The Twilight saga



"Leave Out All The Rest"


I dreamed I was missing
You were so scared
But no one would listen
Cause no one else cared

After my dreaming
I woke with this fear
What am I leaving
When I'm done here

So if you're asking me
I want you to know

[Chorus]
When my time comes
Forget the wrong that I've done
Help me leave behind some
Reasons to be missed

And don't resent me
And when you're feeling empty
Keep me in your memory

Leave out all the rest
Leave out all the rest
[End Chorus]

Don't be afraid
I've taken my beating
I've shared what I made

I'm strong on the surface
Not all the way through
I've never been perfect
But neither have you

So if you're asking me
I want you to know

[Chorus]
When my time comes
Forget the wrong that I've done
Help me leave behind some
Reasons to be missed

Don't resent me
And when you're feeling empty
Keep me in your memory

Leave out all the rest
Leave out all the rest
[End Chorus]

Forgetting
All the hurt inside
You've learned to hide so well

Pretending
Someone else can come and save me from myself
I can't be who you are

[Chorus]
When my time comes
Forget the wrong that I've done
Help me leave behind some
Reasons to be missed

Don't resent me
And when you're feeling empty
Keep me in your memory

Leave out all the rest
Leave out all the rest

Forgetting
All the hurt inside
You've learned to hide so well

Pretending
Someone else can come and save me from myself
I can't be who you are
I can't be who you are

Deppdikt

Jag har inga drömmar kvar

De ligger på marken

Som vissnade löv

De ligger där

Till allmän beskådan

Ser inte mycket ut för välden


Skelett och nerver

Passerande trampar på dem

Roar sig med dem

De flyger så lätt

I vinden

Om någon kastar dem


Sakta täcks de

Först av lera och damm

Snart döljs de under snön

När våren kommer

Får nytt liv plats

I deras ställe


Mina drömmar

Är helt borta

Har aldrig funnits

Det finns inte ett spår


Jag är en lagom boknörd!

Fast allt är relativt...jag älskar böcker och får en relation till dem.
Måsta ha, måste ha kvar....ingen fråga om högen "att läsa" som ligger bredvid sängen fanns :-)

Jobb

Idag jobbar jag trallallala...hade sett framför mig hur jag sitter och skriver på min bok i tåget til lGävle. Men inspirationen är på lågvarv. Hur som jag ska träffa en gammal och en ny kollega och lägga strategier inför kommande termin. Eftersom jag tycks ha drababts av någon sorts Pms eller bara livsleda så klämde jag ur mig en dikt på flyget. Vet ni att det var -35 grader däruppe. Tur man får sitta i planet, då. Efter dikten lättade det något och nu ser jag bara fram emot resten av dagen.

Dimman
Som en dimma är jag
Flyktig och svalkande
Genomskinlig och ogenomtränglig
Jag stiger uppåt

Söker mig
Breder ut mig
Svalkar och döljer
Jag stiger uppåt

Allt högre
Är nära himmelen
Hastigheten alltjämt framåt
Det är isande kallt

Jag ser mig inte längre
Känner mig inte, bortdomnad
Som ett regn faller jag ner
Splittrad

Människorna på marken
Beundrar den färgglada regnbågen
Glada att dimman försvann
Färgerna förnöjer


Amy McDonald

Har en underbar röst, underbara texter, en underbar uppenbarelse. Inte spinkigt späkad...bara gör sin grej.

And they´ll meet one day
Far way
Saying " Hey I wish I was something more"
And theyll meet one day
Far away
And say " Hey I wish I knew you, I wish I knew you before"

He says "I wish I knew you, I wish I met you
When time was still on my side"
She'll say " I wish I knew you, I wish I loved you
Before I was so bright"

Mitt kreativa kaos..

Denna dagen gick i kulturens tecken.
Inte mycket av bloggande, det får jag ta igen en annan dag.

