Citat

Ur Mia Skäringers bok: Dyngkåt och hur helig som hellst:

"Längesedan jag släppte ner axlarna till axlarnas egen höjd. Till deras egen plats. Jag har haft kort hals jävligt länge. Men denhär veckan ska jag vara en giraff. en långhals som höjer sig över alla måsten, alla krav. En som vilar sitt huvud bland trädkronorna och andas himmel."

En rätt skön målsättning, tänker jag där jag sitter- nu i slutet av helgen. Med midsommar och storfamilje-semestern framför mig. Mitt bland vågor av glädje och svärta, i horisonten ser jag friheten. Den stavas kommunikaiton, tid, respekt. Dit ska jag. Med huvudet bland trädkronorna.

/ Anette

Soldier of love

I've lost the use of my heart
But I'm still alive
Still looking for the life
The endless pool on the other side
It's a wild wild west
I'm doing my best

I'm at the borderline of my faith,
I'm at the hinterland of my devotion
In the frontline of this battle of mine
But I'm still alive

I'm a soldier of love.
Every day and night
I'm soldier of love
All the days of my life

I've been torn up inside (oh!)
I've been left behind (oh!)
So I ride
I have the will to survive

In the wild wild west,
Trying my hardest
Doing my best
To stay alive

I am love's soldier!

I wait for the sound
(oooh oohhh)

I know that love will come (that love will come)
Turn it all around

I'm a soldier of love (soldier of love)
Every day and night
I'm a soldier of love
All the days of my life

I am lost
But I don't doubt (oh!)
So I ride
I have the will to survive

In the wild wild west,
Trying my hardest
Doing my best
To stay alive

I am love's soldier!

I wait for the sound

I know that love will come
I know that love will come
Turn it all around

I'm a soldier of love
I'm a soldier

Still waiting for love to come
Turn it all around
(4x)

I'm a soldier of love
I'm a soldier

Still waiting for love to come
Turn it all around
(3x)

Still waiting for love to come

Shadows

I've been watching
I've been waiting
In the shadows all my time
I've been searching
I've been living
For tomorrows all my life

In the shadows

Stillhet..

Idag har jag föresatt mig att vila. Inte arbeta, inte blogga. Vi får se hur det går för mig.

Stillhet är viktigt. I Yoga, meditation, friskvård...you name it!
Så nu ska jag skaffa mig lite stillhet-light. Och hålla tummarna för att själen hinner ikapp mig så vi får pratas vid en stund.

Sköt om er!

Nattflyg av Tommy Thuresson

stillheten står
startklar på fönsterblecket
som ett nattflyg
på väg bort
mot stjärnornas bakgård


Diagnos - snäll flicka

Är det fler än jag som är diplomatiska, tillmötesgående och förstående. Angelägenheten om att andra ska ha det bra och insikten om hur knepigt det är att vara människa hindrar mig från att vara jag. Jag tror inte längre man kan prata för att göra sig förstådd. Man blir ändå tolkad, missförstådd och missuppfattad. Istället ska man bara välja, bestämma sig för hur livet ska vara. Jag fick skäll idag, min käraste vän är arg på mig. För att jag är nedstämd ofta. Hon känner inte igen mig för jag är vanligtvis positiv, glad och handlingskraftig. Jag känner inte igen mig heller. Jag tycker ju om migsjälv! Det får vara slut på att "tänka rätt" nu. Istället ska jag leva. Passar jag då inte in, så tänker jag inte krypa in i garderoben längre. Jag tar konsekvenserna. Livet är kort. Det kan inte vara meningen att det ska vara som en höst som aldrig tar slut. Jag har väntat och väntat. Nu har jag väntat klart.

Såhär ska jag göra
Skriva en önskelista
Skriva ner alla ord som börjar med livs-
Uttrycka mina ärliga känslor uta att vara diplomatisk. (diplomati är en tankekonstruktion)
Skriva ner vad jag väntar på och fundera över om det är realistiskt att vänta.

Jag känner- alltså finns jag.
Jag måste leva.


Energi och frihet

Frihet ger energi. Ofrihet tar energi. Jag fastnade i mina egna tankar. Men en god vän hjälpte mig att komma fri igen. NU känner jag mig så trött men ändå fylld av energi. Kanske man skulle ta och måla om hallen?
Tack, kära Alba!

Nu är jag fri, bojorna har släppt. Jag öppnar dörrarna till mitt hjärta som stängdes av vinddraget. Åter kan all universums kärlek strömma in i mig och stråla ut igen mot de jag möter.
 
