Fritidshus
Men- hur ska man stå ut med att betala nästan 11 000:-/ år i elkostnader. När stugan värms med ett pytteelement under vinterhalvåret och spisen används 20 ggr/ år. Är det värdefullt när familjen består av fem barn och ett på väg, med födelsedagar och semestrar och kanske en liten, liten tur på bio och bad ibland? Tänder går sönder helt utan att man planerat för det och ibland ska hår klippas...Det är ju vardagsekonomi det handlar om.
Lillan som snart kommer, hon ska inte behöva börja för tidigt på dagis, utan i rättan tid. Inte ska hennes behov ställas emot höga, dumma kostnader som är helt onödiga. En lösning är ju att ta ut fler föräldradagar under året och skynda sig att börja jobba så man får en högre inkomst...så är det för många. Mig också, jag ser till att arbeta en viss procent minst fram till jul. Det beror på att jag behöver avsluta utbildningen jag går i mitt jobb, en utmaning med bebis- visst men det ska nog gå bra. I maj är det examination. Och jag kan ju läsa på mina villkor, när det passar- bara arbetstiden fylls. Och det gör den. Särskilt under småbarnsåren tycks det viktigt för många att renovera och fixa och greja. Att vara i nivå med alla bilder i alla småbarns och hem och inredningstidningar. Människordjuret behöver sätta bo. Sådant kostar. Så glad att jag vuxit ifrån det- att jag redan renoverat 1-2-3-3 och 1/2 hus och därför är rätt så nöjd.... (ett hus renoverades i två omgångar och jag har itne ens räknat med det lilla spackel och färg som satts i nuvarande hus, fast det var ju bara roligt...)Jag bara undrar?
Inkomstbepröva barnbidraget- det är jag iallafall för. Vi skulle nog rätteligen bli utan. Inte ska något barn använda det som fickpeng- skoj att ha rörelseutrymme och kunna köpa vad m,an har lust med. En ponny till födelsedagspresent står på intet vis i konflikt med den unges rätt att konsumera. Samma peng för andra handlar om att kunna införskaffa den allra viktigaste maten till barnen. Kläder- det är sådant man ärver.
Så jag borde hålla käften....För trots allt är jag lyckligt lottad, våra barn får allt de behöver och hur viktigt är det egentligen med fritidshus? Knappast någon mänsklig rättighet....Lika lite som det är det att ha en fin bil, eller dator.
För säkerhets skull ska jag ringa vattenfall imorgon och fundera...
Punk slut
Liv och livet
Eric, min älskade har skrivit så vakert om vår lilla bebis. Hur det började och vem hon kanske är. Det får mig att börja fundera på ett och annat. På skärtorsdag är det vårdagjämning. Det vore ju fantastiskt passande om hon då hälsade världen välkommen. Om vårdagjämning och segerblot: (Wikipedia)
Segerblotet är ett årstidsbundet blot som firades i asatron. Blotet ägde rum vid vårens ankomst och namnet syftar på dagsljusets seger över nattmörkret, samt värmens seger över kylan.
I nutida asatro (forn sed) firas segerblotet oftast vid vårdagjämningen. Blotets fokus är ljusets återkomst, vårens antågande och uppvaknandet hos vanamakterna, väckandet av kärleken och fertiliteten.
Jag brukar tänka såhär om livet: Man får tillfälle att slipa sitt ego mot livets vindar som ibland för en varsamt över livets vatten och andra gången får seglet att rista hit och dit, båten att nästan slås i spillror.
Särskilt om man försöker styra åt fel håll eller underlåter att reva seglen och bara lägga sig och vänta ut stormen, om det är vad som krävs. Det pågår någon sorts existensiell dragkamp mellan själen och egot.
Jag tror att vi föds till jorden allvetande och visa- med det växande jaget och egot försvinner mycket av den uråldriga visdomen. Vi fostras och behöver veta vad vi vill, vad vi kan och annat för att överleva. I vår iver att lära känna världen och dess möjligheter kanske vi glömmer bort att lära känna oss själva. Nåja, människan är en urvarelse- så förr eller senare, kanske när vi blivit gamla så börjar vi åter kunna ägna oss åt den viktigaste uppgift livet givit oss: Att försonas med oss själva och låta kärleken till livet omfatta även våra fel och brister, våra mindre bra val- att verkligen känna sin egen själ och lyssna.
"Säg inte: Jag har funnit sanningen, utan: Jag har funnit en sanning.
Säg inte: Jag har funnit själens stig. Säg hellre:
Jag har mött själen vandrande på min stig.
Ty själen vandrar på alla stigar.
Själen vadnrar inte på en utstakad eld, ej heller växer den likt ett rö.
Själen öppnar sig, likt en lotusblomma med oräkneliga kronblad."
Vilket leder till nya frågor: Har man inte alltid med sig sin själ? Vadrar inte själen och jaget på samma stig?
Kanske inte alltid...Lyckosamt om man möts ibland då.
Tillit, förtroenden och förtröstan
Imorse började jag fundera över några ting, vi var isäng 02.30 efter en mycket angenäm och trevlig kväll i goda vänners lag. Funderingarna har inget med vännerna att göra ska jag tillägga. Det är bara som tankarna vandrar för mig när jag sovit för lite och grubblat länge på livet och människorna.
Vi människor behöver känna oss trygga på något sätt, det tror jag är universellt. Då kan vi vara fria. Vad som gör oss trygga är mycket olika. För någon är det den ständiga rörelsen, målet långt borta, för någon annan en begränsad och förutsägbar tillvaro. I förhållande till andra människor innebär trygghet för många något som har med att göra om de kan "lita" på sin omgivning. Jag kan bestämma mig för att lita på någon, eller något. Jag litar på att bilen startar och jag litar på att min fröken vill mig väl. Jag litar på att min familj samarbetar med mig. Jag kan också lita på ett löfte någon givit mig. Men löftet kan brytas, bilen kan åldras, familjen förändras, därmed påverkas också förutsättningarna för att jag ska kunna lita på...Litar jag på något så behöver jag bevis eller svar på mina frågor. Att fråga eller undersöka kan vara ett sätt att orientera sig på nytt, att veta vad man nu kan lita på.
