Älskar
Min älskades spikmatta. Den ligger jag på 10 minuter eller så innan jag ska sova. Helt underbart! Rekommenderas.
Retreat
Vad säger ditt sovrum dig? Jag tycker om vårt. Det talar till mig, låter mig läsa och vila. Feng Shui- det är inte så tokigt...
Detaljerna gör helheten:
Miko och enhörningen vaktar tillsammans våra stenar. Drömfångaren låter oss vila och drömma skönt, Den lilla skattkistan är efter farmor. Vem vet vilka skatter som ryms däri? Också något nytt, en framtid- en dag får jag åka på en resa med min älskade! Dessutom tacksamhet, frihet och förbund. Allt i ett. Jag tycker om Inger Edins ord på tavlan.
Detaljerna gör helheten:
Miko och enhörningen vaktar tillsammans våra stenar. Drömfångaren låter oss vila och drömma skönt, Den lilla skattkistan är efter farmor. Vem vet vilka skatter som ryms däri? Också något nytt, en framtid- en dag får jag åka på en resa med min älskade! Dessutom tacksamhet, frihet och förbund. Allt i ett. Jag tycker om Inger Edins ord på tavlan.
Advertising space
Jag har ett hemligt rum, där jag försökt samla kloka och fina vänner och kärlekar. Där de ska få ett friutrymme att uttrycka sig, mötas, eller bara hänga. Ett utrymme- ett tomrum som vi själva fyller. Som blir en hel rymd. Som kanske kanske erbjuder något av de nära och sanna samtal och tankar som inte får plats i vardagen.Över det är jag stolt.
Jag känner så igen mig i Robbie Williams låt, Advertising space. Särskilt vissa rader. Sedan reflekterar jag: frågan är kanske inte vad hjärtat bär på, när det stannar upp- utan när sker det- när stannar hjärtat upp? När hör man inte längre dess viskningar. Eller stannar hjärtat när man stoppar i öronproppar för att det man hör helt enkelt inte passar in i verkligheten.
Känner mig stundom överkörd och nedkörd. Som Winnerbäck säger Du går nedtryckt i ett par alldeles för grova skor. Men hänger på. Håller mig fast. Håller mig upp. Har kommit fram till vissa slutsatser. Som jag så ofta gör, och nu ska jag försöka leva därefter. Jag gör en ansats att försöka förhålla mig aningen pragmatiskt till livet. För tillfället. Energi måste in och rädsla ut. Ett doktorsbesök blir första anhalten. En andra sak är att vara mer föräldraledig. En tredje att fortsätta ge uttryck för mina behov. En fjärde att själv ta ansvar för att jag får egen tid. (Förutsättnignarna för detta verkar falla på plats, helt i rätt tid. Eftersom jag detta dygn inte får amma Liv efter att ha druckit kortison. Hon äter tack och lov välling.) Därefter eller kanske båd först och sist, som Alfa och omega: Omsorg om kropp och själ. Att bara andas och i sinom tid skapa ett fysiskt utrymme för meditation och eftertanke- ett krypin för mig eller Eric. För ensamhet och centrering. En vrå. I källaren. Att ge min kropp mer motion, solljus och månsken.
http://www.youtube.com/watch?v=Wl3CGQP1gFQ
Lyrics to Advertising Space :
There's no earthly way of knowing
What was in your heart
When it stopped going
The whole world shook
A storm was blowing through you
Waiting for God to stop this
And up to your neck in darkness
Everyone around you was corrupted
Saying somethin'
There's no dignity in death
To sell the world your last breath
They're still fighting over
Everything you left over
I saw you standing at the gates
When Marlon Brando passed away
You had that look upon your face
Advertising space
And
No one learned from your mistakes
We let our profit s go to waste
All that's left in any case
Is Advertising space
Through your eyes
The world was burning
Please be gentle
I'm still learning
You seemed to say
As you kept turning up
They poisoned you with compromise
At what point did you realise
Everybody loves your life
But you ahahh
Special agent for the man
Through watergate and vietnam
No one really gave a damn
Did you think the CIA did
I saw you standing at the gates
When Marlon Brando passed away
You had that look upon your face
Advertising space
And
No one learned from your mistake
We let our profits go to waste
All that's left in any case
Is Advertising space ooooohh
I saw you standing at the gates
When Marlon Brando passed away
You had that look upon your face
Advertising space
No one learned from your mistakes
We let our profits go to waste
All that's left in any case
Is Advertising space
I've seen your daughter
Man shes cute
I was scared but I wanted to
Boy she looks a lot like you
They're still fighting over
Everything you left over
I saw you standing at the gates
When Marlon Brando passed away
You had that look upon your face
Advertising space
And
No one learned from your mistakes
We let our profit s go to waste
All that's left in any case
Is Advertising space
Through your eyes
The world was burning
Please be gentle
I'm still learning
You seemed to say
As you kept turning up
Växande
Jag skrev lite igår. Om ordning och reda samt hur viktigt det kan vara att köra i diket.