Jag reser mig upp från pinnstolen, där jag tryggt suttit och kurat vid hjärtats härd medan stormen rev i hjärtats segel och tak. Jag satt där fylld av tillit och blåste på glöden för att den inte skulle slockna. Men eftersom jag stängt dörren så hörde jag inte min egen röst, insåg inte att allt var skyddat och att jag visste att det skulle gå bra. Jag misstog mig och trodde att tystnaden innebar att jag blåsts omkull. När jag bara sökt skydd. Nu har stormen dragit förbi. Jag öppnar spjället och hjärtats eld tar sig, brinner varmt och klart. Med en ren låga. Värmen går ut i hela kroppen. Jag öppnar fönstret och tittar ut. Ser min kära vän ute på ängen. Hon vinkar åt mig och ler. Solen glittrar i hennes hår och de blå ögonens lyster är i samklang med vinden och vattnet.
 
Min egen vindburna vän, har jagat bort stormen. Satt vindarnas riktning och intensitet i proportion till resten av den vackra världen. Hon står där ännu med en blomkvast på armen redo att ge sig av. Jag sträcker ut min hand genom fönstret. En gåva att ta med, något som redan är hennes. En eldpåse har jag tillverkat. Med lite av mitt hjärtas glöd. Den påminner om kärlekens kraft och kan hjälpa om graderna någongång faller för mycket. Då kan min vän öppna påsen, när hon sitter på sin pinnstol och vakar över sitt hjärtas glöd.






 


Dagens uppenbarelse...

Dagens uppenbarelse 1:
Jag blev så glad på väg hem från skolan idag, när jag hämtat pojkarna. En stor tjock underbar is-stalaktit uppenbarade sig, den hägrade i solen hängandes ner från ett tak. I byggnaden finns ett bageri och utanför sopsortering...Jag och Lukas knatade dit med Liv i vagnen. Lukas blev också lovad att få knäppa ngra biler efter mig.

Dagens uppenbarelse 2:
Plötsligt uppenbarade sig en till sak: en naken man som trycker sig mot det immiga fönstret. Som om han försöker se genom den frostade ytan vad som pågår därutanför. Han tror bergis att jag står och fluktar efter honom och försöker fotografera. Vi gick skyndsamt därifrån, alltmedan jag gapflabbade och Lukas rodnade. Han hade inte lust att stanna kvar och ta kort, han heller....

Jag vände mig om några gånger för att se om någon kom rusande efter oss med ett basebollträ eller liknande, men tydligen så var han så pass naken att han inte kom sig för...Jag får väl be om ursäkt så himla mycket, men jag är faktiskt galen i att fotografera is. Skulle jag fota ngn naken karl så skulle det inte ske i lönndom, finns dessutom bara ett alternativ och han bor hos mig, den vackraste på jorden!!!


Istiden..det är tider det!

Nu börjar det våras. Fortfarande ligger snön tjock och den snökoja som barnen skapat kommer att få stå några dagar till. Men på dagens promenad kunde jag fånga såväl vide som en skata (Jag undrar för övrigt vad den gjorde på vårt tak...)som tycktes säga; våren kommer, våren kommer!  I Övrigt var det sammandrag för Lukas, utomhus i den ljuva vårsolen som gällde. Promenad med min älskade och Liv, och därefter med Hampus och Liv. Men lite lek, förståss...Jag har varit utomhus större delen av dagen, nu nyss inkommen. Skööönt.

Ha en skön dag!!


Lovely!


Längtan efter is...

Min längtan efter is, har gjort sig påmind ett tag. Jag vill fotografera iskristaller, ljuset som ligger på...Idag var en solig och fin dag. Jag och Liv skulle ändå ut en sväng, så kameran åkte ner i fickan. Direkt när jag kom ut på gården uppenbarade sig berget mittemot som ett enda mjukt, ljust och intenstivt lockrop...Berget kallade och jag sökte mig närmre och närmre, med kameran brännande i fickan. Skulle jag ta mig dit, med Liv i vagnen och allt? Från  vägen och upp till solen, i skogen, på berget fanns en upptrampad snöstig. Nu hade allt vett lämnat mig därhän...viljan och kreativiteten tog varandra i hand, de hjälpte mig att dra vagnen uppför. Mycket gott för hälsan. Pulsen steg och jag flitade på, oförtrutet. Byborna som fick syn på mig trodde nog inte att jag var riktigt "riktig"...men det är jag, jag är jätteriktig!! Till sist hade jag nått målet, och kunde fota som jag längtat efter...så länge Liv tyckte det var ok, att sitta däri vagnen helt stilla. Här får ni ta del av resultatet.