På förmiddagen en sväng på museet med Lillan och min älskade. Där visades konstfilmen Sibyllan, av Fredrik Berg, Jona Elfdal och Elin Maria Johansson. Den hade biopremiär på Göteborgs filmfestival 2008. En installation om normalitet, som sköt heelt bredvid målet i mina ögon. Det blev pretantiöst. Säkert var idén god...men någonstans under hantverkandets gång blev det smaklöst. Det var inte de marginaliserades röst som hördes, särarten hyllades inte. Snarare blev intrycket för mig det motsatta, utrymmet att offentligt visa upp sina fördomar utnyttjades till fullo av konstnärerna.
Sibyllan

Under eftermiddagen: Jag har länge velat ha en familjetavla. I köket över köksbordet, där vi samlas tillsammans. Där mycket av utbytet om vad dagen burit med sig men också lärande och socialisering är i centrum. Där alla ska få ha sin plats. Där våra olika familjekulturer möts. En sorts målbild om man så vill. En typ av blandning mellan de traditionella (och ganska mesiga) ordspråkstavlorna. Ett måtto, en önskan om goda ting för oss som bor här....ungefär.

Idag kom jag på vilka ord jag ville använda, naturligtvis faller jag tillbaka på underbara Khalil Gibrans verk Profeten.
Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada. men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.


Symboliken i tavlan
Jag letade upp stjärnbilden Lyran. En lyra med sex strängar. Ett per barn. Jag och min älskade utgör skalmen i lyran, den som ska låta strängarna harmonera med varandra. Cypressen och eken ser jag som symboler för de två familjer som ursprungligen format den enda familj vi nu finns i. De behöver båda sin respekt och lever nära varandra, men ingen bör få överskugga den andra. Om så sker, dör något inom några i familjen och då mår vi inte bra tillsammans. Då faller vi samman. Lyrans stjärnbild har fem utpekade ljuspunkter och vi har fem hemmaboende barn. Min och min älskades kärlek är det som överhuvudtaget gör att denna familj finns. Utan den kärleken faller familjen samman. Den är därför ovanför lyran. Två hjärtan som sitter samman och i dem, vår "logga".

Resultatet
Tavlan blev inte som jag tänkt, men den blev god nog. Den bär med sig ett starkt budskap till oss alla. Ni får också tillfälle att förfasa er över mitt kreativa kaos. När jag målat blir det kladdigt överallt!!! Jag liksom glömmer allt annat och bara föser undan fjärrkontroller, sådant som inte hör hit det ser jag helt enkelt inte....det är ju en skön koncentration- nästan meditativ, men det kan bli lite att göra efteråt för mig :-)  Det var färg på soffan, fjärrkontrollen...och hoppsan, jag glömde att byta kläder också. Under målandet försvann en pensel som jag återfann i soffan...till sist tog jag en handduk och torkade med...så nu är den också full av färg...men tavlan, den hänger på köksväggen. Jag ser fram emot samtalen som följer när barnen frågar vad det är och vad orden betyder, var och en kommer att fråga på sitt sätt utifrån ålder och förstånd.



Sedan ville Liv bada, hon är så klättrig nu och börjar hela tiden stå på tå, dra upp sig med urstarka armar eller så drar hon helt upp benen...sötnos!


The Scientist

14 -  Alkemisten, avbildadThe Scientist är en underbar låt med Coldplay. Videon lyfter dessutom texten ytterligare. Äntligen några som gör konst av videomakandet, som sätter igång reflektionsapparaten...Annars kan det bli mycket av rumpskakningar och nonsens, tycker jag på musikkanalerna...föga inspirerande och tämligen uttjatat. Se den till slutet!

För mig leder tankarna vidare till Tarotkortet Alkemisten. Alltings början och slut finns representerat, det inre och yttre. Ett kort som kommer efter kortet döden Tänk, var gång något tar slut, så lämnar det samtidigt dörren öppen för nya möjligheter. Ibland kan ett avslut vara ovälkommet och abrupt, det kan kännas som att vistas i ett vaacum. Men så är det inte, när man nyorienterat sig ser man att alla ingredienser i livet fortfarande ligger på bordet. Frågan är vad man vill och kan göra av dem.

