Julstämning
Idag kom Hampus och Lukas. Äntligen kan man börja känna julefrid. Jag hade liksom slutit ut det, men det visade sig att julkänslan är på väg att krypa sig på mig. Imorgon kommer Adrian och Arthur så då torde den väl sätta sig ordentligt. Pojkarna sitter just nu och ser på jorden runt på 80 dagar, spännande. Bröderna Wright dök upp exempelvis..Igår tog jag och Eric en gran i Moliden, vi skulle hem tidigt. Men det blev mitt i natten. Mamma och pappa hade filmat lite av Lukas och Hampus julbesstyr, till sist lyckades jag faktiskt komma överens med datorn och ordna över filmerna till skivor. Hemkomna igen brände vi av filmerna. De bestod av julfirandet i moliden, ett besök på älgfarmen och Lukas Hockeymatch till Magnus. Också ringde Nike. Skönt att höra av henne. Jag brände genast en skiva med filmen av en massa snö, tama älgar, skoteråkande barn...Hampus satt på en av älgtjurarna också (med stora horn) ...så hon kan visa sin familj hur barn i Sverige burkar göra :-)
Idag klädde jag och pojkarna granen, de kompletterade med eget pynt som de tillverkade eftersom. Det blev riktigt bra med tanke på vilket hopskrap av pynt vi har. Hampus var särkilt stolt och gick och nynnade och sjöng och utbrast ungefär 10 gånger "Tänk vad glad och överaskad Eric kommer att bli, när han får se den fina granen" varvat med ""Eric kommer nog att tappa hakan." Hampus avslutat med att göra ett alldeles särskilt julpynt till Eric....Jag fick som sagt också lite energi av detta pysslande och julentusiasmen barnen bar med sig smittade. Så nu har vi gardiner i köket igen också! Som i de värsta julfilmer så började det snöa stilla och avckert under tiden vi pyntade...Eric är och byter ut en spel som var av fel format och han har handlat för idag och imorgon.
För mig återstår idag bara att jobba med uppsatsen och laga middag. Pojkarna ska ut en sväng och leka också förstås. Eftersom jag vänt på dygnet räknar jag kallt med att orka bra med att också sitta och skriva ikväll...
Imorgon kommer resten av familjen hem, Erics mamma ska vi bjuda på grillkorv, något hon ser fram mycket emot. Också får hon träffa pojkarna och tvärtom förstås. Det är imorgon vi firar julafton. Förhoppningsvis har Anneli möjlighet att stanna på en grillkorv och glögg.
God jul...imrogon....
Julfirande?
Det märks att jag varit frånvarande, minsann. Vi har varit bortresta 23-27:e. Den 30:e firar vi "julafton" med alla pojkar. Eftersom de inte var hos oss då och vi gärna vill göra det till en familje-angelägenhet även hos oss, att fira jul. Istället åkte jag och Eric till de Härjedalska fjällen över julhelgen. Det var ljuvligt och jag ska skriva mer om det sedan. Igår var vi på middag hos bekanta, lite sällskapsspelande blev det misann också. Ett spel vid namn Lotus, blev vi helt sålda på...nu ska här letas och sökas...tills vi har det i vår ägo. Ett spel för alla åldrar, med strategi och kreativitet som nyckelbegrepp...
Ikväll ska vi iväg till mor och far, denna dag blir det sista julstöket klart. Förutom det behöver jag givetvis arbeta på min uppsats som ska vara leverensklar den 4:e Januari!!!!! Stressad, nja...livet verkar ju liksom pågå oavsett om jag är det eller inte. Tack och lov att jag nått den aktningsvärda åldern då jag kan känna kniven mot strupen men låta det som sker ske....Det är bara att göra det som göras skall, på den tid som finns till förfogande och vara nöjd med resultatet ( en känsla att av- väga mot omständigheterna). Det vore naturligtvis trevligt att få lämna denna kurs bakom sig också, men....inte till priset av min hälsa eller familjens lycka. Jag har ändå på känn att Hampus och Lukas (som vanligt) kommer att få se mig sitta och arbeta då jag borde vara ledig. Turligen har de ju lite annat att tänka på efter att ha öppnat julklapparna. För särskilt mycket data-spelande kan det inte bli tal om...
Sedan får vi väl gosa och mysa mellan arbetspassen...
Om att vara vuxen
Det är inte bara roligt att vara vuxen....min sabla bil har jag lagat och grejat och besiktigat. Nu är bara ett arbetspass kvar för verkstaden. Sedan Oktober har bilen kostat mig ca 9 000:- Endast i reparationer. Tack och lov har jag nästan inte kört bilen överhuvudtaget- så bränslekostnader har jag inte haft....Ha, ha ,ha det går att hålla sig för skratt....såhär före jul och allt...när jag gått ner i tjänst och snart ska betala av på studielånet...
Ha, ha, ha jag hånskrattar mammon rakt i ansiktet, det är faktiskt bara pengar och jag kan klara mig genom att trolla med knäna- där fick du!
Här är lite ord från Lars Winnerbäck om mammon...
ur skivan Rusningstrafik
"Jag är smuts och latrin uti trendhierarkin. Det kan jag ta. Men alla dessa kalla blickar är ju bara misär. Vem tjänar på det här? Säger jag och ser hur Mammon står och nickar."
Dans med svåra steg
"Dom sjunger sånger om ett ljus i vintertid, medan mammon i sin svid drillar dig besatt tills du står naken."