Det som lockade mig:                           Min färdkamrat:



Hon springer på taniga ben..

Jag hade en sådan knäpp dröm inatt, ofta kommer jag ihåg mina drömmar. Mer eller mindre detaljerat. Inatt var jag i en stor skolbyggnad plötsligt stod ett gäng militärer från någon junta i hallen. De spärrade alla utgångar och såg ut att mena allvar. Jag gick fram till en av dem och frågade varför de gjorde såhär, på det svarade han inte. Han menade att jag bara skulle hålla mig på mattan så skulle det gå bra. Så blev han vänskapligt inställd, nu när jag visste min plats. Plötsligt ville han att jag skulle relatera till honom, han tog fram några magiska stenar han hade för att visa mig. Jag hade sjäv några i fickan och gjorde detsamma, men tappade en. Han trodde det var en av hans och ville ta den - men jag förklarade tydligt och bestämt att den fallit från min hand. Jag fick behålla den. De stenar jag visade var en citrin och en akvamarin var , det var några fler men jag minns inte. Därefter frågade jag honom: men såhär kan ni inte göra, du vet väl att den enda vägen är kärlekens? Den väg ni valt leder er ingenvart, inte till något gott. Jag vet inte om belägringen tog slut, men jag fick iallfall lämna byggnaden.

Så befann jag mig istället hemma själv med alla barn. Ugnen gick inte att stänga av. Hur jag än skruvade på knapparna så gick det inte. Plötsligt tändes en låga därinne och ljudet som kom från ungnen blev bara högre och högre. Det lät som en stor förbränningsugn. Jag tog lillan och sprang ut genom hallen. Det var bråttom. Det ekade mellan väggarna härnere. Jag ropade upp till de större barnen att skynde sig ner, vi måste ut ur huset. Men de brydde sig inte, för de höll på med något som de tyckte var mycket viktigare än att komma när jag ropade. Plötsligt tystande oljudet och en liten, liten bebispojke kom gånede...det var inte Hampus, men nästan. Kanske en ofödd lillebror, han var syskon till de andra dock. Men mindre än Liv. Han gick fram till ugnen och fick stopp på den. Han visste precis hur han skulle göra, hade magiska händer.

Herregud!
Är det någon som vill analysera så är det fritt fram. Är det någon som tror sig förstå att jag behöver mina drömmar, så har ni alldeles rätt. Och
Vad gjorde min drömfångare under tiden! Hade semester?

Info om stenarna kommer från Kristallrummet. De har för övrigt en jätterolig produktöversikt, som man får scanna sig frma i...prova!

Trumlad sten: Citrin - Naturlig
Citrin är en glad och positiv sten som stimulerar oss att se det ljusa i tillvaron. Den hjälper oss att komma till uttryck i sociala sammanhang, ha roligt, skratta och leka. Den kan bäras som amulett för att stärka självförtroendet och tilliten till den egna förmågan att skapa och vara. Den som vill bryta sina egna mönster göra upp med det förflutnas begränsningar an bära citrin.
Stjärntecken: Tvillingarna
Chakra: Solar plexus
Månadssten: November




Trumlad sten: AkvamarinAkvamarin ger renhet, klarhet och mod i vår kommunikation - med omvärlden såväl som med oss själva. Den hjälper dig att flöda över och bjuda omgivning friskt vatten - låt dina känslor springa fram inom dig som en källa till insikt och ärlighet, låt dig själv komma till tals. Uttryck det inre hav som böljar inom dig av lekfullhet, poesi och kreativitet.
Stjärntecken: Fiskarna
Chakra: Hals

Så länge man pratar med varandra....

Det lilla barnet inuti är rädd för att kärleken ska dras undan. Som straff. Rädslan att besvära, belasta, ta plats...leder till att jag besvärar belastar och tar plats..Inte är det lätt att var människa. Å andra sidan så länge man har en dialog med sigsjälv om vad som händer med det lilla barnet i bröstet...har man väl en chans att jobba med det? Men när, var och hur?

Och när det är så att kärleken faktiskt dras undan, fastän inte på det sätt man var rädd för. När det är så att platsen som finns är för liten och omöjligen går att töja på. Och när det lilla barnet i bröstet gallskriker så det ekar i öronen så man inte kan höra sin egen röst lägre - utan bara ekot, skriket och den onda magen märks? När kommunikation visar sig vara en sådan svår konstform som man inte duger till, när man inte längre vet vad man duger till. För det finns så många tecken på vad man inte klarar. När man itne har en aning om vad som förväntas av en och vad man förväntar sig av sigsjälv eller andra.