Att lämna förtroenden, det kan jag göra till någon jag litar på. För jag vet att den personen vårdar förtroendet. Det är en aktiv handling från mig, ett ställningstagande. Ett förtroende kan handla om att jag litar på att du tar ditt ansvar, i hemmet eller på jobbet, jag litar på att du är en del av min familj, mitt liv, att vi ska hjälpas åt. Ett förtroende kan också innebära att lämna över något viktigt i någons vård- en hemlighet, en bikt, ett barn. En vädjan om hjälp när man inte räcker till, saknar tid, plats eller utrymme. Det är inte upp till mottagaren att ta emot förtroendet, det finns inga krav att ställa. Jag kan aldrig förberå någon annan om jag beslutar mig för att lämna ett förtroende och det bryts. Det är på mitt ansvar förtroendet är lämnat, det var mitt val. Mottagaren måste få misslyckas, jag som givare måste vara beredd på att lämna något när jag lämnar förtroendet. Visst kan det göra ont om det inte faller väl ut, men det finns inga förklaringar att kräva av min bundsförvant. Jag har gjort en felbedömning.
Tillit är något helt annat och mycket större. För mig har tillit med hjärtats sanning att göra. Även om jag inte kan veta och förstå allt i en relation så kan jag känna tillit till en person. Jag kan veta med min själ och mitt hjärta att denna person i ett livsperspektiv kommer att göra mig gott och tvärtom. Där det finns kärlek, blåser tvivlet undan. Där är förlåtelse och rätt och fel allt mindre viktigt. Jag känner tillit. Det är starkare än att lita på. Tilliten gör mig tillåtande och generös, inga försäkringar behövs. Tillit är också något ömsesidig. En person som jag känner tillit till omfattar jag, och den omfattar mig. Det finns ingen enkelriktad kärlek. Kärleken går heller inte att styra över. Har två människor ett kärleksfullt förhållande så har de också förutsättningar att känna tillit till varandra. Upphör det kärleksfulla bemötandet från någon part- så kommer i förlängningen tilliten att brytas. Vad ett kärleksfullt bemötande är varierar från person till person. Man måste lyssna på någon annans hjärta, med sitt eget. Vara intresserad av att dela och älska- inte bestämma sig för det, utan bara vilja. Därför går det heller aldrig att klandra någon om inte kärleken finns. Det är så enkelt, och kan vara så svårt. Man kan vara lycklig över kärleken, om man har den, och se till att vårda den- det är allt.
Till sist förtröstan, det kan man ha om man har en tro, om det finns ett hopp, om man ser en framtid. Det känns som något medeltidsaktigt, men ibland undrar jag...om inte nutidsmänniskan skulle må bra av en stor portion förtröstan. Då tänker jag inte på den medeltida förtröstan som springer ur gudfruktan. Utan en förtröstan som kommer sig av tilliten till mänsklighetens goda krafter. Skulle rosenkvarts kunna skänka männskligheten förtröstan? Nja, det är nog helt annat det kommer an på. Tror jag. Men man kan ju aldrig veta.
The Unicorn
Vacker, majestätisk, flyktisk och magisk. Lika
tydlig och skugglik som enhörningen själv. För mig är dikten en berättelse om kopplingen mellan en människans behov av fantasi och frihet. Hur det hör samman med stolthet, lycka och självkännedom. Betydelsen av att få lov att vara den man är. Hur vanligt är det inte att människor tar ner varandra på jorden. Ibland genom att förvänta sig felaktigheter, genom att påföra skuld och skam, genom att i ord och handling försökja göra en annan människa mindre- oftast i syfte att själv se större ut., Det tråkiga är att det ofta lyckas- förminskningen. När man själv utsätts, förmår man itne alltid försvara sig. Händer det andra däremot, kan de vara lättare att se det som sker. Man försöker inte rationalisera, ursäkta eller förstå i lika hög grad. Därför är det så viktig tatt människor låter varandra flyga och vara magiska, vara de de önskar vara, bli eller är. Till höger tecknet för lycka och nedan kärlek.Tillräckligt många gånger har jag själv bivit satt i gyllene bur, eller motad in i ett mörkt och ensamt hörn. Fråntagen
rätten att vara mig, att flyga, att trolla, att vara fri. Det fungerar en liten stund, eller flera år. Men till sist bryter jag mig ur- flyger med ett leende iväg- låter den som känt sig så stor stå kvar och se sin litenhet och oförmåga att flyga. Inte för att jag vill att någon ska behöva se det i sigsjälv. Dessa personer har alltid själva skapat sig den plats de till sist finner sig stående på. Det är deras plats och inte min. Jag kan vänta länga på att de ska lämna dem, men vill de inte- får de bli kvar. Det innebär inte att jag väljer att stå kvar på anvisad ruta för den skull - i en evighet...Jag kan välja att göra det ett tag- för att se om saker och ting förändras. Men jag kan inte tvinga någon annan att förstå vad jag behöver eller vill. Jag kan berätta om mig, om mitt. Ffnns ingen grund för förståelse och kärlek så är de människorna inte av och i kärlek i min närhet, ur det kan inte mycket gott komma.
Se denna film!!! Den är fantastisk....läs mer på filmtipset.seThe Unicorn
The Unicorn stood, like a king in a dream,
On the bank of a dark Senegambian stream;
And flaming flamingoes flew over his head,
As the African sun rose in purple and red.
Who knows what the thoughts of a unicorn are
When he shines on the world like a rising star;
When he comes from the magical pages of story
In the pride of his horn and a halo of glory?
He followed the paths where the jungle beasts go,
And he walked with a step that was stately and slow;
But he threw not a shadow and made not a sound,
And his foot was as light as the wind on the ground.
The lion looked up with his terrible eyes,
And growled like the thunder to hide his surprise.
He thought for a while, with a paw in the air;
Then tucked up his tail and turned into his lair.
The gentle giraffe ran away to relate
The news to his tawny and elegant mate,
While the snake slid aside with a venomous hiss,
And the little birds piped: There is something amiss!'
But the Unicorn strode with his head in a cloud
And uttered his innocent fancies aloud.