"Det går en ängel runt på stan med tunga fjät och mammon fet och tät, lutar sig tillbaks mätt och belåten."
"Vad gör det mammon om nån utgjuter sin galla."
Veckans höjdpunkt:
Jag fick ett hederligt brev, av Nike. Det var roligt och omväxlande. Tänk ett pappers- brev...
Hoppas vi kan åka ner och hämta henne när hon återvänder från staterna. Det vore ju något omtumlande förstås för två nyblivna systrar att mötas efter jetlag och bilåkande...men ljuvligt....
//
Skymning på långvägen
Livets resa
Som solen går ner
I dimmor av rosa
Önskar jag att mitt hjärta föll
Dimmor att förvilla
Färgen att försköna
Som dina ögon ser på mig
Mitt hjärta bara ler
Dåraktigt och lamt till svar
Livets tåg går vidare ändå
Bryr sig inte om ifall jag är på
Vagnen har rullat förbi
Mitt hjärta ger upp ett ångestskri
På perrongen står jag kvar
Väskan packad, ensam
The Unicorn
Vacker, majestätisk, flyktisk och magisk. Lika
tydlig och skugglik som enhörningen själv. För mig är dikten en berättelse om kopplingen mellan en människans behov av fantasi och frihet. Hur det hör samman med stolthet, lycka och självkännedom. Betydelsen av att få lov att vara den man är. Hur vanligt är det inte att människor tar ner varandra på jorden. Ibland genom att förvänta sig felaktigheter, genom att påföra skuld och skam, genom att i ord och handling försökja göra en annan människa mindre- oftast i syfte att själv se större ut., Det tråkiga är att det ofta lyckas- förminskningen. När man själv utsätts, förmår man itne alltid försvara sig. Händer det andra däremot, kan de vara lättare att se det som sker. Man försöker inte rationalisera, ursäkta eller förstå i lika hög grad. Därför är det så viktig tatt människor låter varandra flyga och vara magiska, vara de de önskar vara, bli eller är. Till höger tecknet för lycka och nedan kärlek.Tillräckligt många gånger har jag själv bivit satt i gyllene bur, eller motad in i ett mörkt och ensamt hörn. Fråntagen
rätten att vara mig, att flyga, att trolla, att vara fri. Det fungerar en liten stund, eller flera år. Men till sist bryter jag mig ur- flyger med ett leende iväg- låter den som känt sig så stor stå kvar och se sin litenhet och oförmåga att flyga. Inte för att jag vill att någon ska behöva se det i sigsjälv. Dessa personer har alltid själva skapat sig den plats de till sist finner sig stående på. Det är deras plats och inte min. Jag kan vänta länga på att de ska lämna dem, men vill de inte- får de bli kvar. Det innebär inte att jag väljer att stå kvar på anvisad ruta för den skull - i en evighet...Jag kan välja att göra det ett tag- för att se om saker och ting förändras. Men jag kan inte tvinga någon annan att förstå vad jag behöver eller vill. Jag kan berätta om mig, om mitt. Ffnns ingen grund för förståelse och kärlek så är de människorna inte av och i kärlek i min närhet, ur det kan inte mycket gott komma.
Se denna film!!! Den är fantastisk....läs mer på filmtipset.seThe Unicorn
The Unicorn stood, like a king in a dream,
On the bank of a dark Senegambian stream;
And flaming flamingoes flew over his head,
As the African sun rose in purple and red.
Who knows what the thoughts of a unicorn are
When he shines on the world like a rising star;
When he comes from the magical pages of story
In the pride of his horn and a halo of glory?
He followed the paths where the jungle beasts go,
And he walked with a step that was stately and slow;
But he threw not a shadow and made not a sound,
And his foot was as light as the wind on the ground.
The lion looked up with his terrible eyes,
And growled like the thunder to hide his surprise.
He thought for a while, with a paw in the air;
Then tucked up his tail and turned into his lair.
The gentle giraffe ran away to relate
The news to his tawny and elegant mate,
While the snake slid aside with a venomous hiss,
And the little birds piped: There is something amiss!'
But the Unicorn strode with his head in a cloud
And uttered his innocent fancies aloud.
What a wonderful world!' he was heard to exclaim;
It is better than books: it is sweeter than fame!'
And he gazed at himself, with a thrill and a quiver,
Reflected in white by the slow-flowing river:
O speak to me, dark Senegambian stream,
And prove that my beauty is more than a dream!'
He had paused for a word in the midst of his pride,
When a whisper came down through the leaves at his side
From a spying, malevolent imp of an ape
With a twist in his tail and a villainous shape:
He was made by the stroke of a fanciful pen;
He was wholly invented by ignorant men.
One word in his ear, and one puff of the truth-
And a unicorn fades in the flower of his youth,'
The Unicorn heard, and the demon of doubt
Crept into his heart, and the sun was put out.
He looked in the water, but saw not a gleam
In the slow-flowing deep Senegambian stream.
He turned to the woods, and his shadowy form
Was seen through the trees like the moon in a storm.
And the darkness fell down on the Gambian plain;
And the stars of the Senegal sought him in vain.
He had come like a beautiful melody heard
When the strings of the fiddle are tunefully stirred;
And he passed where the splendours of melody go
When the hand of the fiddler surrenders the bow.
