I`m a bitch
Gillar att vara jag...
Fast olika olika dar....
Idag...är jag en klockren häxa- en vildhäxa som vill bita någon i röven....eller sätta en blåslampa därbak åtminstone...
Hmmm... Jag är just nu inblandad i en ful historia där en skola inte förstår sitt uppdrag, en tonåring lämnas åt sig själv. Ett förslag till de lagstiftande: Om skolan nu ska styras upp utifrån ordning och reda aspekten, så kanske det behövs föräldradagar/ vård av barn eller annan ersättning till de föräldrar som behöver ansvara för undervisningen själva...Det är ju i annat fall till och med 8 år som man har sådana dagar.
Jag funderar mycket över samhällsfrågor nu...när blev det ok att säga: "eleven har inlärningssvårigheter" " Eleven har inte klarat sitt uppdrag"...utan att reflektera över hur och varför skolan borde stötta....
Skollagen är död!
Länge leve tolkningsföreträdet....
Låt oss stanna i industrialsimens skolrutiner och det lutherska andans förtryck,
På det att vi må få medborgare som vet sin plats....
(Jag är mycket ironisk, och tycker inte det jag skrivit ovan. Tvärtom)
Ultraljud
En liten en som försökte knapra på modekakan (hallå det är genom navelsträngen du får mat lilla vän!)
Hon sög på händerna, sprattlade, svalde och tränade andningsmusklerna.
Hjärtat slog, ögonen rörde hon och urinblåsan var ok.
Hon var jättesöt och jättepigg och jättebusig.
Fötterna var 7,5 mm och huvudet 40 mm. Hon skulle tydligen vilja komma ut typ 23:e mars- fast vi tror det blir tidigare.
Jag tyckte hon rörde sig som Hampus och var lik honom, Eric tyckte hon liknade Nike mest. Kanske pga att hon är tjej :-)
Här kan ni se hennes skelettansikte:
Man ser vänstra ögats lins tydligt, huvud, bröstkorg, navelsträng som lite sudd och armbågar.
Här kan du se höger arm, några fingrar som streck längst upp och huvudet.
Det mörka i bröstkorgen är hjärtat. Vi fick se det ur andra vinklar också, alla klaffar och förmak och kammare. Det är här hon nafsar på moderkakan.
Här ser du ryggraden och lilla rumpan som pekar rakt upp. Lårbenet. De vita prickarna framför munnen är hennes fingrar, hon sög på handen och hade mycket för sig emd sin lilla hand och mun....
Alla slut har en början
Allt som tar slut har haft en början. Men så tänker man ju inte när man startar upp ett projekt.
Hur tänker man om sina elever eller barn?
Tänker man att hur de får uppleva sin början, har samband med hur de kommer att uppleva sitt slut.
Man ser kanske inte framför sig en gammal dam krokig och sjuk när man har en sprudlande femåring framför sig. Men i den lilla människan bor ju också allt som den blir senare.
Jag jobbade på hemtjänsten några somrar, det jag framförallt tog med mig var tankar och frågor omkring vad lycka är i livets olika skeden, vad är välbefinnande och hur hänger det ihop med personligheten och välfärden.
Jag kommer aldrig att glömma den tidens vardagshjälte, en gammal man, som flyttat till norrland för att överleva sitt leverne. Med en svårt sjuk, smärtande kropp och inget sällskap. Han tillbringade sina år i ett rum, i stort sett. Ingen var så lycklig som han. Han berättade livfullt om sin barndom, sin far, sina bröder. Han var stolt över sitt liv och levde ibland i det som varit, med förnöjsamhet. Han sjöng och trallade, pratade, konverserade och levde. Bara ibland tyckta han att vi som arbetade hos honom var terrorister.
Andra gånger kom jag till personer som levt ett till synes välbärgat liv, de hade fortfarande sin partner kvar. Någon liten krämpa eller lättare städhjälp. De var fria att åka i sina bilar, besöka vänner, äta det de själva valde att handla. Här kunde tungsinnet bo också, sida vid sida med vad man till det yttre kan beskriva som en god levnadsstandard.
Frågor omkring det man aldrig fått, det man alltid saknat, oförrätter sedan länge begångna tog över.
