Häxprinsessan

Imorse började jag fundera över några ting, vi var isäng 02.30 efter en mycket angenäm och trevlig kväll i goda vänners lag. Funderingarna har inget med vännerna att göra ska jag tillägga. Det är bara som tankarna vandrar för mig när jag sovit för lite och grubblat länge på livet och människorna.

Vi människor behöver känna oss trygga på något sätt, det tror jag är universellt. Då kan vi vara fria. Vad som gör oss trygga är mycket olika. För någon är det den ständiga rörelsen, målet långt borta, för någon annan en begränsad och förutsägbar tillvaro. I förhållande till andra människor innebär trygghet för många något som har med att göra om de kan "lita" på sin omgivning. Jag kan bestämma mig för att lita på någon, eller något. Jag litar på att bilen startar och jag litar på att min fröken vill mig väl. Jag litar på att min familj samarbetar med mig. Jag kan också lita på ett löfte någon givit mig. Men löftet kan brytas, bilen kan åldras, familjen förändras, därmed påverkas också förutsättningarna för att jag ska kunna lita på...Litar jag på något så behöver jag bevis eller svar på mina frågor. Att fråga eller undersöka kan vara ett sätt att orientera sig på nytt, att veta vad man nu kan lita på.

Att lämna förtroenden, det kan jag göra till någon jag litar på. För jag vet att den personen vårdar förtroendet. Det är en aktiv handling från mig, ett ställningstagande. Ett förtroende kan handla om att jag litar på att du tar ditt ansvar, i hemmet eller på jobbet, jag litar på att du är en del av min familj, mitt liv, att vi ska hjälpas åt. Ett förtroende kan också innebära att lämna över något viktigt i någons vård- en hemlighet, en bikt, ett barn. En vädjan om hjälp när man inte räcker till, saknar tid, plats eller utrymme. Det är inte upp till mottagaren att ta emot förtroendet, det finns inga krav att ställa. Jag kan aldrig förberå någon annan om jag beslutar mig för att lämna ett förtroende och det bryts. Det är på mitt ansvar förtroendet är lämnat, det var mitt val. Mottagaren måste få misslyckas, jag som givare måste vara beredd på att lämna något när jag lämnar förtroendet. Visst kan det göra ont om det inte faller väl ut, men det finns inga förklaringar att kräva av min bundsförvant. Jag har gjort en felbedömning.

Tillit är något helt annat och mycket större. För mig har tillit med hjärtats sanning att göra. Även om jag inte kan veta och förstå allt i en relation så kan jag känna tillit till en person. Jag kan veta med min själ och mitt hjärta att denna person i ett livsperspektiv kommer att göra mig gott och tvärtom. Där det finns kärlek, blåser tvivlet undan. Där är förlåtelse och rätt och fel allt mindre viktigt. Jag känner tillit. Det är starkare än att lita på. Tilliten gör mig tillåtande och generös, inga försäkringar behövs. Tillit är också något ömsesidig. En person som jag känner tillit till omfattar jag, och den omfattar mig. Det finns ingen enkelriktad kärlek. Kärleken går heller inte att styra över. Har två människor ett kärleksfullt förhållande så har de också förutsättningar att känna tillit till varandra. Upphör det kärleksfulla bemötandet från någon part- så kommer i förlängningen tilliten att brytas. Vad ett kärleksfullt bemötande är varierar från person till person. Man måste lyssna på någon annans hjärta, med sitt eget. Vara intresserad av att dela och älska- inte bestämma sig för det, utan bara vilja. Därför går det heller aldrig att klandra någon om inte kärleken finns. Det är så enkelt, och kan vara så svårt. Man kan vara lycklig över kärleken, om man har den, och se till att vårda den- det är allt.

Till sist förtröstan, det kan man ha om man har en tro, om det finns ett hopp, om man ser en framtid. Det känns som något medeltidsaktigt, men ibland undrar jag...om inte nutidsmänniskan skulle må bra av en stor portion förtröstan. Då tänker jag inte på den medeltida förtröstan som springer ur gudfruktan. Utan en förtröstan som kommer sig av tilliten till mänsklighetens goda krafter.

Skulle rosenkvarts kunna skänka männskligheten förtröstan? Nja, det är nog helt annat det kommer an på. Tror jag. Men man kan ju aldrig veta.