Häxprinsessan

Alla är vi unika, men vad är normalt. Det är två frågor som kolliderar. Frågan är varför det är så svårt för oss att skilja dem åt och vad det beror på att vi överhuvudtaget har behovet att ställa dem. Varför inte använda ordet vanligt och ovanligt istället?

Det finns en läsvärd tidning med namnet Unique generation. Se gärna vad den har att erbjuda just dig. Den handlar om allsköns människor, alla unika. Med och utan funktionsnedsättningar, kändisar och doldisar, kämpar i livet eller karriären, excentriska upplevare eller författare, artister, mammor utan armar, löpare utan ben eller fridykare i värdsklass. Vi är alla människor. Vi är alla fantastiska i det att vi har ett unikt uttryck, skänker något till världen som ingen, ingen annan kan.  

Har normalitetsbegreppet har med statistik att göra, eller vetenskap? Det är någon märklig blandning, enligt mig. Den normala utvecklingen, det som de flesta antar är normalt, eller det erkända experter inom diverse områden klassat som normal utveckling ligger till grund för vad som är avvikande. Ibland grundar sig det normala på tester, då har man naturligtvis statisktisk försökt säkerställa testerna. Men ofta återkommer vi som arbetar med tester till samma reservation: även om detta resultat faller utanför normalzonen - så är det individuellt hur detta påverkar individen. Ett test mäter mer än en människas egenskaper och kompetens. Det mäter också testförhållanden, livserfarenhet, EQ, IQ, dagens status och testets duglighet....
Se bara på Wikipedias definition så inser ni hur komplext det är att tala om normalt och onormalt. Utifrån vad, i vilken situation?
en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper.

Åter till mina frågor i början av inlägget: Varför ställer vi oss frågan om normalitet? Det kan finnas flera anledningar. Om vi börjar några som exkluderar: Man vill veta om en person inte hör till en viss grupp, eller om det en person uttrycker är representativt för de populära som man vill umgås med. Sedan kanske man ställer frågan i syfte att hjälpa en individ. Som proffessionell eller förälder kan det tänkas att man behöver få syn på det speciella stöd en individ behöver för sin bästa möjliga utveckling och välbefinnande. Det kan ju vara så att man uppträder "onormalt" för att man inte ser bra, behöver psykofarmaka, ett träningsprogram från sjukgymnasten, eller är djupt deprimerad. Alldeles oavsett - vad vi beskriver, så är det en unik människa vi möter. En av alla blommorna på guds äng. Vackra, men olika - allihopa. Nästa gång ni möter en ovanlig person, njut: Se det unika, istället för det onormala. Fundera på vad som händer i dig och varför,  om det är obekvämt.

Alla vill vara unika, utan att klassas som onormal.
Därför: Föredrar jag att vi människor uttrycker oss i termer av vanlig eller ovanlig. Då berättar jag egentligen vad jag upplevt i livet, hur min referensram ser ut. Mer än att jag tilldömer min medmänniska ett epitet, som jag kanske inte har kompetens att uttala mig om.

Sist men inte minst, en sökning på google. Utifrån hypotesen att det anses vackert att vara Unik och att det är ngt som företag säkert vill göra reklam med hjälp av. Ingen av dessa nedan säger att de är onormala- de är Unika och ovanliga. Det är tjuskraften.

Scrapbooking, Vapen, pyroteknik, köksluckor, en kennel, hund och häst tillbehör, sportkläder, fototapeter, dykbutik, kondomer för latex allergiska, tandteknik....för att nämna några