När det visar sig till sist, att det bästa är inte att prata, som myten säger "så länge man kan prata så går det bra". Ja, om man inte kan det, går det inte bra då? Bra för vem? Eller är det bästa att leva på, inte prata och tilltisfullt acceptera. Att se till att stoppa undan det som trycker, att avvakta och invänta tillväxt. Är det man ska var trygg och fulld av självinsikt, förstå vilken del som är ens egen, vad som beror på egen eller andras trötthet, vilka spänningar som hör hemma var. Hur vet man när man ständigt är mitt emellan en massa andra relationer? Hur vet man vilket urymme man kan ta, vad man kan påverka och inte. Vad ska man finna sig i? Vad rättigheter och skyldigheter består av. Var finns bekräftelsen, den utsträckta handen då? Eller är det som jag en gång läste, ensamma är vi i livet, ensmamma föds vi och ensamma dör vi. Det är inget konstigt med det, tvärtom- helt naturligt.

Jag är så jävla klok och stor och kärleksfull när jag är utvilad, mätt, älskad, känner gemenskap och tillhörighet. Kan jag då inte alltid få vara så trygg och tillitsfull...Nej, livet går inte ut på att finnas i en ständigt rosa bubbla- har det visat sig. Livet är sorg och smärta också. Kanske det är där utmaningarna som människa finns. Kanske det svåra bör omfamnas just därför. Kanske, om jag klarar den läxan tillräckligt bra. Slipper återfödas och leva en enda gång till. Just nu verkar det inte som om karmamätaren står särkilt högt...om jag säger så...för nu är jag hungring, trött, törstig, liten och sorgsen.

Den gamla, fina serenity prayer, visar sig svårare än någonsin. Kanske därför den är just: en bön- För att det är så förbannat svårt.


Jag kommer från främmande vidder

Ett påstående, elle en fråga:
Sex barn- du måste vara stark...nå- sex barn med modifikation. Den äldsta sköter sitt, 20 år och på universitet. Bara de tre yngsta har jag själv givit liv.

En låt som jag tycket mycket, mycket om. Av Lars Winnerbäck- Hon kommer från främmande vidder. Där stormen är lä och lä storm. Där svaret är frågan där gnistan är lågan och dygd är detsamma som skuld. Hon är eldfast och stark, hon är sårbar och öm. Den kanske handlar om mig?

En blomma från den främmande vidden- det är jag.
Att jag är en udda blomma på, det har jag alltid vetat - ofta känt mig både unik och stolt över detta. Men också ibland utrotningshotad. Sedan är det ju så fantastiskt med en äng: att precis alla blommor är lika unika och udda. Ingen liknar någon annan...

Stark är jag- som urberget, men också skör som en skivig, glimrade blank glimmer eller porös som sträv, matt sandsten...

Öm - som varje mor- hjärtat ömmar för barnen, det gör mig också sårbar.

Man vill så innerligt att de ska må bra och växa upp starka, fria och friska. Jag tror inte barn förstår, att en föräldrer bär sitt hjärta utanför kroppen. Det som drabbar barnen drabbar mig, även om det är jag som drabbar dem. Lägg då till de kulturkrockar som uppstår i en nybildad familj. Som gör att vi alla emellanåt undrar: vad händer och varför- hur passar jag in här?

Tur då att jag också är- eldfast och stark.
Den vuxne måste stå kvar, trygg och med ögonen öppna.
Även om hjärtat smulas samman.
Även om magen värker, axlarna känns stela och uppdragna, huvudet grubblar...
Står jag kvar, men ögonen öppna och med hjärtat till brädden fyllt av kärlek som räcker till alla.

Ensamhet- 17 december

Tomhet, ignorans, vassa hörn, taggar som döljer sig, snår överallt. Tro inte att du vet något, säg inte att du tycker något. Visa inte att du känner något. Vänta, bara vänta. På tilllåtelse, på erkännande. Det kommer aldrig. Det ekar tomt och ensamt i själen. En försvunnen miniräknare - jag vet inget, jag vet inget. En bild av en nyhet- jag vet inget, jag vet inget. En glömd överenskommelse- jag vet inget, jag vet inget. Ett avvisande och nedsättande bemötande- jag känner inget, jag känner inget.

Jag bara dör.
Men vadå, det ska vi alla.
Ingen ser någon skilnad ändå.
Eftersom jag snart lärt mig spela död, helt perfekt- på kommando.

