Häxprinsessan

Och då menar jag inte, att alla borde ha en mobiltelefon. Det finns det tillräckligt många som förespråkar det ändå. Jag uppskattar verkligen min mobil och använder den mycket. Men jag kommer också ihåg min tonårstid då sådana tingestar inte fanns. Det blev mer av samtal innan och efter, tror jag. Mellan barn och föräldrar. Var ska du, med vem, vilken tid gäller. Hur tar du dig hem. Det kallar jag omsorg och kärlek. Nu kan en tonåring liksom ringa och tro att limon står och väntar...Föräldrar invaggas i falsk säkerhet, jag får ju alltid tag på min unge och därför är det lugnt....

När min äldsta var 6 frågade han när han skulle få en mobil, för några i hans klass hade redan...och så vidare. Svarade jag att det är aktuellt långt senare, kanske när du går på högstadiet och har råd att äga en mobil och förstår att ansvara över den.  Dessutom är det inte bara bra med sådana, och hur tänkte du använda den?

Det finns ju tydliga och otydliga tecken på att mobilen avger strålning som kanske inte är så hälsosam. Forskarna är oense. Branchen svarar med att testa telefoner, och för den medvetne konsumenten finns jämförelser i diverse tidningar. Det är såklart svårt att veta vad som är vad. I dagens samhälle finns många källor som strålar, förutom bakgrundsstrålning, gifter i naturen,  maten etc...så vad gör att vi predistrineras till vad. Så longitutdinella studier som behövs för att säkra sambanden, enligt mitt tyckande, har inte kunnat göras ännu.

Fast Aftonbladet, har förstås för allas bästa nosat reda på en studie som kan skrämma och skaka om. Som presenteraas som sanning. Nu när det är vinter finns ju inga födelsemärken att varna om...Där kan man på bild se hur mycket hjärnceller som dött av redan en liten mängd strålning. Strålningen ligger långt under mobilers gränsvärde och man pratar om passiv strålning, som passiv räkning ungefär...

Nu till saken: NALLAR (att jag alltid, alltid drabbas av skriv-iver...orden rinner över tangentbordet...)
Om alla gick omkring med en nalle i bröstfickan. Då skule nog värleden vara snällare. Ett tag när jag arbetade som specialpedagog hade jag en god liten nallevän med mig. Helen. Ibland fick hon sitta med på bordet under möten, eller när jag arbetade med elever. Jag gjorde ingen grej av det...men det var ett litet expriment jag hade..med hypotesen att en nalles närvaro gör klimatet mjukare på något sätt. Jag tycker det fungerade. Helen kom till mig genom en god vän, hon sade: Här är Helen, hon är snäll men bestämd och hon vill ha kramar. Jag är ju ingen sådandär mjukdjursfantast...men ändå...den lilla nallen. Blev lite speciell. Just nu vet jag inte var hon håller hus. Får ta och leta. Hon fick senare en stilig kavaljer som se rlite stroppig ut, min sambo fick hon av mig. Honom döpte vi till Hermes. Han är lite uppe i sin yllemössa men vääääldigt fin och snäll. Lite tankspridd kanske.

En nalle till folket, tack!