Det var så skönt. Att få ägna sig åt lite skapande verksamhet. Att sticka en filt till bebisen är ju också att skapa, men det är inte särkilt utmanande. Vänta bara tills jag kommit igång med sparkdräkten istället, då blir det skoj.
Jag måste tänka på att skriva oftare, måla känns ofta så omständligt. Jag ids inte plocka fram och stöda ihop. Spea gitarr, det gör jag av andra anledningar. Men det är också viktigt. Just nu är det roligast att spela One- U2, Chasing cars- Snow patrol, Lisa Miskofsky- acceptable losses. Vad är förresten en accepterbar förlust. Ständigt i livet är det ju ett kompromissande. Det är där man utmanas i sitt tänkande och varande. För mig är det särskilt nyttigt, osm är så säker på så mycket- men nuförtiden också väldigt osäker på vad som är rikigt och viktigt. Vissa saker är förstås lätta att se som viktiga. Men när principer, arbetsmoral, ideal, värdegrund och ingrodda vanor börjar krackelera. Då är det inte alltid säkert att jag med min personlighet omedelbart välkomnar turbulensen, däremot tackar jag alltid efteråt för att jag fått uppleva, leva och lära. Förhoppningsvis finner jag migsjälv igen- jag tycks aldrig vara densamma. Det känns skönt, jag måste lära känna mig ständigt. Annars skulle jag förmodligen bli uttråkad.
Imorse vaknade jag av spilld mjölk, som man ju som bekant inte ska gråta över. Jag behövde ändå det. Men det är förstås någon mellan mig och jagsjälv. Antingen så spricker jag av frustration eller så släpper jag ut och känner efter, jag föredrar det senare. Jag har svårt att tänka i temer av att ilska och tårar är ett verktyg för att få andra dit man vill. Jag fungerar inte så. Om någon tror det om mig blir jag ledsen bara därför. Jag avskyr dessutom att bli missförstådd. För mig är istället mitt känsloliv bitvis så rikt och starkt att om jag inte följer med så kanske jag går under. Jag har en ovanligt dålig egenskap att alltid behöva vara sann och känna efter. Det finns så många som ljuger och luras ändå, som inte vet om det själva, så jag försöker undvika det. Så gott jag kan. Fast, denna oförmåga att leva i en illusion eller stoppa huvudet i sanden, den är jag också glad för. Annars hade jag aldrig levt med den underbara man som jag har vid min sida. Eller haft en så god vän i min x-man.
Igår visadedet sig att jag helt omedvetet råkade flirta med en man i en vildmarksaffär.
Deras kortapparat pep jättekonstigt, varpå jag sade; Men hur mår denhör då? X svarade- ja, men tänk hur du skulle låta om någon petade på dig så, då skulle du nog också pipa. Varpå jag svarar (som är aningen njutningslysten och uppskattar fysisk kontakt, när jag är på det humöret)
- Nej, det tror jag inte, jag skiulle nog bara tycka att det var mysigt. För att bättra på det lade jag till, ja fast om någon petar sådär kanske jag skulle pipa, förresten...
Hm- ska man verkligen säga till butiksbiträdet? Sedan ville han visa butiken och jag gick därifrån :-)
Suck, ibland vet jag inte vad som ska komma ur min mun. Det får jag bjuda på. SOm den gången vi skulle presentera oss för en ny medarbetare, alla "tyckte om skogspromenader, hade hund.." Urtråkigt, urbeige, låååångt möte.... Då hörde jag någon säga "jag har ingen hund jag, så jkag har tid att ha två män istället" ( Det var jag som sade det.) Nåja alla skrattade, jag också. Den nya tittade mystifierad på mig och höll god min. Resten av mötet var något muntrare....
Idag ska det köpas wiskey och jobba, just nu håller jag på att ta igen de flextimmar jag samlat på mig.