-E. V. Rieu
"The heart of a lioness"
Beskriver de 15 dagar en lejonhona lever tillsammans med sitt nyfunna barn i Kenya. Lejonhonan kallas "Kamunyach", vilket betyder "The blessed one". Lejonen är hotade i Kenya. Befolkningen dödar lejon, för de tar boskap. Lejoninnas liv lockade människor att åkta till den lilla sällsamma familjen. I byarna växte en berättelse fram. En berättelse där lejonet inte längre bara är en preditor. "Kamunyach levde ensam, utstött av sin flock. En dag gav gudarna henne ett barn." Någon gång i framtiden återuppstår lejoninnan, som nu är försvunnen.
Det anmärkningsvärda med berättelsen är att ungen hon givits eller funnit, är en Oryx- ett nötdjur. Hon följer efter och beskyddar Babyface i 15 dagar. Deras fysiska inkompabilitet och behovet av den andre gör att ingen av dem får något att äta. Lejonet följer efter, uppmuntrar
och skyddar lilla ungen. Leder ungen till vattnet, som ju inte innehåller tillräckligt för kalven att leva på. Under tiden kan inte heller lejonmamman få mat, hon kan inte lämna ungen för ett ögonblick och inte ens när en djurskötare kastar till henne kött äter hon. Hennes modersinstinkter är så starka att både hon och ungen är på väg att duka under. De passar inte varandra, tilliten och den ömsesidiga ömheten lyser starkt. En dag, så matt, låter hon ungen gå utom synhåll. Då är en lejonhanne där och tar babyface. Kamunyach sörjer sin unge. Dagen efter börjar hon åter jaga och äta. Följande år adopterar hon ytterligare 5 Oryx- ungar. De går alla under. Var Kamunyach är idag, vet ingen. Hon försvann. Kanske blev de uppgifter hon tagit på sig övermäktiga, hon varken klarade av dem eller nådde det hon strävade och längtade efter. Samtidigt som hon förlorade barnen brast hennes hjärta.Vi får väl se om det blir som sägnen säger- att hon en dag återuppstår, precis som de Kenyanska solen. Kanske då i en skepnad och i ett sammanhang där hon får vara lycklig och ha en egen familj. Berättelsen säger en del om vad det är att vara förälder. Även den starka, modiga lejonmamman med sitt varma och ihärdiga hjärta- kan upplösas till intet om hon inte lyckas vara en god mor.
Eller...var det egentligen "The heart of loneliness" filmen borde ha hetat? Isåfall blir tolkningen helt annorlunda. Ett mycket ensamt hjärta, söker sig desperat sällskap. Ensamheten är förödande, men samvaro som inte är vald på goda grunder, gör till sist att hjärtat brister.
Sammandrag i hockey
Lukas spelade back i sista matchen, koncentrerad och snygg...
Här är fler matchbilder. Tekning och full fart framåt.
Mellan bytena satt pojkarna på bänken, annars stod Lukas på vakt. För att kunna slå bort puckar framför målet. Nedan på väg in i strid om pucken...
Och sist men inte minst, tackade lagen varandra för en god match. Det var verkligen kämpaglöd och lust på isen, överallt och i omklädningsrummen...Sedan åkte vi hem och badade och vilade. Under eftermiddagen hoppas vi på lite tårtätning....
Lucia på förskolan
Hampus sjöng blinka lilla stjärna, alldeles solo. Vilken vacker sång!
Kategorierna
Mne, så lustigt...ett inlägg som jag skrev för två månader sedan har plötsligen hamnat på dagens datum...Den sista lägesrapporten alltså. Tja, så kan det gå. Inte vet jag heller varför. Men det får vara som det är.
Växande
Det var så skönt. Att få ägna sig åt lite skapande verksamhet. Att sticka en filt till bebisen är ju också att skapa, men det är inte särkilt utmanande. Vänta bara tills jag kommit igång med sparkdräkten istället, då blir det skoj.
Jag måste tänka på att skriva oftare, måla känns ofta så omständligt. Jag ids inte plocka fram och stöda ihop. Spea gitarr, det gör jag av andra anledningar. Men det är också viktigt. Just nu är det roligast att spela One- U2, Chasing cars- Snow patrol, Lisa Miskofsky- acceptable losses. Vad är förresten en accepterbar förlust. Ständigt i livet är det ju ett kompromissande. Det är där man utmanas i sitt tänkande och varande. För mig är det särskilt nyttigt, osm är så säker på så mycket- men nuförtiden också väldigt osäker på vad som är rikigt och viktigt. Vissa saker är förstås lätta att se som viktiga. Men när principer, arbetsmoral, ideal, värdegrund och ingrodda vanor börjar krackelera. Då är det inte alltid säkert att jag med min personlighet omedelbart välkomnar turbulensen, däremot tackar jag alltid efteråt för att jag fått uppleva, leva och lära. Förhoppningsvis finner jag migsjälv igen- jag tycks aldrig vara densamma. Det känns skönt, jag måste lära känna mig ständigt. Annars skulle jag förmodligen bli uttråkad.
