Häxprinsessan

Om någon har svaret på den frågan, vore undertecknad tacksam att få höra det...
Då vill jag inte ha svar av typen " en familj är sådana som alltid älskar en oavsett vad man gjort" eller "Personer man delar gener med"

Jag tror att min familj är de personer jag känner mig hemma med, och det varierar. Som barn var det kärnfamiljen, alla kusiner, fastrar och farbröder, mostrer och morbror. Senare i livet blev det mina käraste vänner och pappan till mina två barn. Mina barn räknas nuförtiden alltid in, deras far också. Mina nya barn och deras far, min livskamrat. Min hjärtas syster också, förstås. Det finns en känsla av släktskap med dem alla. Hur det blir senare i livet, vet jag inte. Med tanke på hur obesläktade jag känner mig med de som delar mina gener i övrigt...Jag hopper verkligen att mina barn alltid kommer att känna att de har ett hem där jag är.

Härmodagen kläckte jag ur mig: Ja, det är ju att ge och ta detdär. Kanske ligger det något i det? Men det är ju inte så enkelt att familjen handlar om ömsesidig nytta, en handelsbalans i tjänster och gentjänster heller. Snarare är det så att familjen gör man gärna mycket för, utan att räkna med någon typ av återbetalning. Man ger för att det behövs och för att det är skönt. Sedan närmar sig emellanåt gränsen, när det inte längre är skönt att ge, man kanske gör det för att det förväntas, för att "bjuda igen". DÅ är det inte ett givande och tagande som har med kärlek, omsorg och respekt längre. När jag är och balanserar på gränsen ofta, när människor försöker flytta denna linje av integritet och ignorera den- då känns livet svårt. För man ska ju försöka möta andra, man ska ju lyssna, de som finns nära i familjen, vill väl ändå ens bästa? Förvirring uppstår.

När så mycket av livet gått ut på att ställa egna behov i bakgrunden, förstå att avsikten ofta är något annat än det en person uttrycker, att se möjligheterna i det som verkar svårt och pinsamt. Att se så mycket som är skevt, men ändå bidra till att fasaden upprätthålls. Att vara en duktig och snäll flicka. Då blir förvirringen ändå större.

Man får väl "tåla" lite...Jo, men vad?
Man behöver kunna uppskatta människors olikhet för att få uppleva samhörighet och lycka i en gemenskap.
Men att tåla att själv inte mötas av en respekt, att få finnas som man är, att ha berättigande...det behöver man inte.

Det förstod jag för lääängesedan....
Kanske som 10 åring.
Att sedan leva efter sina insikter och i samklang med sitt hjärtas mening. Det tar ett helt liv att lära sig.