Kanske jag tvättar håret och dricker kaffe och målar om köksväggen. Fast då vill jag byta skivor, kakel och handtag också- vips så har projektet vuxit. Som alltid med mina projekt.
Jag hörde en låt som jag inte hört förr: Editors- An end has a start och den ska jag leta åt och spela.
You came on your own
That's how you'll leave
With hope in your hands
And air to breathe
I won't disappoint you
As you fall apart
Some things should be simple
Even an end has a start
Ps/ jag har inte läs och skrivsvårigheter, jag har bara aldrig haft någon riktig tangentbordsträning och skriver (tänker) snabbare än jag egentligen klarar av med fingrarna. Så kan det gå...
Sköt om er!
Det var så skönt. Att få ägna sig åt lite skapande verksamhet. Att sticka en filt till bebisen är ju också att skapa, men det är inte särkilt utmanande. Vänta bara tills jag kommit igång med sparkdräkten istället, då blir det skoj.
Jag måste tänka på att skriva oftare, måla känns ofta så omständligt. Jag ids inte plocka fram och stöda ihop. Spea gitarr, det gör jag av andra anledningar. Men det är också viktigt. Just nu är det roligast att spela One- U2, Chasing cars- Snow patrol, Lisa Miskofsky- acceptable losses. Vad är förresten en accepterbar förlust. Ständigt i livet är det ju ett kompromissande. Det är där man utmanas i sitt tänkande och varande. För mig är det särskilt nyttigt, osm är så säker på så mycket- men nuförtiden också väldigt osäker på vad som är rikigt och viktigt. Vissa saker är förstås lätta att se som viktiga. Men när principer, arbetsmoral, ideal, värdegrund och ingrodda vanor börjar krackelera. Då är det inte alltid säkert att jag med min personlighet omedelbart välkomnar turbulensen, däremot tackar jag alltid efteråt för att jag fått uppleva, leva och lära. Förhoppningsvis finner jag migsjälv igen- jag tycks aldrig vara densamma. Det känns skönt, jag måste lära känna mig ständigt. Annars skulle jag förmodligen bli uttråkad.
Imorse vaknade jag av spilld mjölk, som man ju som bekant inte ska gråta över. Jag behövde ändå det. Men det är förstås någon mellan mig och jagsjälv. Antingen så spricker jag av frustration eller så släpper jag ut och känner efter, jag föredrar det senare. Jag har svårt att tänka i temer av att ilska och tårar är ett verktyg för att få andra dit man vill. Jag fungerar inte så. Om någon tror det om mig blir jag ledsen bara därför. Jag avskyr dessutom att bli missförstådd. För mig är istället mitt känsloliv bitvis så rikt och starkt att om jag inte följer med så kanske jag går under. Jag har en ovanligt dålig egenskap att alltid behöva vara sann och känna efter. Det finns så många som ljuger och luras ändå, som inte vet om det själva, så jag försöker undvika det. Så gott jag kan. Fast, denna oförmåga att leva i en illusion eller stoppa huvudet i sanden, den är jag också glad för. Annars hade jag aldrig levt med den underbara man som jag har vid min sida. Eller haft en så god vän i min x-man.
Igår visadedet sig att jag helt omedvetet råkade flirta med en man i en vildmarksaffär.
Deras kortapparat pep jättekonstigt, varpå jag sade; Men hur mår denhör då? X svarade- ja, men tänk hur du skulle låta om någon petade på dig så, då skulle du nog också pipa. Varpå jag svarar (som är aningen njutningslysten och uppskattar fysisk kontakt, när jag är på det humöret)
- Nej, det tror jag inte, jag skiulle nog bara tycka att det var mysigt. För att bättra på det lade jag till, ja fast om någon petar sådär kanske jag skulle pipa, förresten...
Hm- ska man verkligen säga till butiksbiträdet? Sedan ville han visa butiken och jag gick därifrån :-)
Suck, ibland vet jag inte vad som ska komma ur min mun. Det får jag bjuda på. SOm den gången vi skulle presentera oss för en ny medarbetare, alla "tyckte om skogspromenader, hade hund.." Urtråkigt, urbeige, låååångt möte.... Då hörde jag någon säga "jag har ingen hund jag, så jkag har tid att ha två män istället" ( Det var jag som sade det.) Nåja alla skrattade, jag också. Den nya tittade mystifierad på mig och höll god min. Resten av mötet var något muntrare....
Idag ska det köpas wiskey och jobba, just nu håller jag på att ta igen de flextimmar jag samlat på mig.