Imorse vaknade jag av spilld mjölk, som man ju som bekant inte ska gråta över. Jag behövde ändå det. Men det är förstås någon mellan mig och jagsjälv. Antingen så spricker jag av frustration eller så släpper jag ut och känner efter, jag föredrar det senare. Jag har svårt att tänka i temer av att ilska och tårar är ett verktyg för att få andra dit man vill. Jag fungerar inte så. Om någon tror det om mig blir jag ledsen bara därför. Jag avskyr dessutom att bli missförstådd. För mig är istället mitt känsloliv bitvis så rikt och starkt att om jag inte följer med så kanske jag går under. Jag har en ovanligt dålig egenskap att alltid behöva vara sann och känna efter. Det finns så många som ljuger och luras ändå, som inte vet om det själva, så jag försöker undvika det. Så gott jag kan. Fast, denna oförmåga att leva i en illusion eller stoppa huvudet i sanden, den är jag också glad för. Annars hade jag aldrig levt med den underbara man som jag har vid min sida. Eller haft en så god vän i min x-man.
Igår visadedet sig att jag helt omedvetet råkade flirta med en man i en vildmarksaffär.
Deras kortapparat pep jättekonstigt, varpå jag sade; Men hur mår denhör då? X svarade- ja, men tänk hur du skulle låta om någon petade på dig så, då skulle du nog också pipa. Varpå jag svarar (som är aningen njutningslysten och uppskattar fysisk kontakt, när jag är på det humöret)
- Nej, det tror jag inte, jag skiulle nog bara tycka att det var mysigt. För att bättra på det lade jag till, ja fast om någon petar sådär kanske jag skulle pipa, förresten...
Hm- ska man verkligen säga till butiksbiträdet? Sedan ville han visa butiken och jag gick därifrån :-)
Suck, ibland vet jag inte vad som ska komma ur min mun. Det får jag bjuda på. SOm den gången vi skulle presentera oss för en ny medarbetare, alla "tyckte om skogspromenader, hade hund.." Urtråkigt, urbeige, låååångt möte.... Då hörde jag någon säga "jag har ingen hund jag, så jkag har tid att ha två män istället" ( Det var jag som sade det.) Nåja alla skrattade, jag också. Den nya tittade mystifierad på mig och höll god min. Resten av mötet var något muntrare....
Idag ska det köpas wiskey och jobba, just nu håller jag på att ta igen de flextimmar jag samlat på mig.
Kanske jag tvättar håret och dricker kaffe och målar om köksväggen. Fast då vill jag byta skivor, kakel och handtag också- vips så har projektet vuxit. Som alltid med mina projekt.
Jag hörde en låt som jag inte hört förr: Editors- An end has a start och den ska jag leta åt och spela.
You came on your own
That's how you'll leave
With hope in your hands
And air to breathe
I won't disappoint you
As you fall apart
Some things should be simple
Even an end has a start
Ps/ jag har inte läs och skrivsvårigheter, jag har bara aldrig haft någon riktig tangentbordsträning och skriver (tänker) snabbare än jag egentligen klarar av med fingrarna. Så kan det gå...
Sköt om er!
Djungelmålning
Tiden är ett kalejdoskop
Så mycket som jag funderat på detta med tiden, hur ser framtiden ut. Vad lägger jag märke till och kommer ihåg av nuet? Vad utformar en människas minne och sinne.? Hur skapar en person sin framtid utifrån sin erfarenhet- torde bero på vad man lagt märke till i livet. Nu skulle vi ju kunna börja räkna upp diverse minnesprocesser, personlighetsdrag, arv och miljö- men jag har tänkt beskriva tiden och framtiden lite mer filosofiskt...
Min uppfattning om mina möjligheter och min framtid avgör hur jag vill/ kan välja att handla. Min uppfattning grundar jag på upplevelser som jag skaffar mig på ett sätt jag vill likna vid att titta i ett kalejdoskop. Jag ser alltså med ett kaljedoskop-seende på min framtid. Ett sorts mångfacetterat och vidgat tunnelseende där blickriktningen, vad jag siktar på genom kikaren och hur jag vrider kalejdoskopet avgör vad jag upplever. För visst finns det 1 000 möjligheter, jag kan bara inte uppfatta alla. Det finns inte en väg att gå i livet, det finns miljarder. Småstigar som man själv trampar upp, stora motorvägar, slingrande småvägar...
Nuet då? Jo, det spelar stor roll. Om jag inte har tänt ljuset där jag står, om mycket skymmer sikten så får jag ingen bild alls. Att alltså ha ljus runt sig och se till att ställa sig på ett sådant sätt att inget hamnar ivägen för kalejdoskopet är viktigt. Annars leder försöket att göra sig en bild av framtiden snarast till en känsla av hopplöshet. Jag kan ju också börja tänka att andra personer ställt saker ivägen för mig och att det är deras fel att jag inget ser. Vilket är föga utvecklande. Men, använd då fötterna! Gå någon annanstans och titta. En sista fallgrop är att man envist fortsätter rikta kikaren åt samma håll, eller räds för att vrida den.Det var det....lägesrapport:
Idag har jag tagit ut en hel dags komp. Helt utmattad. Uppbringade all styrka för att ta mig till barnmorskan och intalade migsjälv att jag då i samma veva borde åka till Ica kvantum för att handla för middagen och posta julpaketet till Nike. Det kan ju inte vara så svårt...