What a wonderful world!' he was heard to exclaim;
It is better than books: it is sweeter than fame!'
And he gazed at himself, with a thrill and a quiver,
Reflected in white by the slow-flowing river:
O speak to me, dark Senegambian stream,
And prove that my beauty is more than a dream!'
He had paused for a word in the midst of his pride,
When a whisper came down through the leaves at his side
From a spying, malevolent imp of an ape
With a twist in his tail and a villainous shape:
He was made by the stroke of a fanciful pen;
He was wholly invented by ignorant men.
One word in his ear, and one puff of the truth-
And a unicorn fades in the flower of his youth,'
The Unicorn heard, and the demon of doubt
Crept into his heart, and the sun was put out.
He looked in the water, but saw not a gleam
In the slow-flowing deep Senegambian stream.
He turned to the woods, and his shadowy form
Was seen through the trees like the moon in a storm.
And the darkness fell down on the Gambian plain;
And the stars of the Senegal sought him in vain.
He had come like a beautiful melody heard
When the strings of the fiddle are tunefully stirred;
And he passed where the splendours of melody go
When the hand of the fiddler surrenders the bow.
-E. V. Rieu
Tiden är ett kalejdoskop
Så mycket som jag funderat på detta med tiden, hur ser framtiden ut. Vad lägger jag märke till och kommer ihåg av nuet? Vad utformar en människas minne och sinne.? Hur skapar en person sin framtid utifrån sin erfarenhet- torde bero på vad man lagt märke till i livet. Nu skulle vi ju kunna börja räkna upp diverse minnesprocesser, personlighetsdrag, arv och miljö- men jag har tänkt beskriva tiden och framtiden lite mer filosofiskt...
Min uppfattning om mina möjligheter och min framtid avgör hur jag vill/ kan välja att handla. Min uppfattning grundar jag på upplevelser som jag skaffar mig på ett sätt jag vill likna vid att titta i ett kalejdoskop. Jag ser alltså med ett kaljedoskop-seende på min framtid. Ett sorts mångfacetterat och vidgat tunnelseende där blickriktningen, vad jag siktar på genom kikaren och hur jag vrider kalejdoskopet avgör vad jag upplever. För visst finns det 1 000 möjligheter, jag kan bara inte uppfatta alla. Det finns inte en väg att gå i livet, det finns miljarder. Småstigar som man själv trampar upp, stora motorvägar, slingrande småvägar...
Nuet då? Jo, det spelar stor roll. Om jag inte har tänt ljuset där jag står, om mycket skymmer sikten så får jag ingen bild alls. Att alltså ha ljus runt sig och se till att ställa sig på ett sådant sätt att inget hamnar ivägen för kalejdoskopet är viktigt. Annars leder försöket att göra sig en bild av framtiden snarast till en känsla av hopplöshet. Jag kan ju också börja tänka att andra personer ställt saker ivägen för mig och att det är deras fel att jag inget ser. Vilket är föga utvecklande. Men, använd då fötterna! Gå någon annanstans och titta. En sista fallgrop är att man envist fortsätter rikta kikaren åt samma håll, eller räds för att vrida den.Det var det....lägesrapport:
Idag har jag tagit ut en hel dags komp. Helt utmattad. Uppbringade all styrka för att ta mig till barnmorskan och intalade migsjälv att jag då i samma veva borde åka till Ica kvantum för att handla för middagen och posta julpaketet till Nike. Det kan ju inte vara så svårt...
Väl där fann jag inte lappen med adressen, bet ihop runt gråten och kände mig usel. Uselt att jag är så satans trött så jag inte ens klarar av att posta ett jävla paket! Jag gjorde det andra jag skulle och var hemma igen 10.30. Grät lite i bilen. Tog (det kloka) beslutet att ta ut komptimmar resten av dagen. Stängde av telefonen. Lade mig på soffan och vaknade vakande 3.5 timmar senare av att min älskade låste upp ytterdörren. Nu blev det Eric som postade paketet istället. Huvudsaken att det kom iväg.Jag AVSKYR att vara trött och oduglig. Jag VÄGRAR! Därför ska jag efter en kopp kaffe, gå upp och måla i pojkarnas rum. Prata med stor-grabbarna, höra hur det går med "Prince of Persia" och Stardust. Under tiden jag målar och nynnar till lugna favoriter tänker jag sedan ta en ordentlig titt i mitt mentala kalejdoskop. Det finns säkert en hel del vackert och underbart att förlora sig i och se fram emot där...
Avropa?
Vad är det? Jag tror det är detdär djuret som knaprar på själen ibland och andra gånger kurar ihop sig och gosar, mjukt mot min kind. Det har en randig svans och ser beskedligt ut, som en blandning mellan tvättbjörn och bisamråtta. Det säger just ingenting, bara tittar upp med blanka, mörka ögon. Ibland tomma, ibland hårda och andra gånger djupa och lugnande.
Hur jag har kommit på det? Jo, jag skulle ta reda på vilka hotell som har statligt avtal, 
inför en resa. När vår käre administratör talar om adressen, så slipper det såklart ur mig: Det låter som ett lurvigt litet djur... Varpå jag åtminstone gladde en medmänniska igår...Jag har ju aldrig riktigt förstått varför man ska stoppa undan leken bara för att man blivit vuxen. Många gånger säger jag sådant som vuxna vanligtvis inte gör. Jag vet det inte förrän jag redan talat färdigt och då bjuder jag bara på upplevelsen för de som lyssnar. Jag tror jag är tillräckligt socialt utvecklad för att inte räknas till "de missanpassade".
Sist frågade Anna: Men du Anette....Hur tror du det där djuret låter? Jo svarade jag,
det bara nynnar lite, och man vet inte riktigt om det är av välmående eller om det är ett hotfullt nynnande....Efter att ha sökt lite på internet har jag kommit fram till att Avropan är en sk Kattfrett, en sorts halvbjörn som är rovdjur och i katt- storlek. Den kan således inte alls dra in sina klor, behöver rått kött och förökar sig ganska ofta.