Boken Alkemisten, en underbar berättelse som varje läsande person bör få läsa. Skriven av en av mina favoritförfattare Paulo Cohello. Han må inte vara den första som sprider det budskap han förmedla, men han berättar på ett skönt, poetiskt och genuint mellanmänskligt sätt. Det finns inga profeter, säger han mig- eller kanske var och en kan vara profet. Man lär i livet, för livet - sitt och andras. Genom att vara intresserad. Genom att vandra på sin väg och låta sig inspireras av andras vägar.

Beskrivning från Adlibris:
"Alkemisten" är den magiska historien om Santiago, en andalusisk herdepojke som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Från sitt hem i Spanien reser han till marknaderna i Tanger och genom Egyptens öken till ett livsavgörande möte med alkemisten. Historien om de skatter som Santiago finner på sin väg lär oss den viktigaste av alla visdomar: att lyssna till sitt hjärta, att förstå tecknen på livets väg och framför allt att följa sina drömmar. "Alkemisten" är en av vår tids mest sålda böcker. Den har översatts till 58 olika språk och utgivits i 156 länder.


Do you even know who you are?



I´ve got a very clear perception of who I am.
I dont´wanna claim that Im special...but I´m a bit special, you know!?

Skönt, att veta vem man är....att vara speciell, unik. Bara jag, bara lilla jag. Men ändå...något alldeles fantastiskt. Ett av alla guds barn. En av alla blommor på ängen. Jag stod en gång planterad i en senapsåker. Den var förvisso mycket vacker att titta på. Livskraftig och lysande. Men inget för mig. Jag var en av alla violer, som lila och försynt strålade närmare markytan, under taket av gult. Som stod där, i skuggan. Som ett ogräs betraktades jag av bonden, medan andra såg min skönhet. Själv var jag tillfreds tills jag förstod att jag var en viol och ingen senapsblomma. Jag växte mig stark och blev praktfullare än jag anat, jag är så tacksam över tiden på det vackra gula senapsfältet. Men en dag sådde jag mitt frö på en angränsande äng. Jag kan fortfarande se senapsfältet på avstånd, fortfarande präktigt och lysande, vackert.

Där finns andra violer kvar och kanske med tiden, blir fältet till en blomsteräng, med alla guds vackra blommor på.
Men jag säger nej, tack....jag har funnit min äng nu. Aldrig mer ett senapsfält, hur lysande det är må vara.

Lars Winnerbäck



Eftersom jag nu har PMS, så kunde jag såklart inte låta bli att gråta när miss Li och LW sjöng Om du lämnar mig nu, på sista gemensamma spelningen. Så kan det kännas när jag och min älskade inte är sams. Då andas jag i det tomrum som finns kvar....tur det inte händer så ofta. Man kan inte andas tomrum särskilt länge och överleva.

Som jag njutit av att spela på gitarr, sjunga hans texter. Lyssnat, bara lyssnat. Ibland gått helt miste om melodin-, och näppeligen klarat av att skrapa fram den ur huvudet. Trots att  jag har någon sorts musiköra. För att texten gripit mig så. Det är som poesi med gitarr....Jag såg den nedklippta versionen av filmen igår.  Inte förvånad över hur mycket han söker ensamhet och hur han beskriver att framgången är svår att hantera och ohälsosam. Några uttalanden som fäste sig hos mig.

Att han är ett riktigt 70- talsbarn. Rättvisa är viktigt. Man vill inte vara förmer än någon annan. Inte ta något av någon annan. Jag tänker- preciiiis. Jag är ett 70- talsbarn jag också .Världen var full av möjligheter, men det egna ansvaret, solidaritet och medkänsla var viktigt. Man behövde tänka sig för, det kalla kriget var slut under ungdomstiden men Aids fanns, Band Aid... Alla bar ansvar för sin och andras lycka. Jantelagen- att inte tro att man är något ...är inte vad det handlar om enligt mig. Utan nästan det motsatta: Alla är unika och värdefulla. Jag vill inte förminska någon runt mig genom att tro mig vara förmer.