Väl där fann jag inte lappen med adressen, bet ihop runt gråten och kände mig usel. Uselt att jag är så satans trött så jag inte ens klarar av att posta ett jävla paket! Jag gjorde det andra jag skulle och var hemma igen 10.30. Grät lite i bilen. Tog (det kloka) beslutet att ta ut komptimmar resten av dagen. Stängde av telefonen. Lade mig på soffan och vaknade vakande 3.5 timmar senare av att min älskade låste upp ytterdörren. Nu blev det Eric som postade paketet istället. Huvudsaken att det kom iväg.Jag AVSKYR att vara trött och oduglig. Jag VÄGRAR! Därför ska jag efter en kopp kaffe, gå upp och måla i pojkarnas rum. Prata med stor-grabbarna, höra hur det går med "Prince of Persia" och Stardust. Under tiden jag målar och nynnar till lugna favoriter tänker jag sedan ta en ordentlig titt i mitt mentala kalejdoskop. Det finns säkert en hel del vackert och underbart att förlora sig i och se fram emot där...
Film- Guld Kompassen
Jag läste ut boken igår och igårkväll såg vi alltså filmen, Guld Kompassen. Man hade lyckats ganska väl med att skildra bokens Lyra och berättelsen. Vissa händelseförlopp kändes ryckiga, felplacerade- men i det stora hela fungerade filmen. Den stora besvikelsen var slutet, boken slutar inte alls som filmen. Det har ganska stor betydelse. Filmens slut var hoppingivande och lyckligt. Boken slutade istället med sorg och hopp, kärlek och hat- samtidigt. Det som inte kom fram i filmen, vilket jag inte hade förväntat mig, var de kulturella frågorna och sederna. De viktigaste redogöra jag därför för...
på striden.
"Men man kan inte förändra det man är, bara det man gör."
Världarna och stoft- Häxorna lever oerhört länge och har alltid känt till stoft, profetian om barnet som kommer att rätta välden från förtyck.Häxorna har känt till de andra världarna i 1000 tals år. Världarna är sammanvävda med varandra, men omedvetna om varandra. När nu människorna upptäcker stoft och andra världar- bler de rädda och en kyrkan, magesteriet gör sitt bästa för att förtrycka de nya kunskaperna och akademikerna. Häxorna är inte enade. Olika klaner slåss med människor, några är neutrala.
Bolvanger- De som arbetar för ministeriet kallar stället för "Stationen". Bolvanger betyder ondskans ängar. Det är dit slukarna för de bortrövade barnen.
Jag kan ändå rekommendera filmen.
Nu ska jag gå och måla och greja- tills mamma och pappa eller min syster med familj dyker upp för att fika och uppvakta mig.
SOm sagt, tänk på vad häxan sade: "Men man kan inte förändra det man är, bara det man gör."
Alltså, du kan välja att handla på ett sätt som är gott för din omgivning eller digsjälv. Men blanda aldrig ihop det med vem du är. Försök aldrig göra dig till en annan person för det. Fortsätt att flyga eller dyka eller skriva eller baka eller slöa eller slita- vad det nu är du behöver och består av.
Stardust
because we are human. Pointless really...
Do the stars gaze back- now that is the question!"
Under resan till Umeå, och Lars Winnerbäck- den underbara! Så hände också annat mysigt. Jag och min kära vän såg filmen stardust, efter ett märkligt infall från mig. Filmen är ljuvlig, gullig och rar.Den visade sig vara så söt, att jag nästan storknade i början. Men det är en film som gör en på gott humör. En klassisk saga, man vet att det goda segrar till sist. Trots viss förutsägbarhet är filmen underbar. Den tar upp ämnen som vi alla kan känna igen oss i.
Egentligen handlar filmen om en ung pojkes utveckling till man. Tristan bor i en by, osm omgärdas av en mur. Denna mur får ingen passera, ingen vet heller rikgit varför. För tjugo år sedan gjorde hans far det- något väktaren tog lärdom av. Väl inne i den magiska staden på andra sidan gjorde han förstås en ung vacker kvinna med barn. Efter 9 månader står en korg vid muren, med en lapp. Pojken heter Tristan och växer upp med sin far. Han blir föräldkad i en ung, vacker och tämligen egocentrerad kvinna. Men han ser henne blott i kärlekens ljus. Han tar sig över muren för att hämta en falllen stjärna. Den ska han ge denna unga kvinna, så hon förstår hans stora kärlek. Väl inne i denna magiska värld upptäcker han att stjärnan inte alls är en bit sten, och att han har ett helt annat öde att uppfylla.
Filmen är en underbar berättelse om hur svårt det kan vara att veta vad kärlek är. Hur man kan ha kärleken framför sig utan att se den, hur lätt det är att offra sig av kärlek, hur det kan vara att leva i en roll som givits till oss av någon annan. Min favourit är den ökände flygkaptenen, som har en hel garderob av vackra kläder från Paris, som tar på sig klänningar och dansar till ljuv musik- i smyg. Så ljuvt och svårt...Han har dock funnit ett sätt att slippa skada en enda människa, det är bara att skrämmas och skandera ordentligt- att ha ett starkt och skräckinjagande rykte.
Och :-)
Den unge mannen, sittande i en krater. Ursäkta men har du sett en fallande stjärna, vi sitter mitt i kratern, den måste ha fallit här. Varpå hon svarar- Ja, det gjorde jag!!
Filmen Stardust baseras på boken Neil Gaimans bästsäljande roman med illsutrationer av Charles Vess.
Se trailern på filmens hemsida.
Crystallised Intelligence
Visst låter det som en drog. Iallafall för mig som är en (alltför?) tänkande människa. Liksom, tänk att hamna i ett tillstånd där ens mentala förmågor kristalliseras till en vacker diamant, oförstörbar, vacker och värdefull. När jag så känner efter, eftersom jag är en (alltför?) kännande människa: kryper skräcken sig på....vilket hemskt tillstånd!