Hur vill jag själv bli gammal, vad i mitt tänkande eller innersta avgör? Jag tror själv att den polerade ytan, det jag önskar vara flagnar av med ålder och sjukdom. Då kommer det att visa sig vad jag egentligen bär i mitt hjärta. Om jag är ödmjuk och tacksam för livet eller inte. Mycket förenklat.
Imorse på morgon tv var det ett inslag om lycka. Man ska tydligen hålla en lycko-konferens i Göteborg. Det finns en organisation som arbetar med att lyfta in frågan om lycka i politiken och ekonomin. Det finns lyckorforskning. Den visar att BNP- kurvor och upplevelsen av lycka bland befolkningen följts åt uppåt tills på 70- talet. Därefter har Bnp- kurvan fortsatt att stiga medan lyckokurvan stagnerade och till och med sjunker.Annar har vi tratidionellt tittat mycket på statens välfärdsutredningar. Där kan man mäta en persons tillgång till de materiella faktorer som skapar trygghet och välbefinnande. Tillång till sjukvård, utbildning, ekonomiska medel.....men också faktorer som har med mindre fysiska faktorer att göra: att vara trygg på sin väg till skolan, att vara trygg i skolan och hemmet.
Så nu tänker jag; Är inte den gamla "hederliga" defionitionen på välfärd förlegad. Vad är det samhället vill att dess innevånare ska få åtnjuta. Vi har sett tecken på en allt olyckligare tillvaro för många. Ibland har det med fysiska förutsättningar i livet, medel och hälsa att göra. Men många, många gånger är sambandet med det sociala livet tydligare. Människor är ensamma. Också de som lever i tvåsamhet, eller familj. Våra barn och ungdomar vet inte varför de behövs, men ska önska och välja för att själva se till att de blir lyckliga. Samtidigt som världen talar om för oss människor vad som borde göra oss lyckliga, produkter, behandlingar eller livsåskådningar. Så lämnas vi med de stora existensiella frågorna ensamma, för hur pratar man om sådant när livet är så fyllt av möjligheter och det är helt och hållet mitt eget ansvar om jag lyckas finna lyckan?
Jag bara undrar.
Jag vill bli en gammal skrynklig och förnöjd dam. Sjuk om det så är, men levande i min fantasi. Eller att jag tar tillvara på det som jag kan göra, om det så är att njuta av att brygga the, eller är stenblind och fantiserar och minns hela dagarna. Att jag ser mer av vad jag kan och vill hålla mig i de fälten, istället för att dröja kvar vid sådant som är omöjligt eller passerat. Jag har ju åtminstone en god förebild.
Hoppas inte min personlighet ställer till det för mig bara.
Att älska och lämna
Jag gråter för alltmöjligt nuförtiden.
Slutet på denna video till exempel.
Hon älskar honom, hon är glad, lycklig och helt närvarande
Han kände att hon var på väg och missförstod, trodde att hennes kärlek inte var så stark, utan att hon ville iväg från honom. Så var det inte.
Men hon måste kasta sig ut och lämna allt...hela livet
Utom honom
Ett perfekt sätt att dö på
I ögonen hos sin älskade blir man kvar
Jag tror jag är gravid!
Do you know
Do you know
Do you know
Do you know what it feels like loving someone that's in a rush to throw you away.
Do you know what it feels like to be the last one to know the lock on the door has changed.
If birds flying south is a sign of changes
At least you can predict this every year.
Love, you never know the minute it ends suddenly
I can't get it to speak
Maybe finding all the things it took to save us
I could fix the pain that bleeds inside of me
Look in your eyes to see something about me
I'm standing on the edge and I don't know what else to give.
Do you know what it feels like loving someone that's in a rush to throw you away.
Do you know what it feels like to be the last one to know the lock on the door has changed.
How can I love you How can I love you How can I love you How can I love you . . . .
[ Do You Know lyrics found on http://www.completealbumlyrics.com ]
If you just don't talk to me, babe.
I flow through my act
The question is she needed
And decide all the man I can ever be.
Looking at the last 3 years like I did,
I could never see us ending like this.
Seeing your face no more on my pillow
Is a scene that's never happened to me.
But after this episode I don't see, you could never tell the next thing life could be
Do you know what it feels like loving someone that's in a rush to throw you away.
Do you know what it feels like to be the last one to know the lock on the door has changed.