Jag borde köpa en skjorta, vad ska man ha på sig. Framgången har vuxit om mig. Det finns lixom ingen skjorta som räcker för 8 000 personer.

När man skriver får man frossa i svartsjuka och icke önskvärda känslor. Om det hjälper mot svårmodet att skriva? Nej, inte egentligen. Fast eftersom så många känner igen sig...så tänker jag att jag är inte ensam!
Han är relationsinriktad. Skrivandet i sig är en sak. I mötet med andra ökar betydelsen. Att känna sig ensam - gör vi nog alla. I det är vi aldrig ensamma....


Stay with me



Shakespear sisters meets Titanic...Kan det bli annat än bra? Rytmen i klippen följer musiken som en dans. Det är underbart, underbart...

Hurt

http://www.youtube.com/watch?v=lbcltLf2VHo

Hurt

Seems like it was yesterday when I saw your face
You told me how proud you were but I walked away
If only I knew what I know today

I would hold you in my arms
I would take the pain away
Thank you for all you've done
Forgive all your mistakes
There's nothing I wouldn't do
To hear your voice again
Sometimes I want to call you but I know you won't be there

I'm sorry for blaming you for everything I just couldn't do
And I've hurt myself by hurting you
Some days I feel broke inside but I won't admit
Sometimes I just want to hide 'cause it's you I miss
You know it's so hard to say goodbye when it comes to this

Would you tell me I was wrong?
Would you help me understand?
Are you looking down upon me?
Are you proud of who I am?
There's nothing I wouldn't do
To have just one more chance
To look into your eyes and see you looking back

I'm sorry for blaming you for everything I just couldn't do
And I've hurt myself
If I had just one more day, I would tell you how much that
I've missed you since you've been away

Oh, it's dangerous
It's so out of line to try to turn back time

I'm sorry for blaming you for everything I just couldn't do
And I've hurt myself

By hurting you

Den andra hälften

Bild på boken BridaJag fortsätter skiva godbitar ur Paulo Cohellos Brida.
Denna gång om den andra hälften- som kan vara ett antal människor.

Under vissa reinkarnationer delar vi oss. Våra själar är som kristaller och stjärnor som celler och växter. Vår själ blir två, de nya själarna delar sig igen, och på så sätt sprids vi på några få generationer över större delen av jordklotet. Vi är en del av det som alkemisterna kallar Anima Mundi, världssjälen. Men, om världssjälen bara delade på sig hela tiden skulle den växa men samtidigt bli svagare. Därför är det att på samma sätt som vi delar oss återförenas vi.
Och den återföreningen kallas kärlek.

I varje liv har vi en mystisk plikt att återfinna åtminstone en av våra andra hälfter. Även
om det bara sker ett kort ögonblick. Ett sådant ögonblick framkallar en kärlek som
rättfärdigar hela resten av våra liv. Skapelsens kärna är en enda.
Och den kärnan heter kärlek.

Rädsla, tro och beskydd

Paulo Cohellos Brida:
Hon kände en skyddande närvaro. "Jag måste tro på den här närvaron. Jag kan inte förklara det, men den finns där. Och den kommer att finnas här med mig hela natten, för ensam vet jag inte hur jag ska ta mig ur dethär."

Natten var bara en del av dagen. Precis som hon kände sig beskyddad av ljuset kunde hon känna sig beskyddad av mörkret. Mörkret fick henne att åkalla denhär skyddande närvaron. Hon måste lita på den. En sådant illit har ett annat namn, och det är tro.

Hon hade tro, Och tron skulle inte längre låta skogen befolkas av ormar och skorpioner. Tron skulle hålla hennes skyddsängel vaksam och vaken."