Vad är intelligens? För mig är det en kombination av personlighet, erfarenhet, visdom, utvecklingsmöjligheter, kreativitet. Annat också som tillsamman blir en sorts summa av de delar vi består av. Personligheten framförallt, jag tänker på hur vi tar oss an världen. Vill jag se och förstå allt så det stämmer överens med det jag redan vet. Eller vill jag se, undersöka, upptäcka och ställa mig nya frågor. Inte för att finna ett svar, utan för att få uppleva livets och världens mysterium och mitt eget växande. Ju mer man lär sig, ju mindre förstår man. Det vet de som är intresserade av att passera sin kompetensnivå, för att nå sin inkompetensnivå . Andra är lika lyckliga med att vara tvärsäkra, intelligenta och genomtänkta.
Att arbeta som pedagog, är band annat att finna var persons sätt att ta sig an världen, att låta individen bekanta sig med nya upplevelser och insikter. På sitt sätt, i en trygg miljö. Hållbart lärande är något som bara sker när individen känner glädje och nytta med att införliva och ta sig an något nytt...Att vara pedagog är att låta människor komma till sin rätt- Att deras minneskapacitet, intelligens och intresse blir verkliga verktyg.
Det första man traditionellt tänker på när någon nämner intelligens är IQ. Därefter har vi ju också fått höra talas om EQ, De 7 intelligenserna och annat. Vi har väl alla träffat på någon med hög intelligens som till stora delar är socialt funktionshindrad. Eller en medelmåttlig person som är briljant och skarp tack vare andra personliga egenskaper. I veckan fick jag förmånen att lyssna på Mats Myrberg, professor i pedagogik vid Stockholms universitet. Han talade om Crystallised intelligence och fluid intelligence. Jan-Eric Gustavsson vid Göteborgs undiversitet, har tydligen arbetat med detta. Han är professor och har arbetat med individens personliga förutsättningar för utbildning. Så där får jag börja gräva, senare.
Det jag för tillfället lärde mig var följande: Små barn arbetar ofta med fluid intelligece- de lär sig nytt utan att reflektera. De "tar in" världen. Jag ser framför mig hur barn i lekan byter både syfte och metod- för att istället behålla focus, engagemang och aktiviteten. Detta lärande är skört om "varandet" bryts, eller "görandet". Jag ser framför mig hur Hampus spelar schack. Han provar, leker. Samvaron är förstås det viktiga för honom. Hampus har alltid haft en säker magkänsla och god intuition. Han "vet" saker. Hur det gått till är mer osäkert. Ibland är leken nästan en sorts meditativt tillstånd, vem vet genom vilka kanaler lärandet sker...Vanligen överger man detta sätt att lära, men det är också en personlighetsfråga.
Crystallised intelligence är istället ett mycket reflekterade lärande. Man använder ett semantiskt minne och massor av associativa nätverk. Jag tänker mig att kunskap utkristalliseras, ur en personssamlade erfarenheter och lärdomar Den blir så koncentrerad att den blir synlig och grepp-bar. Ta den välutvecklade schackspelaren, som för sitt inre ser en mängd partier och möjligheter, utifrån en uppställning. Som också har en analys av sin egen spelteknik klar.
Jag tänker fortsätta speja på detta. På tal om forska, Mats Myrberg citerade Anna Christensson, professor i civilrätt- för att beskriva vad forskning kan vara. "Min uppgift som forskare är inte att räta ut frågetecken. Det är att kröka till utropstecken."
Jag har en längre tid varit sugen på att gå forskarutbildningen, och få forska i förlängningen. När vet jag inte, men 
innan livet är slut...Efter att ha lyssnat på Mats Myrberg fick glöden i mig så mycket syre att där nu brinner en liten låga. Jag har alltid varit fylld av frågor, och ändå mer intresserad av att ställa nya än att finna ett svar....Vad gäller skolan, lärandet, barnen- behövs mycket ny kunskap. Det finns mycket ny kunskap, viss kunskap är urgammal- fast ny, annan är omformulerad, före sin tid, leder till andra frågor.....För mig är frågan vilken ny kunskap som är möjlig att praktisera intressant. Aktionsforskning, har också intresserat mig. Samt Ann Ahlbergs relationellt kommunikativa perspektiv. Skolan är en uråldrig verksamhet med en stark kultur. Samhället ger förutsättningar för hur skolmänniskornas lärande ser ut. Barn och vuxna är inte så olika varandra. Jag citerar migsjälv: "Att vara pedagog är att låta människor komma till sin rätt- Att deras minneskapacitet, intelligens och intresse blir verkliga verktyg."
Vi får väl se, hur vattnet flyter..
I begynnelsen var uppfostran
I begynnelsen var uppfostran....
Så heter en bok av Alice Miller, psykoanalytiker, född i Polen 1923. Vill man lära sig om barns trygghet, inte bara på ett teoretiskt plan eller ett subjektivt, utan för att upptäcka och avslöja sig själv då bör man läsa den. Det kräver mod. Jag har genom åren intresserat mig mycket för barn, deras uppväxtvillkor och rättigheter. Visst, det finns mycket skrivet, avhandlingen "att växa upp i våldets närhet" av Katarina Weinehall kan också erbjuda mycket nyttig statistik och kunskap i ett samhällsperspektiv, hur överlever det misshandlade barnet?
