av det första året. Därför hade vi facklor!
Gott nytt år!
En liten nyårskrönika kommer senare. När jag landat och funderat och kommit överens om vad året bar med sig och vad som komma skall. Pratade lite med Gud om det idag, en snabb sammanfattning är : det var gott. Och det kommer att bli: ändå godare. Som fyrverkeriet nedan ungefär: Man ser att det är vackert, blomstrande, exploderande växande. Avancerat, högtidligt, lyser upp i natten. Kräver uppmärksamhet och varsamhet. Mycket att njuta av och begrunda. Stort, så stort att man inte kan se hela bilden. Men uppskatta delarna. Däremot kan man känna och ana det hela. Genom att lyssna. Genom att betrakta världen genom hjärtat istället för hjärnan. Men är det ett fyrverkeri, eller en blombukett eller en tavla eller något annat? Den spaningen låter vänta på sig.
Gott nytt år!
Det finns en hemsida där kärleken mellan människor hyllas. Livsmagi heter den. Man kan skänka varandra en tanke, tända ett ljus. Läsa vad andra ber för och tänka på dem. I år skickade Anna Sporring, sidans ägare och vårdare ett nyhetsbrev med bland annat julklappstips- jag skulle vilja praktisera vissa rakt av. Det kanske är fler som vill ha i bakhuvudet under det nya året:
Till din fiende, förlåtelse
Till en motståndare, tolerans
Till en vän, ditt hjärta
Till en kund, service
Till alla, välvilja
Till varje barn, ett gott exempel
Till dig själv, respekt´
-- Oren Arnold --
