Häxprinsessan

Idag har jag föresatt mig att vila. Inte arbeta, inte blogga. Vi får se hur det går för mig.

Nattflyg av Tommy Thuresson

stillheten står
startklar på fönsterblecket
som ett nattflyg
på väg bort
mot stjärnornas bakgård

Frihet ger energi. Ofrihet tar energi. Jag fastnade i mina egna tankar. Men en god vän hjälpte mig att komma fri igen. NU känner jag mig så trött men ändå fylld av energi. Kanske man skulle ta och måla om hallen?
Tack, kära Alba!

Nu är jag fri, bojorna har släppt. Jag öppnar dörrarna till mitt hjärta som stängdes av vinddraget. Åter kan all universums kärlek strömma in i mig och stråla ut igen mot de jag möter.
 
Jag reser mig upp från pinnstolen, där jag tryggt suttit och kurat vid hjärtats härd medan stormen rev i hjärtats segel och tak. Jag satt där fylld av tillit och blåste på glöden för att den inte skulle slockna. Men eftersom jag stängt dörren så hörde jag inte min egen röst, insåg inte att allt var skyddat och att jag visste att det skulle gå bra. Jag misstog mig och trodde att tystnaden innebar att jag blåsts omkull. När jag bara sökt skydd. Nu har stormen dragit förbi. Jag öppnar spjället och hjärtats eld tar sig, brinner varmt och klart. Med en ren låga. Värmen går ut i hela kroppen. Jag öppnar fönstret och tittar ut. Ser min kära vän ute på ängen. Hon vinkar åt mig och ler. Solen glittrar i hennes hår och de blå ögonens lyster är i samklang med vinden och vattnet.
 
Min egen vindburna vän, har jagat bort stormen. Satt vindarnas riktning och intensitet i proportion till resten av den vackra världen. Hon står där ännu med en blomkvast på armen redo att ge sig av. Jag sträcker ut min hand genom fönstret. En gåva att ta med, något som redan är hennes. En eldpåse har jag tillverkat. Med lite av mitt hjärtas glöd. Den påminner om kärlekens kraft och kan hjälpa om graderna någongång faller för mycket. Då kan min vän öppna påsen, när hon sitter på sin pinnstol och vakar över sitt hjärtas glöd.






 

Nu börjar det våras. Fortfarande ligger snön tjock och den snökoja som barnen skapat kommer att få stå några dagar till. Men på dagens promenad kunde jag fånga såväl vide som en skata (Jag undrar för övrigt vad den gjorde på vårt tak...)som tycktes säga; våren kommer, våren kommer!  I Övrigt var det sammandrag för Lukas, utomhus i den ljuva vårsolen som gällde. Promenad med min älskade och Liv, och därefter med Hampus och Liv. Men lite lek, förståss...Jag har varit utomhus större delen av dagen, nu nyss inkommen. Skööönt.

Ha en skön dag!!

Det lilla barnet inuti är rädd för att kärleken ska dras undan. Som straff. Rädslan att besvära, belasta, ta plats...leder till att jag besvärar belastar och tar plats..Inte är det lätt att var människa. Å andra sidan så länge man har en dialog med sigsjälv om vad som händer med det lilla barnet i bröstet...har man väl en chans att jobba med det? Men när, var och hur?

Och när det är så att kärleken faktiskt dras undan, fastän inte på det sätt man var rädd för. När det är så att platsen som finns är för liten och omöjligen går att töja på. Och när det lilla barnet i bröstet gallskriker så det ekar i öronen så man inte kan höra sin egen röst lägre - utan bara ekot, skriket och den onda magen märks? När kommunikation visar sig vara en sådan svår konstform som man inte duger till, när man inte längre vet vad man duger till. För det finns så många tecken på vad man inte klarar. När man itne har en aning om vad som förväntas av en och vad man förväntar sig av sigsjälv eller andra.

När det visar sig till sist, att det bästa är inte att prata, som myten säger "så länge man kan prata så går det bra". Ja, om man inte kan det, går det inte bra då? Bra för vem? Eller är det bästa att leva på, inte prata och tilltisfullt acceptera. Att se till att stoppa undan det som trycker, att avvakta och invänta tillväxt. Är det då man ska var trygg och fulld av självinsikt, förstå vilken del som är ens egen, vad som beror på egen eller andras trötthet, vilka spänningar som hör hemma var. Hur vet man när man ständigt är mitt emellan en massa andra relationer? Hur vet man vilket urymme man kan ta, vad man kan påverka och inte. Vad ska man finna sig i? Vad rättigheter och skyldigheter består av. Var finns bekräftelsen, den utsträckta handen då? Eller är det som jag en gång läste, ensamma är vi i livet, ensmamma föds vi och ensamma dör vi. Det är inget konstigt med det, tvärtom- helt naturligt.

Jag är så jävla klok och stor och kärleksfull när jag är utvilad, mätt, älskad, känner gemenskap och tillhörighet. Kan jag då inte alltid få vara så trygg och tillitsfull...Nej, livet går inte ut på att finnas i en ständigt rosa bubbla- har det visat sig. Livet är sorg och smärta också. Kanske det är där utmaningarna som människa finns. Kanske det svåra bör omfamnas just därför. Kanske, om jag klarar den läxan tillräckligt bra. Slipper återfödas och leva en enda gång till. Just nu verkar det inte som om karmamätaren står särkilt högt...om jag säger så...för nu är jag hungring, trött, törstig, liten och sorgsen.

Den gamla, fina serenity prayer, visar sig svårare än någonsin. Kanske därför den är just: en bön- För att det är så förbannat svårt.

Maten på bordet - hjärtat i halsgropen.
Händerna i knät - fader vår ser du min oro?
Varsågod och ät - tugga i dig bara!

Mod, uthållighet, tålamod, stillhet, eftertanke, stimulans, egenvärde, introspektion. Sådant som kan dukas upp på mitt middagsbord. Frågan är hur det serveras och hur det smakar. Det vet jag inte ännu.

Jag tar en bit till, och känner efter...