Men min guru på området är och förblir Alice Miller. Hon har ingående beskrivit villkoren för barnets uppväxt och kopplat det till ett större sammanhang. Vad i uppfostran som leder till en auktoritetstro hur det i sin tur kan gynna diktaturer, eller terror. Vad som gjorde att så många "lydde" Hitler. Barnmisshandel är gunden till all destruktivitet och självdestruktivitet. Inte bara den fysiska misshandeln. Hon myntade begreppet "svart pedagogik" Det går ut på att undertrycka det levande, kreativa och emotionella hos barnet och med alla medel internalisera plikt, lydnad och vördnad för sina föräldrar. Barnet ska tidigt lära sig att förneka, övervinna och behärska sig självFörfattarinnan pekar på hur svårt det är att inte upprepa mönstret man utsatts för som barn. Hur det i mycket av den "accepterade" eller "allmänna" uppfostran ingår metoder som är livshämmande. Livshämmande, eller förtyckande av det levande, är vad som sker när en människa lär sig lägga locket på känslor, behov eller tankar på ett sådant sätt att det tyranniserar själen. "Gråt inte, borsta bort" kan vara förfärligt att höra gång på gång...för att itne tala om skadligt. Att intala sig att man har det bra fast man lider, att vara tacksam när man blir illa behandlad...Att inte få uttrycka ilska när någon kränker en....Det sker i hemmet som ser tryggt ut, där föräldrarna aldrig någonsin skulle använda våld, det sker på skolor, det sker i största välmening...
Därav mina funderingar; kan man göra en lista över goda förutsättningar för en trygg uppfostran och sedan "pricka av". Hur är det med alla livshämmande mönster som finns och frodas, i samhället, mellan barn, mellan barn och vuxna och mellan vuxna. I Sverige har vi mycket välmående barn, med stor social, fysisk och psykisk trygghet. Vid en första anblick. Självmorden ökar, brottslighet, droger...unga kvinnor som skär sig...svälter sig....är ensamma mitt i hopen av kamrater....eller ungdomar som "bara" har ångest....Det låter sig inte enkelt förklaras...Alice Miller ger en bild av missbruk, varför man trots evidensbaserade metoder inte lyckas hålla sig "ren", vad återfallen beror på. Det är symtomen man behandlar, medan orsaken finns kvar...
Om man läser Alice Millers böcker, framförallt "I begynnelsen var uppfostran" blir inget sig mera likt. Under förutsättning att man är beredd att se sigsjälv i vitögat och är villig att arbeta hårt på att bryta dåliga mönster. Det är inte lätt, men det går. Det är smärtsam läsning, men utvecklande. Jag har aldrig läst en bok som påverkat mig så djupt. Många är så fågna i sin barndom att de rationaliserar eller avfärdar sina egna metoder eller sådant som påminner om att de kanske inte är goda. Ett hopp boken ger, som också i annan forskning påvisats....det behövs bara en enda person som ser barnet som lever under dåliga förhållanden. Det kan vara en vaktmästare på skolan, en granne som hälsar varje dag. Att barnet får ett frågetecken i sitt huvud...Annars förblir föräldrarnas världsbild förhärskande. Alice Miller kallar denna person för "Det tysta vittnet". Dave Pelzers skönlitterära men självupplevda beskrivningar av dessa "signifikanta andra", svårigheterna att bli fri de destruktiva mönstren, att inte ta på sig skulden för övergreppen och skammen är ett bra komplement till Millers böcker. Pelzers böcker stod flera år och brände i bokhyllan, innan jag orkade läsa om , barnet som kallades det, pojken som inte fanns, pojken som överlevde. Han har också skrivit en bok som heter Att hjälpa sig själv, den har jag, men jag har inte läst den ännu.Jag rekommenderar boken "I begynnelsen var uppfostran", starkt. Man borde inte ens få bli förälder utan att ha läst den. Ungdomarna borde få läsa den på psykologin i Gymnasiet. Fast det kanske de gör, bara det att jag inget vet. Bäst är att söka på Antikvariat, boken finns tyvärr inte längre att köpa....
Live and let live!
Att ställa...
Nu är i alla fall energin slut. Jag har packat ur bilen, men börjar inte röra i rummet just nu. Det får bli imorgon. Älskade Eric är på väg hem, Adrian och Arthur också. Det blir pizza av vår mörkögde pizzabagare plus medhjälpare...sedan har Hampus önskat att Magnus ser Barda med oss. Ett rysligt och spännande barnprogram.
Just nu ska jag avnjuta en capuccino med god läsning "den gyllene kompassen"....och vila lite.
Tyvärr fyller jag år imorgon, och de som kommer för att uppvakta mig får väl göra det. Jag har ordnat med lite glasstårta och så...men mitt fokus och det jag vill njuta av är storpojkarna, den gyllene kompassen, måla i småpojkarnas rum och bara vara...
Så jag har helt enkelt bestämt att barnen får uppvaktra mig nästa helg. Det blir bra det.
Trygghet och behovstrappor
Behoven en människa har kan indelas grovt i fem kategorier...