Finns det någon som träffat denna avropa? Har den något eget namn? Själv har jag bara lugnats av dess nynnande, känt den mjuka smekningen. Medan jag givetvis också varit på min vakt när jag hört att den vaknat på fel sida och kanske vill klösa mig när som hellst.... Kanske jag skulle ge den lite smågnagare, så den vågar sig på att komma fram i ljuset och bli lite tämjd...
Jag gillar inte heller gnagare, inte ens för att äta. Så Kattfrättan kan få dem allihop...
Klok som en gås- mina gässlingar
Då tänker jag på vår familj. Våra barn är tydliga individer, men flyger gärna tillsammans.
Igårkväll blev jag så rörd. Lukas kom ner och beklagade sig för att Eric läste för högt för Adrian. (Har man förlägningsbara öron dessutom och blir nyfiken så blir det förstås svårt att somna.) Då följde Arthur med Lukas upp och lade täcket om honom. Han somnade som en hel bukett rosenknoppar.
Annars var kvällen som den brukar: Jag och Lukas hade varit på hockey. Eric hämtade två av barnen. Vi åt middag. Under kvällen var det läxläsning här och där, shackspelning, fika och prat vid köksbordet. Vi hann till och med ägna oss åt några vänner.
Så ljuvligt vardagens ekorrhjul kan vara!
Fast- jag längtar förstås efter att stöka till det och börja måla i Hampus och Lukas rum :-)
Dum som en gås? Fel. Vi har mycket att lära av gässen.
-Varje fågel flyger med egna vingar, men genom att flyga i V-formation ökar
flocken effekten med 71% jämfört med om varje fågel flög ensam.
Lärdom:
Människor som arbetar i en gemensam riktning och med känsla av samhörighet
kommer fortare och lättare till målet eftersom de får draghjälp av varandra.
-Så snart en gås faller ur formationen återtar den sin plats så fort som möjligt,
för att kunna dra nytta av lyftkraften från den framförvarande gåsen
Lärdom:
Om vi hade lika mycket förnuft som en gås skulle vi ansluta oss till
den som strävar i samma riktning som vi själva önskar.
-När ledargåsen blir trött flyttar den bakåt i formationen
och en annan gås intar tätplatsen.
Lärdom
Det lönar sig att turas om att ta det tunga jobbet och dela upp ledarskapet sinsemellan.
-Gässen i formationen skriker bakifrån för
att heja på de främsta till att hålla farten.
Lärdom:
Vi måste se till att våra skrik från de bakre
leden är uppmuntrande och inte tvärtom.
-När en gås blir sjuk eller skadad och inte kan följ med,
lämnar två andra gäss formationen för att hjälpa och skydda den.
De stannar tills gåsen antingen kan flyga igen eller dör.
Lärdom:
Om vi hade lika mycket förnuft som gässen kommer även vi att bistå och
stödja varandra på samma sätt och utvecklas som grupp:
Avslutningsvis lägger jag till förutsättningar för att kunna bli kol som en gås:
- Se till att inte ha några gåsar oplockade med någon. Det blir svårare att ta emot feedback och samarbeta.
- Ingen är dum som en gåsVAr tillåtande, fråande. Vi har olika verklighetsbilder som vi behöver dela.
- Häll inte vatten på någon gås- om respons uteblir, ta en annan väg istället för att bli frustrerad.
- Lyssna aktivt- bli inte en gås som någon häller vatten på.
Spegel, spegel på väggen där
Det tycks mig som om flera av mina jämnåriga väninnor börjar se sig själva.
Om man börjar se sigsjälv börjar man också förhålla sig till sig själv.
Innan man börjat förhålla sig, speglar man sig blott och förhåller sig till resten
av världen, samhället, politiken, vännerna. Jag tror visst det kallas för utveckling.
Om vi 30 + are vore femåringar skulle äldre personer säga till oss att vi var
i en trots- ålder...tack och lov att man slipper höra sådant skit.
Vad barn får stå ut med! Låt oss istället kalla det för utvecklingsperiod.
Nu till generaliseringar, utifrån vad jag vet om mig och några av min väninnor...
Vi 70 talister har i stor utsträckning tagit hand om oss själva och andra.
Våra föräldrar var frimodiga och lät oss hållas, övertygade om att vi skulla klara oss och vissa om att vi vad de än sade ville göra våra egna misstag och göra våra egna vägval. Vi har därför fått en god självkänsla och vet vad vi kan åstadkomma. Självförtroendet kan det vara si och så med. Om världen godkänner eller underkänner, är helt upp till vad vi klarar av att ge den. om vi änr ändamålsenliga. Vi vet att ansvaret för vår egen lycka är vårt, hur vårt liv ser ut beror på val vi själva gjort. Det gör att vår olycka också är vårt eget problem, vilket kan kännas tungt. Vi tycker ofta det är viktigt med solidaritet, man gör inte bara saker och ställer frågor och säker svar för sin egen skull, utan också för andras. Vi vet att demokrati är något man måste upprätthålla varje dag, i stor och smått,. Det är inget man någonsin kan ta förgivet. Våra föräldrar ville låta oss vara jämställda, samtidigt som de inte hade egna förebilder på området, aukoritärt uppfostrade. Men de ville minsann inte göra om samma misstag. Därför läste alla Spock. Det gjorde också att vi blev mentalt vuxna och fick ta ansvar för stora frågor väldigt tidigt. Vi såg oss i ett samhällsperspektiv, inte för att vi behövde revolusionera som 50-talisterna, utan för att vi trodde på vår förmåga och förväntan på oss att bygga världen. Förstod vårt ansvar att förstå och lära mer. Vi växte upp med aids, lågkonjunktur, arbetslöshet och tron på det goda i människorna. Vi har lärt oss att hålla ordning, fast vi är usla på det emellanåt.
Så, tror jag det var...
Därför behöver vi nu "The serenity prayer"
God, grant me the serenity
to accept the things I cannot change,
courage to change the things I can,
and the wisdom to know the difference.
-Reinhold Niebuh
Därför förstår vi att vi har ett litet barn inom oss, som ropar och ropar
Därför kan vi flytta berg somliga dagar, medan vi andra dagar inte kan rubba ett sandkorn.
Därför kan vi bli fyllda av en tystnad så stor och ensam att vi inte ens hör ekot av vår egen röst och tanke.