Do you know what it feels like loving someone that's in a rush to throw you away.
Do you know what it feels like to be the last one to know the lock on the door has changed.
Do you know,
Do you know,
Do you know,
Do you know what it feels like loving someone that's in a rush to throw you away.
Do you know what it feels like to be the last one to know the lock on the door has changed.
Växande
Det var så skönt. Att få ägna sig åt lite skapande verksamhet. Att sticka en filt till bebisen är ju också att skapa, men det är inte särkilt utmanande. Vänta bara tills jag kommit igång med sparkdräkten istället, då blir det skoj.
Jag måste tänka på att skriva oftare, måla känns ofta så omständligt. Jag ids inte plocka fram och städa ihop. Spela gitarr, det gör jag av andra anledningar. Men det är också viktigt. Just nu är det roligast att spela One- U2, Chasing cars- Snow patrol, Lisa Miskofsky- acceptable losses. Vad är förresten en accepterbar förlust. Ständigt i livet är det ju ett kompromissande. Det är där man utmanas i sitt tänkande och varande. För mig är det särskilt nyttigt, som är så säker på så mycket- men nuförtiden också (och med ålderns rätt) väldigt osäker på vad som är rikigt och viktigt. Vissa saker är förstås lätta att se som viktiga. Men när principer, arbetsmoral, ideal, värdegrund och ingrodda vanor börjar krackelera. Då är det inte alltid säkert att jag med min personlighet omedelbart välkomnar turbulensen, däremot tackar jag alltid efteråt för att jag fått uppleva, leva och lära. Förhoppningsvis finner jag migsjälv igen- jag tycks aldrig vara densamma. Det känns skönt, jag måste lära känna mig ständigt. Annars skulle jag förmodligen bli uttråkad.
Imorse vaknade jag av spilld mjölk, som man ju som bekant inte ska gråta över. Jag behövde ändå det. Men det är förstås något mellan mig och jagsjälv. Antingen så spricker jag av frustration eller så släpper jag ut och känner efter, jag föredrar det senare. Jag har svårt att tänka i temer av att ilska och tårar är ett verktyg för att få andra dit man vill. Jag fungerar inte så. Om någon tror det om mig blir jag ledsen bara därför. Jag avskyr dessutom att bli missförstådd. För mig är istället mitt känsloliv bitvis så rikt och starkt att om jag inte följer med så kanske jag går sönder. Jag har en ovanligt dålig egenskap att ofta behöva vara sann och känna efter. Det finns så många som ljuger och luras ändå, som inte vet om det själva, så jag försöker undvika det. Så gott jag kan. Fast, denna oförmåga att leva i en illusion eller stoppa huvudet i sanden, den är jag också glad för. Annars hade jag aldrig levt med den underbara man som jag har vid min sida. Eller haft en så god vän i min x-man.
På tal om män: Igår visadedet sig att jag helt omedvetet råkade flirta med en man i en vildmarksaffär.
Deras kortapparat pep jättekonstigt, varpå jag sade; Men hur mår denhär då? X svarade- ja, men tänk hur du skulle låta om någon petade på dig så, då skulle du nog också pipa. Varpå jag svarar (som är aningen njutningslysten och uppskattar fysisk kontakt, när jag är på det humöret)
- Nej, det tror jag inte, jag skulle nog bara tycka att det var mysigt. För att bättra på det lade jag till, ja fast om någon petar sådär kanske jag skulle pipa, förresten...(belv det b'ttre? njä)
Hm- ska man verkligen säga till ett butiksbiträde? Sedan ville han visa hela butiken och jag gick därifrån :-)
Suck, ibland vet jag inte vad som ska komma ur min mun. Det får jag bjuda på. Som den gången vi skulle presentera oss för en ny medarbetare, alla "tyckte om skogspromenader, hade hund.." Urtråkigt, urbeige, låååångt möte.... Då hörde jag någon säga "jag har ingen hund jag, så jag har tid att ha två män istället" ( Det var jag som sade det.) Nåja alla skrattade, jag också. Den nya tittade mystifierad på mig och höll god min. Resten av mötet var något muntrare....
Idag ska det köpas wiskey och jobba, just nu håller jag på att ta igen de flextimmar jag samlat på mig.
