Så länge man pratar med varandra....
Det lilla barnet inuti är rädd för att kärleken ska dras undan. Som straff. Rädslan att besvära, belasta, ta plats...leder till att jag besvärar belastar och tar plats..Inte är det lätt att var människa. Å andra sidan så länge man har en dialog med sigsjälv om vad som händer med det lilla barnet i bröstet...har man väl en chans att jobba med det? Men när, var och hur?
Och när det är så att kärleken faktiskt dras undan, fastän inte på det sätt man var rädd för. När det är så att platsen som finns är för liten och omöjligen går att töja på. Och när det lilla barnet i bröstet gallskriker så det ekar i öronen så man inte kan höra sin egen röst lägre - utan bara ekot, skriket och den onda magen märks? När kommunikation visar sig vara en sådan svår konstform som man inte duger till, när man inte längre vet vad man duger till. För det finns så många tecken på vad man inte klarar. När man itne har en aning om vad som förväntas av en och vad man förväntar sig av sigsjälv eller andra.
När det visar sig till sist, att det bästa är inte att prata, som myten säger "så länge man kan prata så går det bra". Ja, om man inte kan det, går det inte bra då? Bra för vem? Eller är det bästa att leva på, inte prata och tilltisfullt acceptera. Att se till att stoppa undan det som trycker, att avvakta och invänta tillväxt. Är det då man ska var trygg och fulld av självinsikt, förstå vilken del som är ens egen, vad som beror på egen eller andras trötthet, vilka spänningar som hör hemma var. Hur vet man när man ständigt är mitt emellan en massa andra relationer? Hur vet man vilket urymme man kan ta, vad man kan påverka och inte. Vad ska man finna sig i? Vad rättigheter och skyldigheter består av. Var finns bekräftelsen, den utsträckta handen då? Eller är det som jag en gång läste, ensamma är vi i livet, ensmamma föds vi och ensamma dör vi. Det är inget konstigt med det, tvärtom- helt naturligt.
Jag är så jävla klok och stor och kärleksfull när jag är utvilad, mätt, älskad, känner gemenskap och tillhörighet. Kan jag då inte alltid få vara så trygg och tillitsfull...Nej, livet går inte ut på att finnas i en ständigt rosa bubbla- har det visat sig. Livet är sorg och smärta också. Kanske det är där utmaningarna som människa finns. Kanske det svåra bör omfamnas just därför. Kanske, om jag klarar den läxan tillräckligt bra. Slipper återfödas och leva en enda gång till. Just nu verkar det inte som om karmamätaren står särkilt högt...om jag säger så...för nu är jag hungring, trött, törstig, liten och sorgsen.
Den gamla, fina serenity prayer, visar sig svårare än någonsin. Kanske därför den är just: en bön- För att det är så förbannat svårt.
Kloka tankar, just det jag själv funderar på. Jag har pratat mig genom livet med alla möjliga, professionella och vanliga människor. Det har kanske hjälpt, för hur hade jag varit om jag låtit bli att prata, om jag hållit allt inom mig. Det kommer hela tiden nya insikter och tankar att prata om, livet består ju i att vi lär känna oss själva, förstå våra handligar och fortsätta lära oss livet ut. Dock önskar jag ibland att jag kunde hålla tyst, bara vara den jag är och sluta grubbla, tyvärr går det inte för jag vet ju fortfarande inte vem jag är. Och så länge jag lever kommer den frågan nog att kvarstå.
Jag hoppas du förstår mitt tänkande trots att det blir lite rörigt. Tankarna bara väller fram och vill bli nedskrivna.
Kramar och tack för att du finns här
Ja, som sagt - det är en utmaning detta att leva på ett gott sätt. Att försöka inte nöta ut sin omgivning med grubblerierm, utan att själv gå sönder och gå under på vägen. Att få uttrycka sig "Jag tänker alltså existerar jag" Descartes. Att vara sann, ständigt bli en större människa och samtidigt lära känna sigsjälv - är höga målsättningar. Men sköna!