Därför kan vi viska så att hela världen hör och förstår
Därför gör vi världen bättre...
Därför går vi hand i hand med hoppets ängel
Ps/ Jippey, det snöar...
Vad tandläkarväder är för mig
Jag vet tyvärr inget bättre sätt att svara på kommentarer på...än att göra en själv eller skapa ett nytt inlägg. Vet någon annan?
Jo, kanske mitt nästa inlägg (grådvärgar och regn) förklarade tandläkarvädret något. För mig är tandläkarväder grått, mjölkvitt, dystert, vardagstrist, svenssontråkigt, man ser liksom inte igenom det. Samtidigt så kan det vara skönt att vila i tandläkarvädret, det kräver inget av en. Man blir anonym och kan gömma sig. Tandläkarvädrets anda är intetsägande och samtidigt fyllt av den medelmåtts-intention som vi som växte upp under 80- talet drogs med, förutom benvärmare, glitter överallt, dicso, ceriserosa (utan att skämmas), plastörhängen. Kanske vi behövde allt detta ytliga, plastiga, glittrandet för att ett sorts tandläkarväder rådde i samhället?
Jag såg att du hade en länk till Irma, hennes syster Idde har väl sjungit en del med Winnerbäck, så vitt jag vet.
/ Anette
Grådvärgar, färger och regn
Andra gånger känns fenomenet bara grått och tråkigt. Grådvärgarna börjar väsa bakom sina stenar. Fast alla som sett Ronja vet att de inte är farliga, så kryper obehaget sig på. Det enda som finns att vara rädd för är rädslan. Det är den i sin tur som eggar dessa små- grå- djävlar, de gnider händerna och ler i mjugg. Jag har träffat många grådvärgar i mina dar...Det är en liknelse jag tar till, tänk att det finns människor som gärna underblåser andrs olycka eller håller sig i närheten när någon inte mår bra bara för att själva må bättre. Kan man förresten värdera deras beteende, kanske skänker de samtidigt tröst och naturligtvis behövs alla människor.
Vem ska föra regnets talan, när större delen av mänskligheten börjar se det som är grått istället för alla färger. Regn är i många sammanhang en metafor för något svårt. Mer sällan för något positivt.
Men när tandläkarvädret råder inuti och utanpå, är det inte alltid lätt att tänka så.
Vi har en fantastisk nutidspoet, som ofta skildrar natur regn och väder..The one and olny Winnerbäck. I hans låt Söndermarken beskiver vad tandläkarvädret kan innehålla...
Visst känns det igen...en sådan dag som idag...
Brottsstycken ur SÖNDERMARKEN
(Text & musik: Lars Winnerbäck)
det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost. Och löven ligger klistrade mot marken.
Gråvita skyar, tandläkarväder,
nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar,
ser jag när jag blundar, och nånstans där så blev jag den jag är nu.
sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd
och stjärnorna som glittar,och ingen jävel når mig nånsin mera.
ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan
som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken
ut i verkligheten, drömmen, ut i färgerna man bara ser på bio
för nånstans under lagren, av tätortstimotej så bredde stora världen ut sig
utan farthinder, och konsumkort och nypon
blåsa iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det började
nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten
och det doftar just som asfalt gör om hösten
en himmel liksom silad ifrån kusten
med det lilla som blev över, efter vågorna, stormarna och skummet
Söndermarken jagar mig, men jag är inte där
Förnuft och passion
Därför vill jag citera Profeten, Khalil Gibran:
"Ert förnuft och er passion är rodret och seglen för er sjöfarande själ. Om antingen seglet eller rodret går sönder, kan ni endast driva utan styrsel eller bli liggande stilla mitt ute på havet. Ty om förnuftet får härska ensamt, är det en hämmande kraft; och om passionen får utvecklas fritt är den en låga som bränner sig själv till döds."
Jag ser alltförmånga människor som rationaliserar livets djupare existensiella frågor. De tycks vara i stort behov av att inte känna efter, bara köra på....När jag själv beter mig så beror det oftast på att det är så mycket kaos och förvirring över mina känslor och min vilja, meningen med allt- så jag helt enkelt lägger det åt sidan ett tag. Alltså, stormar det för hårt så behöver man reva seglen, för att åter kunna låta vinden föra en bort när det mojnat lita. Man vill inte bli liggande och skeppsbruten i ett stormigt hav. Å andra sidan- alla som varit förälskade på riktigt vet att det i det närmaste är en sinnessjukdom. Man blir besatt, vaken, levande- men brinner också upp om man inte finner ro till sist. Då förmår man inte reva seglen, vill det inte heller, då säger man- låt vinden blåsa mig varhellst den vill- jag låter mig gärna krossas mot klippan- för då har jag i sanning levt. Turligen brukar förälskelse övergå till en något lugnare kärleksrelation. Eller så var det bara passion och då följer ett intet därefter...man kanske söker en ny passionerad relation utan att veta hur det går till att älska.
Så: Passion och förnuft- i balans- i landet lagom....( är det så?)
Alla slut har en början
Allt som tar slut har haft en början. Men så tänker man ju inte när man startar upp ett projekt.
Hur tänker man om sina elever eller barn?
Tänker man att hur de får uppleva sin början, har samband med hur de kommer att uppleva sitt slut.
Man ser kanske inte framför sig en gammal dam krokig och sjuk när man har en sprudlande femåring framför sig. Men i den lilla människan bor ju också allt som den blir senare.
Jag jobbade på hemtjänsten några somrar, det jag framförallt tog med mig var tankar och frågor omkring vad lycka är i livets olika skeden, vad är välbefinnande och hur hänger det ihop med personligheten och välfärden.
Jag kommer aldrig att glömma den tidens vardagshjälte, en gammal man, som flyttat till norrland för att överleva sitt leverne. Med en svårt sjuk, smärtande kropp och inget sällskap. Han tillbringade sina år i ett rum, i stort sett. Ingen var så lycklig som han. Han berättade livfullt om sin barndom, sin far, sina bröder. Han var stolt över sitt liv och levde ibland i det som varit, med förnöjsamhet. Han sjöng och trallade, pratade, konverserade och levde. Bara ibland tyckta han att vi som arbetade hos honom var terrorister.