Kanske jag tvättar håret och dricker kaffe och målar om köksväggen. Fast då vill jag byta skivor, kakel och handtag också- vips så har projektet vuxit. Det blir lätt så för mig, det ena leder till det andra och jag händer på...För ett par år sedan hade jag redan köpt färgen och blött rollern, men just nu har jag inte energi över- hur gärna jag än vill. Men tro mig- Innan Jul...så kan det ha hänt! Som alltid med mina projekt de blir av, men man vet inte när.
Jag hörde en låt som jag inte hört förr: Editors- An end has a start och den ska jag leta åt och spela.
You came on your own
That's how you'll leave
With hope in your hands
And air to breathe
I won't disappoint you
As you fall apart
Some things should be simple
Even an end has a start
Ps/ jag har inte läs och skrivsvårigheter, jag har bara aldrig haft någon riktig tangentbordsträning och skriver (tänker) snabbare än jag egentligen klarar av med fingrarna. Så kan det gå...
Sköt om er!
Observation och praktik- ICF
som bortblåsta är uttrycken lärmljöer och lärsituation och lärande organisationer....
Hm! Så fort det gick , för oss att ta tillbaka språket och med det attityden till individen som bärare av sina problem.
Vad hände med ICF- Who:s system att beskriva aktivitet, funktion och hälsa. Där är omgivningsfaktorer som ett paraply, ovanför allt annat. Det är individens upplevelse, som är i centrum.
Ja, så är det nu iallafall....
Imrogon ska jag till ögonmottagningen och ha praktik. Hoppas jag inte svimmar, att det inte finns något blod eller att jag tvingas se något läbbigt. Jag blev inte sjuksköterska- av skäl som jag känner mycket väl....
Däremot ser jag mycket fram emot att få lära mig mer och en annan sida av det som är mitt verksamhetsområde.
Då får jag hoppas att mitt intresse leder till att min lust och förmåga att vara aktiv blir maximal, det kan bero på mitt hälsotillstånd för dagen förstås- hur jag sovit och om jag har hjärtklappning. Mina funktioner kan påverkas av min hälsa och mitt intresse...
Jag hoppas alltså omgivningen tillåter mig att suga in så mycket kunskap som jag förmår, vill och orkar. Att den inte hindrar mig, att jag får stå placerad så jag ser, att jag blir väl emottagen, att de tror att jag kan förstå något.
Är det inte vad alla vill?
Har inte barn och vuxna, funktionshindrade och icke funktionshindrade en hel del gemensamt?
- i det att vi är människor.
Själv är jag övertygad om att jag kommer att få en fantastisk dag.
Förväntningar är viktiga.
Har man gått på många smällar och motgångar är risken stor att man inte förväntar sig så mycket, eller att man förväntar sig negativa upplevelser.
Jag har haft lyckan att få många positiva upplevelser av lärande, min egen kapacitet och människor.
Det gör att jag är lyckligt lottad.
För visst är det lite som ett lotteri!
/
Mitt förhållande till siffor
Jag ogillar att hantera dem vad gäller ekonomiska planer, torra redovisningar, bokslut...
Jag har jättesvårt att komma ihåg siffror och kominationer av dem. Därför är jag alltid skraj när jag vet att någons födelsedag närmar sig.
I skolan var jag bra på matte, men gjorde ofta på mitt eget sätt, vilket man fick skäll för på mellanstadiet. På högstadiet och gymnasiet lönade det sig däremot, för jag hade förstått vad jag höll på med.
Men, faktum kvarstår...
Jag tycker om att göra bilder med siffrors hjäp- peka på samband, göra analyser och diagram.
Statistik är spännande, och geometri- allt där man kan bygga ihop och konstruera med siffrors hjälp. Eller jämföra.
Jag tycker mycket om att jämföra, kanske är det därför jag gillar siffror?
Numerologi, det är skoj. Jag vet inte hur mycket man ska ta på allvar- men ibland stämmer det, precis som med horoskop och tarot. Eller framförallt om man läser ihop de tre. Det kan jag ju inte klara själv förstås...
Sedan finns det ju siffror överallt.
Det gillar jag.
De är liksom konkreta och avgränsade, fastän de är abstrakta symboler- det tycker jag om. Det är på något sätt motsägelsefullt...