Varje människas dag är en mörk natt. Ingen vet vad som ska hända i nästa minut, ändå går man vidare. För att man har tillit. För att man har tro. Eller kanske för att man inte ser mysteriet som ligger i nästa sekund. Men det där hade ingen som helst betydelse - det viktiga var att hon hade förstått. 

Att varje ögonblick i livet var en troshandling.
Att hon kunde fylla det med ormar och skorpioner, eller med en skyddande kraft.

Sanningen

Jag tror jag ska skriva en bok om sanningen.
Så länge ett citat från en nu 70 årig grekättlig författare:
Theodor Kallifatides, Vänner och älskare

När man har börjat ljuga är det bara att fortsätta.
Det är en av skillnaderna mellan sanning och lögn.
Sanningen har ett slut, det har inte lögnen.

Jag vill absolut läsa De sju timmarna i paradiset.
Lyckan och dess tillfälliga, flyktiga natur intresserar mig.
Jag får fråga min älskade om den finns i vår samling.




So What?

I am a rockstar
I have got my rock moves...
I got a brand new attitude
And i'm gonna wear it tonight
...
So so what?
I'm still a rock star
I got my rock moves
...
I'm having more fun




http://www.youtube.com/v/8ZNeBkhiL7g&hl=sv&fs=1smamman.blogg.se/images/2008/livopink-008_19967792.jpg" alt="">

Age of loneliness

Enigma - Age of Loneliness

(curly m.c.)
.
Mongolian chant
Tosonguyn oroygoor toosrood
.
Carly don't be sad
Life is crazy
Life is mad
Don't be afraid
Carly don't be sad
That's your destiny
The only chance
Take it, take it in your hands









On silent wings

"On Silent Wings" Tina Turner


There was a time when I would have followed you
to the ends of the earth
I was willing to share it all with you
the love, the hurt
I've seen you when your dreams
were falling in the dust
But I never stopped believing in you
I always thought our love was strong enough
One you could hold on to...ohhh

You never see it coming
You just let it fly
on silent wings, silent wings
You can't hide what you you feel inside
and the fire has left your eyes
silent wings

I can see us in our dreams and we're dancing
I can almost hear the song
But the prayers, they go unanswered

Angels

when I'm feeling weak
and my pain walks down a one way street
I look above
and I know ill always be blessed with love
and as the feeling grows
she breathes flesh to my bones
and when love is dead
I'm loving angels instead

Robbie Williams- Angels

Crash test dummies


"Mmm Mmm Mmm Mmm"

Once there was this kid who
Got into an accident and couldn't come to school
But when he finally came back
His hair had turned from black into bright white
He said that it was from when
The car had smashed so hard

Också en ljuvlig parodi med Wierd Al Jankoic. Innehållande Tonya Harding/ Nancy Kerrigan John Bobbitt och andra kufar...

Vardagsrum på väg...

Jag har alltid fashinerats av Michelangelos konsträrliga bana. Tänk att måla över 1000 kvm tak i sixtinska kapelllet. Och dessutom fresker på väggarna. Han var  i min ålder, 33 år, när han ombands måla till påvens ära. Det var inget lätt arbete för hans värkande kropp, högt upp under taket och i fukt och kyla. Dessutom var han en mästare, som eftersträvande perfektion och ständigt såg förbättring. Därför rev han eftersom sådant han gjort- för att göra bättre.

Vad har detta med vardagsrum att göra? Jo, det har varit halvfärdigt länge. Nu fick jag energi över. Länge har jag haft en tavla föreställande en detalj av takmålningen som han gjorde 1511-12 . Den visar på skapelseberättelsen.  Detaljen symboliserar för mig mötet mellan det gudomliga och det mänskliga. The creation of man, kallas den ibland. För mig är vi alla guds skapelser, vackra och perfekta. Samtidigt är vi skapare av värden och världen.

Nedan kan ni se hur det blev på vår vägg. Jag är inte lika noggrann som herr Michelangelo Buonarroti bör tilläggas. Nedanför min reproduktion kan ni se orginalet. I mitten av stora målningen finns händerna.






Tidigare inlägg
RSS 2.0