Andra gånger kom jag till personer som levt ett till synes välbärgat liv, de hade fortfarande sin partner kvar. Någon liten krämpa eller lättare städhjälp. De var fria att åka i sina bilar, besöka vänner, äta det de själva valde att handla. Här kunde tungsinnet bo också, sida vid sida med vad man till det yttre kan beskriva som en god levnadsstandard.
Frågor omkring det man aldrig fått, det man alltid saknat, oförrätter sedan länge begångna tog över.
Hur vill jag själv bli gammal, vad i mitt tänkande eller innersta avgör? Jag tror själv att den polerade ytan, det jag önskar vara flagnar av med ålder och sjukdom. Då kommer det att visa sig vad jag egentligen bär i mitt hjärta. Om jag är ödmjuk och tacksam för livet eller inte. Mycket förenklat.
Imorse på morgon tv var det ett inslag om lycka. Man ska tydligen hålla en lycko-konferens i Göteborg. Det finns en organisation som arbetar med att lyfta in frågan om lycka i politiken och ekonomin. Det finns lyckorforskning. Den visar att BNP- kurvor och upplevelsen av lycka bland befolkningen följts åt uppåt tills på 70- talet. Därefter har Bnp- kurvan fortsatt att stiga medan lyckokurvan stagnerade och till och med sjunker.Annar har vi tratidionellt tittat mycket på statens välfärdsutredningar. Där kan man mäta en persons tillgång till de materiella faktorer som skapar trygghet och välbefinnande. Tillång till sjukvård, utbildning, ekonomiska medel.....men också faktorer som har med mindre fysiska faktorer att göra: att vara trygg på sin väg till skolan, att vara trygg i skolan och hemmet.
Så nu tänker jag; Är inte den gamla "hederliga" defionitionen på välfärd förlegad. Vad är det samhället vill att dess innevånare ska få åtnjuta. Vi har sett tecken på en allt olyckligare tillvaro för många. Ibland har det med fysiska förutsättningar i livet, medel och hälsa att göra. Men många, många gånger är sambandet med det sociala livet tydligare. Människor är ensamma. Också de som lever i tvåsamhet, eller familj. Våra barn och ungdomar vet inte varför de behövs, men ska önska och välja för att själva se till att de blir lyckliga. Samtidigt som världen talar om för oss människor vad som borde göra oss lyckliga, produkter, behandlingar eller livsåskådningar. Så lämnas vi med de stora existensiella frågorna ensamma, för hur pratar man om sådant när livet är så fyllt av möjligheter och det är helt och hållet mitt eget ansvar om jag lyckas finna lyckan?
Jag bara undrar.
Jag vill bli en gammal skrynklig och förnöjd dam. Sjuk om det så är, men levande i min fantasi. Eller att jag tar tillvara på det som jag kan göra, om det så är att njuta av att brygga the, eller är stenblind och fantiserar och minns hela dagarna. Att jag ser mer av vad jag kan och vill hålla mig i de fälten, istället för att dröja kvar vid sådant som är omöjligt eller passerat. Jag har ju åtminstone en god förebild.
Hoppas inte min personlighet ställer till det för mig bara.
Mitt förhållande till siffor
Jag ogillar att hantera dem vad gäller ekonomiska planer, torra redovisningar, bokslut...
Jag har jättesvårt att komma ihåg siffror och kominationer av dem. Därför är jag alltid skraj när jag vet att någons födelsedag närmar sig.
I skolan var jag bra på matte, men gjorde ofta på mitt eget sätt, vilket man fick skäll för på mellanstadiet. På högstadiet och gymnasiet lönade det sig däremot, för jag hade förstått vad jag höll på med.
Men, faktum kvarstår...
Jag tycker om att göra bilder med siffrors hjäp- peka på samband, göra analyser och diagram.
Statistik är spännande, och geometri- allt där man kan bygga ihop och konstruera med siffrors hjälp. Eller jämföra.
Jag tycker mycket om att jämföra, kanske är det därför jag gillar siffror?
Numerologi, det är skoj. Jag vet inte hur mycket man ska ta på allvar- men ibland stämmer det, precis som med horoskop och tarot. Eller framförallt om man läser ihop de tre. Det kan jag ju inte klara själv förstås...
Sedan finns det ju siffror överallt.
Det gillar jag.
De är liksom konkreta och avgränsade, fastän de är abstrakta symboler- det tycker jag om. Det är på något sätt motsägelsefullt...
Nog för nu. Nu går jag och lägger mig i badet. Och räknar på hur mycket vatten det är och vilken volym och tyngd det har.
Vad är en familj?
Om någon har svaret på den frågan, vore undertecknad tacksam att få höra det...
Då vill jag inte ha svar av typen " en familj är sådana som alltid älskar en oavsett vad man gjort" eller "Personer man delar gener med"
Jag tror att min familj är de personer jag känner mig hemma med, och det varierar. Som barn var det kärnfamiljen, alla kusiner, fastrar och farbröder, mostrer och morbror. Senare i livet blev det mina käraste vänner och pappan till mina två barn. Mina barn räknas nuförtiden alltid in, deras far också. Mina nya barn och deras far, min livskamrat. Min hjärtas syster också, förstås. Det finns en känsla av släktskap med dem alla. Hur det blir senare i livet, vet jag inte. Med tanke på hur obesläktade jag känner mig med de som delar mina gener i övrigt...Jag hopper verkligen att mina barn alltid kommer att känna att de har ett hem där jag är.
Härmodagen kläckte jag ur mig: Ja, det är ju att ge och ta detdär. Kanske ligger det något i det? Men det är ju inte så enkelt att familjen handlar om ömsesidig nytta, en handelsbalans i tjänster och gentjänster heller. Snarare är det så att familjen gör man gärna mycket för, utan att räkna med någon typ av återbetalning. Man ger för att det behövs och för att det är skönt. Sedan närmar sig emellanåt gränsen, när det inte längre är skönt att ge, man kanske gör det för att det förväntas, för att "bjuda igen". DÅ är det inte ett givande och tagande som har med kärlek, omsorg och respekt längre. När jag är och balanserar på gränsen ofta, när människor försöker flytta denna linje av integritet och ignorera den- då känns livet svårt. För man ska ju försöka möta andra, man ska ju lyssna, de som finns nära i familjen, vill väl ändå ens bästa? Förvirring uppstår.