Nog för nu. Nu går jag och lägger mig i badet. Och räknar på hur mycket vatten det är och vilken volym och tyngd det har.
Vad är en familj?
Om någon har svaret på den frågan, vore undertecknad tacksam att få höra det...
Då vill jag inte ha svar av typen " en familj är sådana som alltid älskar en oavsett vad man gjort" eller "Personer man delar gener med"
Jag tror att min familj är de personer jag känner mig hemma med, och det varierar. Som barn var det kärnfamiljen, alla kusiner, fastrar och farbröder, mostrer och morbror. Senare i livet blev det mina käraste vänner och pappan till mina två barn. Mina barn räknas nuförtiden alltid in, deras far också. Mina nya barn och deras far, min livskamrat. Min hjärtas syster också, förstås. Det finns en känsla av släktskap med dem alla. Hur det blir senare i livet, vet jag inte. Med tanke på hur obesläktade jag känner mig med de som delar mina gener i övrigt...Jag hopper verkligen att mina barn alltid kommer att känna att de har ett hem där jag är.
Härmodagen kläckte jag ur mig: Ja, det är ju att ge och ta detdär. Kanske ligger det något i det? Men det är ju inte så enkelt att familjen handlar om ömsesidig nytta, en handelsbalans i tjänster och gentjänster heller. Snarare är det så att familjen gör man gärna mycket för, utan att räkna med någon typ av återbetalning. Man ger för att det behövs och för att det är skönt. Sedan närmar sig emellanåt gränsen, när det inte längre är skönt att ge, man kanske gör det för att det förväntas, för att "bjuda igen". DÅ är det inte ett givande och tagande som har med kärlek, omsorg och respekt längre. När jag är och balanserar på gränsen ofta, när människor försöker flytta denna linje av integritet och ignorera den- då känns livet svårt. För man ska ju försöka möta andra, man ska ju lyssna, de som finns nära i familjen, vill väl ändå ens bästa? Förvirring uppstår.
När så mycket av livet gått ut på att ställa egna behov i bakgrunden, förstå att avsikten ofta är något annat än det en person uttrycker, att se möjligheterna i det som verkar svårt och pinsamt. Att se så mycket som är skevt, men ändå bidra till att fasaden upprätthålls. Att vara en duktig och snäll flicka. Då blir förvirringen ändå större.
Man får väl "tåla" lite...Jo, men vad?
Man behöver kunna uppskatta människors olikhet för att få uppleva samhörighet och lycka i en gemenskap.
Men att tåla att själv inte mötas av en respekt, att få finnas som man är, att ha berättigande...det behöver man inte.
Det förstod jag för lääängesedan....
Kanske som 10 åring.
Att sedan leva efter sina insikter och i samklang med sitt hjärtas mening. Det tar ett helt liv att lära sig.
Snö- världens underbaraste bok
Nejdå, jag menar BOKEN som Max Fermine skrivit. Utan att ha läst Pamuks bok, samt alla andra som heter SNö eller något annat, medveten om att man inte kan tala om för andra hur vackert ett konstverk är så påstår jag: Denna Snö är bättre, den är bäst. Det var den första bok min älskade gav mig, som jag också läste högt för honom förra hösten. Jag bär historien och känslan av boken i mitt hjärta för alltid.
SÅ läs den. Jag fann just Holgers bokhandel på internet, de tycks ha en hel del inbundna mycket prisvärda böcker. Jag lade in en bställning på ett antal, en perfekt gå-bort-gåva. Eller kärleksförklaring. Eller en bok som man kan läsa många gånger.
Referat:
Boken handlar om en ung Japan, Yuko. Han är vis och lyckas hålla sig på sin väg i livet, trots världens försöka att skola honom. Han vill måla världen med ord, som alla är vita, han vill skriva haikudikter, alla om snö. En berättelse om hur mästaren möter en annan mästare, om den vidunderliga kärlekens ursprung och källa. Om livet, döden, lättjan och lusten. Dessutom en vacker berättelse som beskriver hur den självlärde i sitt hjärta bär en vetskap, medan de skolade ständigt strävar efter att uppnå detta vetande genom att söka kunskap och teknik. Det är en bedövande vacker bok med ett poetiskt språk. Verket är en bild, en sång, en dans och musik samtidigt.