De fem behoven enligt Maslow är:
- kroppsliga behov
- behov av trygghet
- behov av gemenskap och tillgivenhet
- behov av uppskattning
- behov av självförverkligande
Jag tycker att målområde tre är särskilt intressant: Trygga och goda uppväxtvillkor. Människor kan ju delas in i barn och vuxna, de flesta utvecklingområden har de vuxna som målgrupp, barn är tydligen en särkild sorts människor. Det är helt underförstått att målområde 3 särskilt gäller dem, jag börjar fundera på om det är lika underförstått att de övriga 10 områden inte gäller dem...Detta retar mig, och det återkommer jag säkerligen till.
Visst, jag har alltid varit en trygghets-addict....det kan märkas på att jag flyttat så många gånger, inte finner mig i dåliga situationer, upplevs som besvärande och frågvis...Trygghet är ingalunda ett passivt tillstånd med en längtan efter att bli matad, värmd, omskött . För mig betyder trygghet snarare frihet, självständighet.
Men vad är trygghet? En känsla, eller något som går att checka av i en lista, är det 40-talisternas påhitt....eller finns det någon annan generation vi kan "skylla" på...Min sambo hade lyssnat på någon, som berättade om de olika generationerna. 70-talisterna var icke-materialister. Tacka för det. Vi vill veta var skåpet ska stå, vara med och placera det själva, med en hälsosam lyftteknik. Alltsammans har med trygghet att göra. Inte att förväxla med våra mammors eventuella kontrollbehov...Det får gärna vara ett gammalt skåp, med tradition och historia. Skåpet får heller inte skramla tomt. Inehållet ska vara nödvändiga ting, inget krafs, sådant som kan vara praktiskt och nyttigt som kan göra att vi gör livet lättare för oss. SÅ det kan se ut som om vi är matrealistiska, när vi köper ett skåp. Men det stämmer inte riktigt...Vi är mycket för en sorts andlig trygghet....
Vi är också kända för att byta yrke ofta, lönen är oviktig i förhållande till trivseln, vi vill ha utmaningar och stimulans. Får vi inte det så söker vi oss dit där det finns... Tror vi kanske att vi kan stå på Maslows översta trappsteg, självförverkligande på en gång. Beror det i så fall på att vi vuxit upp under så enormt trygga förhållanden att den fysiska hälsan och social gemenskap är helt förgivettaget? Lärde vi oss inte att varje dag måste vara en kamp för frihet och demokrati, solidaritet...
Dax att bli självrannsakande....
Det får nattsömnen ta hand om...
Inatt vaknade jag 1 000 gånger av att Lukas trängdes ikapp med Eric, jag i mitten.
Samt en sista gång av att jag knuffade Eric ur sängen...som sagt..trygghet var det ;-)
Regnet det bara öser ner...
Igårkväll: Snöstorm och adventsstämning, vi blickade ut i tur och ordning, några av oss som var hemma badade och njöt av värmen inne med tända ljus i badrummet. Jag stod ett långt tag inatt vid vårt stora panoramafönster och kände mig delaktig i naturens under.
Idag: Vi tog visst lite för lång sovmorgon. Så mycket snö har kommit att vi fick hjälpas åt för att öppna ytterdörren, det snöade vackert på morgonen. På förmiddagen, när vi alltså äntligen tagit oss ut...hade det börjat regna.
Tung snö, man bygger muskler. Jag skottade ett tag, men får lov att sluta pga alla löst sittande kroppsdelar. Jag får ju ont av att vandra omkring i godan ro utan styrketräning, framåt kvällen är det värst....så jag måste tänka lite preventivt. Varför kan inte männen ta hand om eventuell foglossning så den gravida kvinnan får lov att vara lite fri? Han får ju trots allt ändå dricka vin.. Å andra sidan, så har ju jag den stora glädjen att känna lilla liv växa i mig, prata med mig, sprattla till och tala om saker och ting...det är fantastiskt att en sådan liten oföding kan prata och kommunicera så mycket. Hon hickar också nuförtiden, minst en gång om dagen och oftast efter middagen. Jag riktigt känner hur hela hennes kropp rycker till och hur armar och ben knycker till samtidigt som hon sträcker på ryggen och magen. Jag tror det blir värsta hoppgungan därinne!
Julkalendrar och stillhet
Idag fixade jag och Hampus, som tänkt. Sedan sattes det upp lite advents-stakar och sådant. Det har varit så skönt att pyssla dekorera. Visst är jag jättetrött nu, men det börjar på allvar kännas som hemma i detta hus. Dessutom har jag ju installerat vår alldeles egna kökslampa, den blev pricken över i-et i köket...
Det tar nog ungefär ett år för mig att riktigt bli hemtam i ett hus, jag vet ganska väl eftersom jag bott på 9 ställen, förutom mitt föräldrahem....
Vad är ett hem förresten? Jag tycker om Khalis Gibrans ord om hus i Profeten:
"Men ni, barn av rymd, ni som känner rastlöshet i vilan, ni skall varken fångas eller tämjas. Ert hus skall inte vara ert ankare, utan en mast. Det skall inte vara en glänsande hinna som täcker ett sår, utan ett ögonlock som skyddar ögat"
Mamma och pappa kom på besök- de var också dagens hjältar.
För minsann, både jag, Eric och magnus hade missat att köpa SVT:s julkalender...den kan man ju icket vara utan...Eric och Lukas försökte på två affärer....förgäves. Men mormor och morfar klarde biffen och kvällen är räddad...
Sist ett glöggtips: 
Kiviks tranbärsglögg med smak av ingefära och chili...Den är BÄST, jag ska köpa upp hela lagret...