När så mycket av livet gått ut på att ställa egna behov i bakgrunden, förstå att avsikten ofta är något annat än det en person uttrycker, att se möjligheterna i det som verkar svårt och pinsamt. Att se så mycket som är skevt, men ändå bidra till att fasaden upprätthålls. Att vara en duktig och snäll flicka. Då blir förvirringen ändå större.
Man får väl "tåla" lite...Jo, men vad?
Man behöver kunna uppskatta människors olikhet för att få uppleva samhörighet och lycka i en gemenskap.
Men att tåla att själv inte mötas av en respekt, att få finnas som man är, att ha berättigande...det behöver man inte.
Det förstod jag för lääängesedan....
Kanske som 10 åring.
Att sedan leva efter sina insikter och i samklang med sitt hjärtas mening. Det tar ett helt liv att lära sig.
Flitens lampa
Flitens lampa skall ju som bekant lysa, i Luthersk anda och glöm för h-vete inte Jantelagen medan du håller på. Ty flitens lampa avger allt som oftast ett dunkelt sken, som gör att skuggarna förvrids och bildar skugglika monster på din rullgardin.
Jag är så trött på denna lampa, till den graden att jag skulle kunna citera Thomas Ledin- är inte det lågvattenmärke!!
"Släck alla ljus, tänd på min kropp. Gör vad du vill bland vågornas topp..."
Vailka symtom är graviditetsbesvär och vad är en alltför hög arbetsbörda?
Kroppen:
Hade hemsk hjärtklappning förra veckan, haft huvudvärk av det migränliknande slaget 4-5 dagar i rad nu. Det tar en hel helg att bli människa efter en arbetsvecka. Mån-tisdag var jag i stockholm, onsdag- fredag i jämtland....
Konstiga drömmar:
Jag har två nätter i rad drömt om mina gamla pojkvänner....en natt kom den lille fjortisen in, klädde av sig och lade sig i min och Erics säng. Han hade aldrig förstått att vi inte var ett par längre...Varpå jag på ett moderligt sätt föste ut honom ur mitt liv, han med cocelspanielögon. Glömde jag kanske att göra slut den gången?
Detta varvades med att jag hela tiden var tvungen att ringa och ringa, och få tag på folk och boka möten...
Nästa natt drömde jag en psykadelisk blandning av familjeliv/ arbete och annat. De hade möblerat om allt på mitt jobb och lagt mina personliga tillhörigheter i små plstpåsar, fast ställt påsarna på tillbörliga ställen på mitt kontor. Till råga på allt sov min mamma och lillasyster därinne och jag fick dem knappt ur sängen innan arbetsdagen började. Gjorde ärenden på stan och glömde mobilen på kontoret- och jag som längtade så efter att få höra min älskades röst...däremot mötte jag två unga tjejer, en utvecklingsstörd och den andra hade levt isolerad från världen på vischan med sin mor....nåväl, flickorna kompletterade varandra bra och levde gott efter att ha fått lägenhet ihop. Sedan kunde jag inte hittade till mitt kontor igen, ingen visste hur man tog sig dit. Inte de i receptionen, det fanns visst en hiss, men den var portabel och man visste aldrig riktigt var den var. Tänk om Eric ringde precis :-(
Sköna drömmar:
Jag fick vila i min älskades famn, jag fick se hans bruna vackra ögon, känna hans doft, lyssna på hans röst och smattret av hans fingrar på tangentbordet....lycka! Fast det visade sig att det inte var någon dröm.
Humöret
Jag är förbannad, på omständigheterna runt mitt arbete, på att det finns så många som inte lyssnar. Som tror att det ser bra ut bara de håller låg profil. På att mina kollegor kommer att få det svårt när jag blir barnledig, helt i onödan. På all kunskap som finns, som inte tas tillvara. På att visionerna och idealen är goda, samtidigt som vi inte lyckas förstå att det finns ett nuläge, att det är här och nu som vi människor lever. Det kan vara att skada att prata om det som ska komma, om förhoppningar och visioner- när man i själva verket behöver berätta vad vi står i. Att hantera vardagen.
Skotips
Vid graviditet kan fötterna bli något större....
Hur våra skor ser ut avgör hur långt vi kan gå med dem och i vilka sammanhang det passar sig....framförallt- tro inte att du förstår hur det är att vara i någon annans skor.
Dagens ord
Om du ska arbeta, skaffa dig då en riktig arbetsbelysning, på det att skuggorna må försvinna. Se också till att vara riktigt mallig över vem du är och vem du vill bli. Om de inte är desamma, så sura inte för det...inse bara att skinnet håller på att bli för litet och det är dags att ömsa. Om någon förnekar dig arbetsglädje opch stolthet över ditt jag, bränn dem bort ur ditt sinne. Precis som man gör med en sådandär elektisk myggjagare från rusta...
Kom ihåg- även den mjuka kattfoten har klor, när du minst anar åker de ut och ritch....
Pay your respect to the kittycat- otherwise it will turn into a vicious panther
Knallpulver
Lars Winnerbäck som sjunger;
"När filmerna har sagt att den som krånglar måste dö,
Och blir till barnprogram som lönar sig och slår.
När TV-spel förläggs till en förverkligad miljö
Där aldrig konsekvenserna består.
När gränserna ska öppnas för en fåfäng ruljans
Och när rösträtt ska försvaras med gevär.
När moralen måste bugga för en starkare finans
Och idealet blir en trogen militär.
Då kommer drömmen om att inte va´ mänsklig,
då kommer offrens antipati.
Sorgen över allt som är verkligt,
Då kommer sagan om en fantasi.
För vem kan förklara att vapen är skitiga, fula små saker
när leksaksaffären är full med soldater?
Och vilken mamma ska moralisera
när Loket kan ge oss miljoner och mera?
Nej, sagan ska bli fantasi!"