Mina favoritrader ur boken:
"Det finns två sorters människor.
Det finns de som lever, leker och dör.
Och det finns de som aldrig gör något annat än
håller balansen på livets höjder.
Det finns handlingsmänniskor.
Och det finns lindansare."
Själv är jag en lindansare, som lever och leker på linan, tappar balansen ibland och faller ibland, Men eftersom jag inte insett min egen dödlighet ännu går det bra, jag bara flyger upp igen. Är man passionerad och njutningslysten till sin natur, så kan det bli ganska knepigt när man är en lindansare. Men ljuvligt....och spännande. Dessutom lever man för fullt, ända tills man är stendöd. Då ligger man istället infrusen i en iskista, bevarad och stilla. Fortfarande utan att ha insett sin dödlighet.
Puss
Se det snöar
Och det snöar! Den förtjusningen går aldrig över för mig, när man för första gången på säsongen får känna snöflingor mot ansiktet. Jag skulle kunna ta mig för en snödans, fast då skulle väl slutligen någon komma och låsa in mig. Imorgon ska vi ut och åka äver vemdalsskalet, så vackert det kommer att vara!
Det är klart, jag skulle ju kunna skylla på graviditeten....
Magen växer och växer, idag har det växt så det knakat. Det är så fint att på kvälle nligga och smeka det lilla livet, som ännu bara kan spattla så jag känner det.
Dessutom- en till bra sak med Östersund: här fanns det mammakläder. Jag vill gärna se hyfsad ut även i detta välignade tillstånd. Gärna med kjol som vanligt. JAg fann två och lyckan var all!! Jag kan således hoppa över att köpa en papperspåse och trä över huvudet.
Ikväll hoppas jag få äta middag med min kära kollega Angelina. En jämtlandsfödd tjej, med fötterna på jorden, hjärtat på rätt plats i kroppen, förnuftet i behåll, klok och kunnig. Vi får väl se om vi råkar på varandra.
Jag har ju faktiskt flexat ut två av tre timmars övertid denna vecka. Jag får inte samla på mig mer nu. Det ska jag inte heller med tanke på hälsan och välbefinnandet.
tusen stora snöflingor till er alla!
Människors möten
Idag har jag varit tillsammans, en skön känsla.
Så lätt det är.
Tillsammans med kolllegor som man kan skratta med, tillsammans med familjen om än långt borta. En känsla av att höra samman, att höra till.
Tillsammans, det är motsatsen till vadå?
Till att vara isär?
Till att vara åtskilda?
I båda fallen resonerar ordet mot något som har med tvåsamhet, eller samvaro att göra.
Eller är motsatsen
att vara isolerad?
att vara ensam?
I båda fallen relaterar jag till avsaknad av samvaro.
Om man känner sig ensam, eller isolerad fastän man är tillsammans med människor- DÅ är man ensammare än någonsin. De flesta har någon gång provat på känlsan, man passade inte in, förstod inte sammanhanget, var själv inte närvarande, blev inte emottagen....listan kan göras lång.
Jag åkte buss i Måndags, när jag kom hem var jag helt uppfylld av det sällsamma mötet jag var med om på bussen. Jag satt bredvid en dam, vi var tillsammans. Jag vet inte ens vad hon hette. Vi betraktade de vakra regnbågarna, landskapet, skymningen. Sådana sanna möten får man lyckan att uppleva då och då. Alltid lika skönt, samtalet känns meningsfullt och enkelt på samma gång.
Gullbergs rader om människornas möte tål att upprepas:
Människors möte
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var fämlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så
Hjalmar Gullberg (1898-1961)
Det är obetalbart
Då ser man så mycket av världen, sigsjälv och människorna.
Då är man inte ensam. Jag kan känna en väldig samhörighet med själva träden och bergen, när jag är själv. Kanske beror det på att jag är en häxa att jag tycker så, eller p åatt behovet av lugn och ro just nu är stort :-)
Sköt om er!
Sensuellt och vackert
Vilka vackra händer, de talar sitt eget språk...kolla in på:
Chasing cars, Snow Patrol
Mer finns inte att säga idag- videon tillsammans med texten säger allt.
Tänk bara att få slösa med tiden: waste time- chasing cars around our heads...
