Häxprinsessan

Eftersom jag nu har PMS, så kunde jag såklart inte låta bli att gråta när miss Li och LW sjöng Om du lämnar mig nu, på sista gemensamma spelningen. Så kan det kännas när jag och min älskade inte är sams. Då andas jag i det tomrum som finns kvar....tur det inte händer så ofta. Man kan inte andas tomrum särskilt länge och överleva.

Som jag njutit av att spela på gitarr, sjunga hans texter. Lyssnat, bara lyssnat. Ibland gått helt miste om melodin-, och näppeligen klarat av att skrapa fram den ur huvudet. Trots att  jag har någon sorts musiköra. För att texten gripit mig så. Det är som poesi med gitarr....Jag såg den nedklippta versionen av filmen igår.  Inte förvånad över hur mycket han söker ensamhet och hur han beskriver att framgången är svår att hantera och ohälsosam. Några uttalanden som fäste sig hos mig.

Att han är ett riktigt 70- talsbarn. Rättvisa är viktigt. Man vill inte vara förmer än någon annan. Inte ta något av någon annan. Jag tänker- preciiiis. Jag är ett 70- talsbarn jag också .Världen var full av möjligheter, men det egna ansvaret, solidaritet och medkänsla var viktigt. Man behövde tänka sig för, det kalla kriget var slut under ungdomstiden men Aids fanns, Band Aid... Alla bar ansvar för sin och andras lycka. Jantelagen- att inte tro att man är något ...är inte vad det handlar om enligt mig. Utan nästan det motsatta: Alla är unika och värdefulla. Jag vill inte förminska någon runt mig genom att tro mig vara förmer.

Jag borde köpa en skjorta, vad ska man ha på sig. Framgången har vuxit om mig. Det finns lixom ingen skjorta som räcker för 8 000 personer.

När man skriver får man frossa i svartsjuka och icke önskvärda känslor. Om det hjälper mot svårmodet att skriva? Nej, inte egentligen. Fast eftersom så många känner igen sig...så tänker jag att jag är inte ensam! Han är relationsinriktad. Skrivandet i sig är en sak. I mötet med andra ökar betydelsen. Att känna sig ensam - gör vi nog alla. I det är vi aldrig ensamma....