Liv och livet
Eric, min älskade har skrivit så vakert om vår lilla bebis. Hur det började och vem hon kanske är. Det får mig att börja fundera på ett och annat. På skärtorsdag är det vårdagjämning. Det vore ju fantastiskt passande om hon då hälsade världen välkommen. Om vårdagjämning och segerblot: (Wikipedia)
Segerblotet är ett årstidsbundet blot som firades i asatron. Blotet ägde rum vid vårens ankomst och namnet syftar på dagsljusets seger över nattmörkret, samt värmens seger över kylan.
I nutida asatro (forn sed) firas segerblotet oftast vid vårdagjämningen. Blotets fokus är ljusets återkomst, vårens antågande och uppvaknandet hos vanamakterna, väckandet av kärleken och fertiliteten.
Men vad är livet?
Jag brukar tänka såhär om livet: Man får tillfälle att slipa sitt ego mot livets vindar som ibland för en varsamt över livets vatten och andra gången får seglet att rista hit och dit, båten att nästan slås i spillror.
Särskilt om man försöker styra åt fel håll eller underlåter att reva seglen och bara lägga sig och vänta ut stormen, om det är vad som krävs. Det pågår någon sorts existensiell dragkamp mellan själen och egot.
Jag tror att vi föds till jorden allvetande och visa- med det växande jaget och egot försvinner mycket av den uråldriga visdomen. Vi fostras och behöver veta vad vi vill, vad vi kan och annat för att överleva. I vår iver att lära känna världen och dess möjligheter kanske vi glömmer bort att lära känna oss själva. Nåja, människan är en urvarelse- så förr eller senare, kanske när vi blivit gamla så börjar vi åter kunna ägna oss åt den viktigaste uppgift livet givit oss: Att försonas med oss själva och låta kärleken till livet omfatta även våra fel och brister, våra mindre bra val- att verkligen känna sin egen själ och lyssna.
Jag brukar tänka såhär om livet: Man får tillfälle att slipa sitt ego mot livets vindar som ibland för en varsamt över livets vatten och andra gången får seglet att rista hit och dit, båten att nästan slås i spillror.
Särskilt om man försöker styra åt fel håll eller underlåter att reva seglen och bara lägga sig och vänta ut stormen, om det är vad som krävs. Det pågår någon sorts existensiell dragkamp mellan själen och egot.
Jag tror att vi föds till jorden allvetande och visa- med det växande jaget och egot försvinner mycket av den uråldriga visdomen. Vi fostras och behöver veta vad vi vill, vad vi kan och annat för att överleva. I vår iver att lära känna världen och dess möjligheter kanske vi glömmer bort att lära känna oss själva. Nåja, människan är en urvarelse- så förr eller senare, kanske när vi blivit gamla så börjar vi åter kunna ägna oss åt den viktigaste uppgift livet givit oss: Att försonas med oss själva och låta kärleken till livet omfatta även våra fel och brister, våra mindre bra val- att verkligen känna sin egen själ och lyssna.
"Säg inte: Jag har funnit sanningen, utan: Jag har funnit en sanning.
Säg inte: Jag har funnit själens stig. Säg hellre:
Jag har mött själen vandrande på min stig.
Ty själen vandrar på alla stigar.
Själen vadnrar inte på en utstakad eld, ej heller växer den likt ett rö.
Själen öppnar sig, likt en lotusblomma med oräkneliga kronblad."
Vilket leder till nya frågor: Har man inte alltid med sig sin själ? Vadrar inte själen och jaget på samma stig?
Kanske inte alltid...Lyckosamt om man möts ibland då.
Kommentarer
Trackback
