Häxprinsessan

Först en bild på Super Snälla Silver Sara, hennes alterego heter Super Sura Sunk Sara. När hon blir arg, och det blir hon om någon kallar henne dum. Då får man akta sig...

Ilska är en av de universella, medfödda emotionerna.

Jag tror det är viktigt att bejaka sina känslor. Då menar jag inte att man ska spilla ut dem lite här och var. Utan att man själv ska veta vad man känner och ta ansvar för vad man gör av den känslan. Jag kan vara arg, utan att förmedla det. Jag kan vara ledsen, utan att gråta. Men det allra viktigaste: är att inte lägga locket på de äkta känslorna, att inte stoppa undan och förneka dem. Då har man tagit på sig att kväva det levande inom sig. Ett begrepp som psykoanalytikern Alice Miller skrivit om i bland annat boken I begynnelsen var uppfostran och Det självutplånande barnet.

Jana Söderberg är samtalsteraput och har kurser för föräldrar som heter Våga vara, i syfte att hjälpa föräldrar att stärka barnets självkänsla. Hon säger: - Men ett barn som aldrig får visa ilska blir tonåringar som saknar förmåga att säga ifrån och blir ledsna i stället för arga. Ett barn som inte tillåts vara ledsen kan som vuxen göra nästan vad som helst för att undvika sorg.

Ur en sida om transaktionsanalys:
Fanita English har visat att när barnet inte tillåts uttrycka en viss känsla, så tenderar hon att substituera (ersätta) den med en annan känsla. Detta leder till avsevärda komplikationer, eftersom det man verkligen känner inte kommer till uttryck. Genom att uttrycka någon känsla upplever man en viss lättnad, men ingen riktig förlösning. Exempel på detta är när man vänder:

Ilska till sorg leder till depression. När man försöker gråta ut ilska blir lättnaden tillfällig. Gråten tar aldrig slut eftersom det inte egentligen är sorg som man känner. De naturliga känslorna är i regel inte långvariga, utan försvinner efter att man har uttryckt dem. Ett undantag kan vara sorgen efter någon som dött t.ex.

Sorg till ilska leder till människor som är "kroniskt arga". Att "ilska" ut sorgen fungerar ju inte heller och därför fastnar man i ständiga aggressiva beteenden.

Rädsla till ilska är den vanliga paranoida mekanismen: "Get them before they get you". Eftersom man är rädd för att visa rädsla ökar man på aggressiviteten och hamnar på så vis lätt i bråk och hotfulla situationer helt i onödan.

Ilska till rädsla uttrycker sig ofta som en överbeskyddande inställning. Man tänker gärna på Basil Fawlty i TV-serien "Pang i bygget" när hanefter ett gräl med hustrun utropar "Drive carefully, dear!"

Ilska till sorg till glädje resulterar i det s.k. "Kulla-Gulla-syndromet" a.k.a. "smiling depression". Här döljs depressionen bakom en glad mask för att man inte ska vara till besvär.
(Slut på citatet från transaktionsanalyssidan.)

Barn som växer upp och förvägras visa ilska, mår tillslut inte särskilt bra. Det finns ytterligare forskning på detta. Att vara arg bestraffas då på olika sätt. Genom att barnet ignoreras, talas tillrätta eller uppmärksamhet och kärlek uteblir. Naturligtvis menar jag inte att ett bar mår bra av att härska och domptera med ilskans hjälp. Men att bli arg, det är viktigt. Det är också mycket viktigt att man lär sig visa ilska på ett bra sätt. Att man inte slåss, eller kränker. Att man inte tror att bara man blir arg, så fogar omvärlden in sig i ledet. Ilskan är ett sätt att visa omvärlden "nu har jag fått nog, här går gränsen", det är ofrånkomligt och viktigt att kunna hantera ilska. Det finns mängdet av tekniker för att lära sig hatera ilska, sin egen eller andras.

Vrede är å andra sidan en av de sju dödssynderna. (De ursprungliga). Till det finns säkerligen en god anleding. Men, tänker jag. Förr hade kyrkan ansvaret, var det yttre samvetet. Sedan staten, och idag är det alltmer upp till individen att ha ett välfungerande inre samvete. På gott och ont. I en longitudinell undersökning har det visat sig att par om bråkar lever längre. Hälsan blir lidande om aggressioner trycks undan.

Är ilska ett sätt att få sin vilja fram?
Den Jungianska analytikern Vera Kast har en del tips om hur ilskan kan användas positivt. En viktig del är att lära sig skilja på aggresivvt beteende och strävan efter dominans.
Är ilskan ett verktyg för dominans? Både ja och nej. Jag ser  inte ilska som ett styrmedel. Inte ens i alla fall när man väljer att agera ut det arga. Däremot är ilska en stark emotion, som man bör vara försiktig med. Den jag möter kanske har svårt för ilska, och då kan det påverka denna och relationen negativt. Precis som någon annan är rädd för sorg och tårar och far illa eller blir obekväm när någon gråter. Det är därför fullt möjligt att använda ilska, för att skrämma andra, för att få sin vilja fram. Det är inte kärleksfullt mot någon. Att däremot reagera sunt, med ilska när gränserna kränks. Det är hälsosamt.

Några exempel på styrmedel, som härstammar från de egna känslorna, men där personen inte tar ansvar för den egna upplevelsen är enligt mig: Aktiva försök att ge andra dåligt samvete, ibland genom att själv klaga på hur dåligt samvete man får, att säga Gör det du! Men sedan tjura och sura. Dubbel bestraffning, dvs du kan aldrig få mig nöjd, hur du än gör så kan jag hitta brister i det val du gjort. Bestäm ni! - Det var ett dåligt beslut...

Varför blir man arg?
Enligt mig finns det flera nivåer, möjligheter att berätta för sin omgivning var integritetens gränser finns. Ett milt övertramp på principer, värden, eller personen kan leda till att man sakligt kan informera: När du gör sådär så känner jag att...det accepterar jag inte. Andra gånger kanske denna gräns fortsättningsvis forceras, eller övertrampet är så grovt att den som drabbas känner sig hotad i sin existens. Då kan den ärliga känslan av ilska vara både befogad och nödvändig. Under ett våldtäktsförsök är iskan viktig. Gränsen måste sättas, vid mobbing likaså. Sedan finns det en lång rad mildare situationer, där ilskan ändå är betydelsefull.

Jag kommer slutligen att tänka på en kvinna som kommunicerar med hjälp av pictogram. Hennes granne utgjorde hela hennes sociala liv. En dag dog grannen. Sorgearbetet satte in, kvinnan sörjde. När hemtjänst och assistenter till sist bestämde sig för att ta bort symbolen för sorg, trodde de att de gjorde kvinnan en vältjänst. Det var ju så jobbigt för henne och hon var ju så ledsen. (jag tror det var jobbigt för dem själva). Resultatet blev att hon inte hade möjlighet att sörja klart, få kommunicera om sina minnen och känslor. Frågan är, skulle man göra desamma med symbolen för ilska, för att det är så negativt att känna sig och agera argt? Självklart inte. Tänk på det!

Bli vän med er ilska, lär känna vad det är som sker i er. Var arga, men på ett kärleksfullt sätt!