Sätt mig i en bur och peta på mig med pinnar.
Det kanske är intressant att se vad som händer.

Vilken livboy?

Bild på hjälpande handVänta, bara vänta. På tillåtelse, på erkännande.
Det ekar tomt och ensamt i själen.
Le, bara le- the show must go on.
Vem bryr sig.
 
Jag bara dör.
Men vadå, det ska vi alla.
Ingen ser någon skillnad ändå.
Eftersom jag snart lärt mig spela död, helt perfekt.
För vems skull ska livet levas, om inte för min egen?
 
Sätt mig i en bur och peta på mig med pinnar.
Det kanske är intressant att se vad som händer.
Det kanske roar...
 
Jag drunknar, åker under ytan gång på gång. Blir däremellan nedtryckt under den. För det är viktigt att andra får känna sig flytande. Trycker de ner mig så ser de ju själva att de flyter. Det är ingen som är intresserad av att ta min utsträckta hand. Tvärtom slår någon livbojen i huvudet på mig och säger; skyll digsjälv då- det är ju bara att ta tag i den. Halkig? Det beror på om du håller på rätt sätt- håller du inte på rätt sätt så kan du skylla digsjälv. Hård- nejdå- det är bara du som är för mjuk. Jaså- flyter den inte heller...
Nåja- shit happens.

Vinden

Det vore att beröva vinden dess fria rörelse...

VInden kan man inte stänga in, inte äga. Man kan låta den skänka svalka, eller njuta av dess energi. Man kan ta skydd- i lä. Men man kan inte be den ta en annan väg eller blåsa med annan styrka för att det passar bättre in.

Det bästa är att bygga vindkraftverk,
ta emot vinden och göra dess gåva och energi till sin.
Eller vindspel, som kan klinga vackert.
Ge vinden stämband. Lyssna till dess röst och sång..
Kanske till och med flyga drake. Att leka med vinden 
Se dess välvilja när uppåtvinden kommer.

Förbanna inte vinden om du klivit upp på ett högt berg, förakta inte vinden för att den krusar den stilla vattenytan.
När det blåser hårt:

Mao Tse-Tung
När förändringarnas vindar blåser finns det de som bygger vindskydd också finns det dem som bygger väderkvarnar eller hissar segel.

Mao Tse-Tung
Bygger du vindskydd eller väderkvarnar?

Automatiska tankar

Sådana har alla. Flertalet av mina verkar inte avra särskilt nyttiga för mig. Så därför ska jag omprogrammera mig. Någongång...på något sätt. Jag är nyfiken på kbt och fann en intressant sida om det http://www.kbtterapi.se/

Automatiska tankar är tankar som dyker upp spontant och oreflekterat utan tidigare reflektion. De kommer mycket snabbt och passerar ibland medvetandet så hastigt att vi inte hinner lägga märke till dem, men trots det hinner de påverka känslor och handlingsmönster. De automatiska tankarna återspeglar våra grundantaganden och våra livsregler

Jag skulle vilja påsta att några av mina automatiska tankar är ganska vanliga, fler än jag har dem.
De är dessutom mycket skadliga:
Jag skulle vilja förhålla mig som om jag var en betydelsefull person i mitt liv, som om jag blev respekterad även om jag uttryckte något som är obekvämt. Det är två mycket dåliga, omedvetna tankar jag bär på. Att jag inte är så viktig och att jag är besvärlig om jag kräver eller behöver något. Samt att om jag är besvärlig så kommer jag att bli avvisad och inte  få kärlek. Att jag gott och väl kan vänta för det finns annat som är viktigare.

Glädjen bara luras!

Och jag vet, jag har för lätt för att luras av glädjen.
Där älvorna dansar dit längtar jag jämt.
Och på var sida om huvet står änglar och sjunger
om glädje, om kärlek och om allt som har hänt,

Glädje och älvor är trots allt ganska lika varandra!

Loss...and affluence

Maten på bordet - hjärtat i halsgropen.
Händerna i knät - fader vår ser du min oro?
Varsågod och ät - tugga i dig bara!

Mod, uthållighet, tålamod, stillhet, eftertanke, stimulans, egenvärde, introspektion. Sådant som kan dukas upp på mitt middagsbord. Frågan är hur det serveras och hur det smakar. Det vet jag inte ännu.

Jag tar en bit till, och känner efter...














Det snöar

Så vackert, mjukt. Ljuden dämpas, verklighetens hårda kanter softas. Jag njuter av att se lapphandskarna falla. Falla, mot sitt öde, graciöst och ödmjukt.


Tidigare inlägg
RSS 2.0