Lek är läkande och lärande för barn, behöver de leka skjutlekar eller krig så gör de det. Det går utmärkt med en pinne. Jag har svårt att förstå nyttan med att i leken lära sig att sikta på andra och skjuta på andra. Jag menar- försöka säga att man inte ska sikta på andra människor...gapflabb....vad man vapen till då och hur leker man krig?? Görs inte det alltförofta ändå i detta samhälle. På en mängd påhittiga sätt kan man sikta på och sänka andra människor....det behöver man intre träna på.
Nu ska de dock få sig ett par dylika tingestar. Det fungerar liksom inte längre, med en bonus- storebror som gillar dessa lekar och en hel hög med kompisar som har stora högar med pistoler. Det handlar alltså om livskunskap för ett barn att ha ett leksaksvapen. Det hade jag ingen aaaning om. Upptäckten gjorde jag när jag hämtade den störste på kalas. Hela husets knallpulverpistoler hade uppbådats och pojkhögen skjöt och njöt på farstukvisten. Vår storebror var helt begeistrad men hade ingen aning om hur man gjorde, några shyssta kompisar hjäpte tillrätta och sedan var saligheten all....
Nåja, nu bär det iväg för tredje gången. Knallpulvret har varit slut föregående försök som gjorts...(till min stora förtjusning) nu bär det iväg på shopping. Men de får köpa dem själva för egna pengar. Tro inte annat!
/Det kan vara förvirrande att vara mamma....
Önska oss lycka till!
- Current Mood:
confused
Liv
om man googlar efter det ordet, så får man många träffar. Förmodar jag, ska pröva senare. Vad är liv, när uppstår det sådant kan man få svar på, det finns beskrivet i diverse uppslagsverk. Där står sanningen (?) som vi känner den för tillfället i allafall. Sedan har vi frågorna om livet som alla någon gång ställer sig; vad är meningen med det, är livet en skola, något i förväg bestämt, har det kanske med slumpen att göra? Det är ju fantastiskt, ingen vet. I denna tid då så många vet så mycket och vet man inte så finns alltid ett sätt att ta reda på vilket. Det finns rätt och fel sätt att förhålla sig till anda människor, till sina egna möjligheter- då börjar vi närma oss områden som delvis finns beskrivna i konventioner och lagar men myvket är upp till den egna livsåskådningen fortfarande.
Så visst är livet ganska skönt ändå, när det oförnuftiga kan få råda och är till och med helt nödvändigt. Något som för tillfället fångat min uppmärksamhet är diskussionerna och betänkandet omkring "utredningen om beslutanderätt för vårdnadshavare" Det är mycket i den som tycks mig oförnuftig, och helt plötsligt tycker jag illa om det oförnuftiga. Jag kan se det goda uppsåtet dock. Barnen skall inte slitas mellan de vuxna, det handlar om barnets rätt till sina föräldrar och inte tvärtom. Men är lösningen då att göra barnen mer och mer till statens egendom, inte ge föräldrarna stöd i sina försök att samarbeta och samtala utan istället i praktiken ta ifrån den ene vårdnaden. Snacka om att barnet riskerar bli just ett medel att hämnas den adnra, att utöva makt, att flytta 100 mil bort...
Tja det var dagens spaning....
Så länge det finns liv finns det hopp
Så länge det finns hopp finns det liv?
- Current Mood:
discontent
Att vänta
![[info]](http://stat.livejournal.com/img/userinfo.gif){kind=small}
drakmamman 7/26/07 11:57 am Mycket i livet handlar om att vänta. Barnen får höra av mig, ofta "- vänta lite"....De flesta lär sig snabbt skillnaden på en liten stund, ett tag och strax. Att det dessutom är skillnad på "nu ska vi strax åka så klä på er" och jag hjälper dig strax med att bygga legot enligt ritningen som innehåller 10 000 bitar- det vet de flesta barn. Det är tydligen skillnad på barns och vuxnas tidsuppfattning! Det har bevisats i forskning, även om jag inte kan påminna mig om vem och när rönen uppdagades. Barn upplever ett årsom en mycket längre tid än vuxna tillexempel. Jag har för mig att skilladen var 7 gånger så stor. Min slutsats måste alltså bli att barn är mycket bättre på att vänta än vuxna- de är dessutom bättre på att bedöma vad de hinner göra medan de väntar och ser till att fråga många gånger så de ska ha koll och inte stå där tillsist med en morrande förälder som tycker att barnet i fråga har börjat på ett onödigt invecklat projekt....
Handlar det om att träna upp sitt tålamod, detta att vänta? Isåfall måste jasg meddela att min brist på detsamma varit en av mina största tillgångar. Att handla, att ha mod att ta ställning, att åtgärda sådant som inte är gott- Måhända är tålamod och väntan emellanåt en kollektivt och kulturellt accepterad ursäkt för att inte avslöja sig, eller bara få mer tid till att pilla i naveln. Tålamod är ett polärt ord- man har det eller inte. Så ligger det ji inte till- med barnen klan man ha mycket tålamod i vissa fall, medan om de tjatar krymper tålamodet. Det vet också barnen, alltså tjatar de inte utan ber eller framlägger sina önskningar på annat sätt om de kan. Vidare kan man ha gott om tålamod och uthållighet när man är intresserad av något även om det är svårt, medan tålamodet tycks saknas helt om det man gör är både för svårt och onitressant.
Tålamod, slutligen, tror jag är en social konstruktion. Med hjälp av denna parameter kan vi bedöma andra människors samlade nytta för vår sak. Alltså man kan få ett kulturellt och socialt IG, VG eller MVG som de flesta i familjen, på skolan, eller arbetsplatsen är överens om. Parametrarna i bedömningen är som i så mången betygssöättning en sammanvägning av 1: Den goda viljan 2: Bedömning av personlighet 3: Personkemi mellan den som har tolkningsföreträde och den betygssatte och sist 4: Hur individen nått de kollektiva och kulturella målen.
Som en god vän myckligt utropade vid ett tillfälle, om mig: "Tålamodets överman!"
Jepp, det är jag det! Det vackraste betyg jag någonsin fått, även om det mer var en kärleksförklaring. "Jag tycker om dig, för du är du!"
Over and out
- Current Mood:
crazy