All that I am
All that I ever was
Is here in your perfect eyes, they're all I can see
I don't know where
Confused about how as well
Just know that these things will never change for us at all
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?
//
Vilken myra är du?
För det första har du tre ögon, det har nämligen myror. (man talar om det tredje ögat- intuitionens)
Lockas du av feromoner, som myror kommunicerar med hjälp av. (lockas du av goda dofter?)
1. Arbetsmyran
Är en i ett samhälle, bryr sig knappast om sigsjälv.
Är ofruktsam
Har ingen önskan att kommunicera om annat än det som kan vara till glädje för stackens fortlevnad.
Ser till att vårda och mata sina ägg, larver och småglin.
Drar sitt strå till stacken.
Bör inte brottas med ett TOY efter att ha druckit alkohol.
Om fler än två av ovanstående påståenden stömmer på dig, är du en arbetsmyra.
(Jag klarar mig med nöd och näppe!)
2. Drottningmodern
Men hallå lixom, jag är ju typ drottningmodern. Med svällande mage och ett hiskeligt humör. Jag skulle vilja ha ett helt gäng med stiliga starka myrkarlar som bara putsade på mig, beundrade mig och befruktade mig. Inordnar de sig inte så biter jag bara huvudet av dem. Strax står där en ny på rad och glädjs över att få bli den nya kurtisören.
Om det som stod ovan känns riktigt så är du alltså ingen arbetsmyra utan en magnifik, lat, despotisk drottningmoder.
3. Drönaren
Är du ständigt småkåt
Är du trött eller lat
Lever du efter lustprincipen
Vill du inte ta ansvar för dina barn
Är du en underdånig typ som gärna dyrkar endast en kvinna
Tror du att fysisk njutning är det viktigaste livet
Om fler än två stämmer är du en drönare. (klarar mig åter med nöd och näppe- 2 stämmer)
Det har visat sig att jag inte var någon myra alls. - Skönt!
Ja bara trodde det för att det iblad känns som om jag är liten som en myra och någon vill kliva på mig.
Men jag är det alltså inte!
Några ord på vägen;
För dig som är myra 1:
"Det räcker inte med att vara strängt upptagen - det är myrorna också. Det avgörande är: Vad är det man är strängt upptagen av?" Henry David Thoreau (1817-1862)
För dig som är myra 2:
"Gå till myran, du lätting! se hur han gör och bli vis." Bibliskt ordspråk
För dig som är myra 3:
"En playboy vill bara leka med kvinnorna och blir aldrig vuxen." Liv Ullman 1939-
Om du inte var någon myra alls:
"- Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt. (Jonatan) - Varför då? (Skorpan) - För annars är man ingen människa...utan bara en liten lort. (Jonatan) " Ur bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgred
Och pendeln den slår...
som den ska, det är väl ändå själva tanken med en pendel. Att det uppstår en balans, eller rättare sagt- pedeln slår för att den är i balans. Kan man överföra detta resonemang på annat?
Förr
På specialskolan för blinda barn, i början av sekelskiftet- ansågs det vara det bästa för barnen. Att bo långt hemifrån och få en god skolning. Det kunde leda till att man blev borstbindare till exempel. När så samhället gjort sin goda insats var det dags att flytta hem igen. Till den lilla byn. Med konstig dialekt och utan att ritkigt känna sina syskon. Tror ni man då köpte borstar av barmhärtighet, hur många borstar kan ett hushåll ha? Barnen var blinda rakt av, att det också finns grader av synsvaghet, det var föga känt. Barnen kunde få en smäll över fingrarna för att de läste med ögonen, så att säga. Den lilla synresten skulle man inte låtsas om.
Idag
går eleverna oftast integrerat i vanliga klasser. De lär sig läsa utifrån vilket läsmedium som passar dem. Man pratar om "den goda synen" att läsa är mer än att se, det är att avkoda, förstå. Någon med mycket lite syn kvar kan läsa förvånansvärt bra, medan någon annan med relativt god synskärpa använder punkt. Så långt är allt gott.
MEN, ibland undrar jag- har pendeln svängt till den graden att om man inte ser så skall ändå någon synrest användas. Det omvända alltså- eleven ser inte- men ska väl ändå försöka? Att många barn och undomar vill vara som alla andra och av den anledningen maskerar synnedsättningen är en annan fråga. