Häxprinsessan

Så mycket som jag funderat på detta med tiden, hur ser framtiden ut. Vad lägger jag märke till och kommer ihåg av nuet? Vad utformar en människas minne och sinne.? Hur skapar en person sin framtid utifrån sin erfarenhet- torde bero på vad man lagt märke till i livet. Nu skulle vi ju kunna börja räkna upp diverse minnesprocesser, personlighetsdrag, arv och miljö- men jag har tänkt beskriva tiden och framtiden lite mer filosofiskt...

Min uppfattning om mina möjligheter och min framtid avgör hur jag vill/ kan välja att handla. Min uppfattning grundar jag på upplevelser som jag skaffar mig på ett sätt jag vill likna vid att titta i ett kalejdoskop. Jag ser alltså med ett kaljedoskop-seende på min framtid. Ett sorts mångfacetterat och vidgat tunnelseende där blickriktningen, vad jag siktar på genom kikaren och hur jag vrider kalejdoskopet avgör vad jag upplever. För visst finns det 1 000 möjligheter, jag kan bara inte uppfatta alla. Det finns inte en väg att gå i livet, det finns miljarder. Småstigar som man själv trampar upp, stora motorvägar, slingrande småvägar...

Nuet då? Jo, det spelar stor roll. Om jag inte har tänt ljuset där jag står, om mycket skymmer sikten så får jag ingen bild alls. Att alltså ha ljus runt sig och se till att ställa sig på ett sådant sätt att inget hamnar ivägen för kalejdoskopet är viktigt. Annars leder försöket att göra sig en bild av framtiden snarast till en känsla av hopplöshet. Jag kan ju också börja tänka att andra personer ställt saker ivägen för mig och att det är deras fel att jag inget ser. Vilket är föga utvecklande. Men, använd då fötterna! Gå någon annanstans och titta. En sista fallgrop är att man envist fortsätter rikta kikaren åt samma håll, eller räds för att vrida den.

Det var det....lägesrapport:
Idag har jag tagit ut en hel dags komp. Helt utmattad. Uppbringade all styrka för att ta mig till barnmorskan och intalade migsjälv att jag då i samma veva borde åka till Ica kvantum för att handla för middagen och posta julpaketet till Nike. Det kan ju inte vara så svårt...

Väl där fann jag inte lappen med adressen, bet ihop runt gråten och kände mig usel. Uselt att jag är så satans trött så jag inte ens klarar av att posta ett jävla paket! Jag gjorde det andra jag skulle och var hemma igen 10.30. Grät lite i bilen. Tog (det kloka) beslutet att ta ut komptimmar resten av dagen. Stängde av telefonen. Lade mig på soffan och vaknade vakande 3.5 timmar senare av att min älskade låste upp ytterdörren. Nu blev det Eric som postade paketet istället. Huvudsaken att det kom iväg.

Jag AVSKYR att vara trött och oduglig. Jag VÄGRAR! Därför ska jag efter en kopp kaffe, gå upp och måla i pojkarnas rum. Prata med stor-grabbarna, höra hur det går med "Prince of Persia" och Stardust. Under tiden jag målar och nynnar till lugna favoriter tänker jag sedan ta en ordentlig titt i mitt mentala kalejdoskop. Det finns säkert en hel del vackert och underbart att förlora sig i och se fram emot där...