Häxprinsessan

Jag har inga drömmar kvar

De ligger på marken

Som vissnade löv

De ligger där

Till allmän beskådan

Ser inte mycket ut för välden

Skelett och nerver

Passerande trampar på dem

Roar sig med dem

De flyger så lätt

I vinden

Om någon kastar dem

Sakta täcks de

Först av lera och damm

Snart döljs de under snön

När våren kommer

Får nytt liv plats

I deras ställe

Mina drömmar

Är helt borta

Har aldrig funnits

Det finns inte ett spår

Idag jobbar jag trallallala...hade sett framför mig hur jag sitter och skriver på min bok i tåget til lGävle. Men inspirationen är på lågvarv. Hur som jag ska träffa en gammal och en ny kollega och lägga strategier inför kommande termin. Eftersom jag tycks ha drababts av någon sorts Pms eller bara livsleda så klämde jag ur mig en dikt på flyget. Vet ni att det var -35 grader däruppe. Tur man får sitta i planet, då. Efter dikten lättade det något och nu ser jag bara fram emot resten av dagen.

Dimman
Som en dimma är jag
Flyktig och svalkande
Genomskinlig och ogenomtränglig
Jag stiger uppåt

Söker mig
Breder ut mig
Svalkar och döljer
Jag stiger uppåt

Allt högre
Är nära himmelen
Hastigheten alltjämt framåt
Det är isande kallt

Jag ser mig inte längre
Känner mig inte, bortdomnad
Som ett regn faller jag ner
Splittrad

Människorna på marken
Beundrar den färgglada regnbågen
Glada att dimman försvann
Färgerna förnöjer

Under eftermiddagen: Jag har länge velat ha en familjetavla. I köket över köksbordet, där vi samlas tillsammans. Där mycket av utbytet om vad dagen burit med sig men också lärande och socialisering är i centrum. Där alla ska få ha sin plats. Där våra olika familjekulturer möts. En sorts målbild om man så vill. En typ av blandning mellan de traditionella (och ganska mesiga) ordspråkstavlorna. Ett måtto, en önskan om goda ting för oss som bor här....ungefär.

Idag kom jag på vilka ord jag ville använda, naturligtvis faller jag tillbaka på underbara Khalil Gibrans verk Profeten.
Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada. men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Symboliken i tavlan
Jag letade upp stjärnbilden Lyran. En lyra med sex strängar. Ett per barn. Jag och min älskade utgör skalmen i lyran, den som ska låta strängarna harmonera med varandra. Cypressen och eken ser jag som symboler för de två familjer som ursprungligen format den enda familj vi nu finns i. De behöver båda sin respekt och lever nära varandra, men ingen bör få överskugga den andra. Om så sker, dör något inom några i familjen och då mår vi inte bra tillsammans. Då faller vi samman. Lyrans stjärnbild har fem utpekade ljuspunkter och vi har fem hemmaboende barn. Min och min älskades kärlek är det som överhuvudtaget gör att denna familj finns. Utan den kärleken faller familjen samman. Den är därför ovanför lyran. Två hjärtan som sitter samman och i dem, vår "logga".

Resultatet
Tavlan blev inte som jag tänkt, men den blev god nog. Den bär med sig ett starkt budskap till oss alla. Ni får också tillfälle att förfasa er över mitt kreativa kaos. När jag målat blir det kladdigt överallt!!! Jag liksom glömmer allt annat och bara föser undan fjärrkontroller, sådant som inte hör hit det ser jag helt enkelt inte....det är ju en skön koncentration- nästan meditativ, men det kan bli lite att göra efteråt för mig :-)  Det var färg på soffan, fjärrkontrollen...och hoppsan, jag glömde att byta kläder också. Under målandet försvann en pensel som jag återfann i soffan...till sist tog jag en handduk och torkade med...så nu är den också full av färg...men tavlan, den hänger på köksväggen. Jag ser fram emot samtalen som följer när barnen frågar vad det är och vad orden betyder, var och en kommer att fråga på sitt sätt utifrån ålder och förstånd.



Sedan ville Liv bada, hon är så klättrig nu och börjar hela tiden stå på tå, dra upp sig med urstarka armar eller så drar hon helt upp benen...sötnos!

Eftersom jag nu har PMS, så kunde jag såklart inte låta bli att gråta när miss Li och LW sjöng Om du lämnar mig nu, på sista gemensamma spelningen. Så kan det kännas när jag och min älskade inte är sams. Då andas jag i det tomrum som finns kvar....tur det inte händer så ofta. Man kan inte andas tomrum särskilt länge och överleva.

Som jag njutit av att spela på gitarr, sjunga hans texter. Lyssnat, bara lyssnat. Ibland gått helt miste om melodin-, och näppeligen klarat av att skrapa fram den ur huvudet. Trots att  jag har någon sorts musiköra. För att texten gripit mig så. Det är som poesi med gitarr....Jag såg den nedklippta versionen av filmen igår.  Inte förvånad över hur mycket han söker ensamhet och hur han beskriver att framgången är svår att hantera och ohälsosam. Några uttalanden som fäste sig hos mig.

Att han är ett riktigt 70- talsbarn. Rättvisa är viktigt. Man vill inte vara förmer än någon annan. Inte ta något av någon annan. Jag tänker- preciiiis. Jag är ett 70- talsbarn jag också .Världen var full av möjligheter, men det egna ansvaret, solidaritet och medkänsla var viktigt. Man behövde tänka sig för, det kalla kriget var slut under ungdomstiden men Aids fanns, Band Aid... Alla bar ansvar för sin och andras lycka. Jantelagen- att inte tro att man är något ...är inte vad det handlar om enligt mig. Utan nästan det motsatta: Alla är unika och värdefulla. Jag vill inte förminska någon runt mig genom att tro mig vara förmer.

Jag borde köpa en skjorta, vad ska man ha på sig. Framgången har vuxit om mig. Det finns lixom ingen skjorta som räcker för 8 000 personer.

När man skriver får man frossa i svartsjuka och icke önskvärda känslor. Om det hjälper mot svårmodet att skriva? Nej, inte egentligen. Fast eftersom så många känner igen sig...så tänker jag att jag är inte ensam! Han är relationsinriktad. Skrivandet i sig är en sak. I mötet med andra ökar betydelsen. Att känna sig ensam - gör vi nog alla. I det är vi aldrig ensamma....

Enigma - Age of Loneliness

(curly m.c.)
.
Mongolian chant
Tosonguyn oroygoor toosrood
.
Carly don't be sad
Life is crazy
Life is mad
Don't be afraid
Carly don't be sad
That's your destiny
The only chance
Take it, take it in your hands