Kanske jag tvättar håret och dricker kaffe och målar om köksväggen. Fast då vill jag byta skivor, kakel och handtag också- vips så har projektet vuxit. Som alltid med mina projekt.
Jag hörde en låt som jag inte hört förr: Editors- An end has a start och den ska jag leta åt och spela.
You came on your own
That's how you'll leave
With hope in your hands
And air to breathe
I won't disappoint you
As you fall apart
Some things should be simple
Even an end has a start
Ps/ jag har inte läs och skrivsvårigheter, jag har bara aldrig haft någon riktig tangentbordsträning och skriver (tänker) snabbare än jag egentligen klarar av med fingrarna. Så kan det gå...
Sköt om er!
Lars Winnerbäck
Winnerbäck i Umeå på Idunteatern. Innan blev det god middag på Olearys och mysigt småprat i sviten. Med tända ljus och stor förväntan. Som infriandes...
Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i...
Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd...
Alltså, vilken underbar musiker. Han blir bara bättre för varje skiva han gör. Även denna gång var folkmusikspåret med, men i min smak med mer finess än tidigare. Stundom hördes tydliga toner av Irland, där skivan spelades in även om Daugava, namnet kommer från en flod i Riga.
Så söt när publiken svarar, sällsamt lycklig. Intressant var också att han knipit de två karaktärsstarka musiker som Uno Sveningsson hade med sig för ett par år sedan. Hur ska Uno klara sig nu....
Alltså, Ola Gustafsson, den gitarristen- han är helt underbar, jag tror han har varit en gitarr som blivit förvandlad till en människa. Om man skulle försöka sig på ett samtal med honom skulle han säkerligen behöva gitarren för att kunna knäppa fram ett svar. Han spelar i en helt egen division, uppslukad av musiken- han liksom for omkring på en egen inre scen, eller höll till bakom Winnerbäck. Sedan jag såg honom sist hade han dock ändå börjat titta upp mer så man fick den fröjden också. Tydligen är han producent av Daugava tillsammans med Winnerbäck...tänk att få vara så ett med sitt element....Sedan var det basisten, jag tror att han heter Jerker Odelholm, som också han är helt unik. Han spelade basfiol också. Anna Stadling sjöng, hon har ju en underbar röst. Mer behöver inte sägas.
Jag dansade, hoppade, sjöng. Jag var med min älskade livskamrat Eric och mitt hjärtas syster Anna. Till sist hade min ena fot drabbats av en ystisk smärta, och jag tvingades stå lite mer still. Efteråt haltade jag lyckligt iväg till hotellrummet. Där blev det ett glas vin för de som kunde och tända ljus.
Livet är skönt.
Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i...
Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd...
Alltså, vilken underbar musiker. Han blir bara bättre för varje skiva han gör. Även denna gång var folkmusikspåret med, men i min smak med mer finess än tidigare. Stundom hördes tydliga toner av Irland, där skivan spelades in även om Daugava, namnet kommer från en flod i Riga.
Så söt när publiken svarar, sällsamt lycklig. Intressant var också att han knipit de två karaktärsstarka musiker som Uno Sveningsson hade med sig för ett par år sedan. Hur ska Uno klara sig nu....
Alltså, Ola Gustafsson, den gitarristen- han är helt underbar, jag tror han har varit en gitarr som blivit förvandlad till en människa. Om man skulle försöka sig på ett samtal med honom skulle han säkerligen behöva gitarren för att kunna knäppa fram ett svar. Han spelar i en helt egen division, uppslukad av musiken- han liksom for omkring på en egen inre scen, eller höll till bakom Winnerbäck. Sedan jag såg honom sist hade han dock ändå börjat titta upp mer så man fick den fröjden också. Tydligen är han producent av Daugava tillsammans med Winnerbäck...tänk att få vara så ett med sitt element....Sedan var det basisten, jag tror att han heter Jerker Odelholm, som också han är helt unik. Han spelade basfiol också. Anna Stadling sjöng, hon har ju en underbar röst. Mer behöver inte sägas.
Jag dansade, hoppade, sjöng. Jag var med min älskade livskamrat Eric och mitt hjärtas syster Anna. Till sist hade min ena fot drabbats av en ystisk smärta, och jag tvingades stå lite mer still. Efteråt haltade jag lyckligt iväg till hotellrummet. Där blev det ett glas vin för de som kunde och tända ljus.
Livet är skönt.
