Häxprinsessan

Hur kan det komma sig, att ena gången när det regnar så glädjs människan och vill vända sitt ansikte uppåt för att låta dropparna skölja över ansiktet, dansa i regnet.  Färgerna förstärks av dropparna och världens tycks mer levande. Vattnet är en gåva till moder jord och allt levande.



Andra gånger känns fenomenet bara grått och tråkigt. Grådvärgarna börjar väsa bakom sina stenar. Fast alla som sett Ronja vet att de inte är farliga, så kryper obehaget sig på. Det enda som finns att vara rädd för är rädslan. Det är den i sin tur som eggar dessa små- grå- djävlar, de gnider händerna och ler i mjugg. Jag har träffat många grådvärgar i mina dar...Det är en liknelse jag tar till, tänk att det finns människor som gärna underblåser andrs olycka eller håller sig i närheten när någon inte mår bra bara för att själva må bättre. Kan man förresten värdera deras beteende, kanske skänker de samtidigt tröst och naturligtvis behövs alla människor.



Vem ska föra regnets talan, när större delen av mänskligheten börjar se det som är grått istället för alla färger. Regn är i många sammanhang en metafor för något svårt. Mer sällan för något positivt.
Men när tandläkarvädret råder inuti och utanpå, är det inte alltid lätt att tänka så.

Vi har en fantastisk nutidspoet, som ofta skildrar natur regn och väder..The one and olny Winnerbäck. I hans låt Söndermarken beskiver vad tandläkarvädret kan innehålla...

Visst känns det igen...en sådan dag som idag...



Brottsstycken ur SÖNDERMARKEN
(Text & musik: Lars Winnerbäck)

det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost. Och löven ligger klistrade mot marken.

Gråvita skyar, tandläkarväder,
 nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar,
ser jag när jag blundar, och nånstans där så blev jag den jag är nu.

sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd
och stjärnorna som glittar,och ingen jävel når mig nånsin mera.

ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan
som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken

ut i verkligheten, drömmen, ut i färgerna man bara ser på bio

för nånstans under lagren, av tätortstimotej så bredde stora världen ut sig
utan farthinder, och konsumkort och nypon

blåsa iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det började

nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten

och det doftar just som asfalt gör om hösten

en himmel liksom silad ifrån kusten
med det lilla som blev över, efter vågorna, stormarna och skummet

Söndermarken jagar mig, men jag är inte där