Häxprinsessan

Idag hände det till sist, det som så länge anades i horisonten. Håret rök all världens väg. Jag har tålmodigt försökt, verkligen försökt odla håret. Men nu fick det vara nog. Allt har sin tid. Äntligen är jag korthårig och fri igen. En mycket trevlig och gullig ung lärling arbetade med mig. Det tog 3!!! timmar. Hon var så rar och gullig. Men...Jag är inte VAN. Nu har jag vistats hemma med bebis ett låååångt tag (för att vara mig) och liksom vant mig. Barnen kommer och går, de är i skolan de är hos sina andra föräldrar. Jag finns här, ständigt. Hemma här, som en sorts fast punkt. När jag jobbar är jag van att resa, sova  borta...men plötsligt är det som om det aldrig hänt.

Jag åkte till salongen, lite försenad efter att ha klivit upp och skjutsat på hockeyträning, tagit promenad, tvättat kläder, gjort disk, fixat med frukost.... Fast bestämd att njuta av egentiden, av stunden, av ompysslandet. Efter en och en halv timme hade jag fått nog av att sitta stilla. Men benen i kors. Döless på att göra ingenting. Inget mer än att fundera över vad kändisarna gjort, hur mycket fosforsyra som kan vara nyttigt, detoxdieter...Hå, hå jaja. Jag började också fundera på hur vi ständigt uppmanas till att aldrig vara nöjda, i detta samhälle. Nu sitter jag på salong, och månar mig själv- så mycket en sexbarnsammma nu kan det. Så överöses jag av fler tips om hur jag borde, BORDE sköta om mig. Man kan power gympa med sin älskade, man kan åka på kärlekssemster samtidigt som man finner sin egen inre väg, man kan fan lära sig trolla med knäna. Det är bara att sätta igång! Säger tidningarna. If there´s a will there´s a way...lixom...

Så sitter jag där, med benen i kors. Och funderar. Upptäcker att jag har klåda i mammanerverna - det känns som om jag är på rymmen. Sedan får jag dåligt samvete över att jag inte njuter för fullt. Det tänkte och borde jag väl? Nu när jag har heeelt eget utrymme? Men min älskade har ont i huvudet och fck sova för lite inatt....och ja...NÄ inga ursäkter finns för att inte njuta. Det är då jag kommer på det: Jag har inte alls dåligt samvete, inte ett dugg - jag är bara uttråkad. Men mammor brukar tycka att det är skönt att komma ifrån och "pust och stånk och stön över allt som en mamma måste göra och hantera". Nå, det gäller tydligen inte mig.

Jag älskar omväxling, liv och rörelse, förändringar, att inte veta hur nästa dag ser ut, att lösa problemen som kommer, eller bara möblera om för att byta fokus (i huvudet eller ett rum). Jag känner ingen som möblerar om så mycket som jag...Svårigheten att njuta kommer sig inte av att jag är någon helylle-stor-mamma, jag har helt enkelt ledsnat på att sitta där. Det var så skönt att komma hem igen, till älskade ungarna, nosen och huset. Det var en sådan underbar omväxling från att sitta fastkedjad i en stol och tänka på hur man borde sköta nagelbanden.

Dagens insikt, med hjärtat, kroppen, själen och tanken:
Livet är perfekt och underbart i sin ofullkomlighet och jag är väääldigt njutningslysten. (det är nog därför jag har en sådan vacker man vid min sida)
Over and out.
Ha det gott go vänner!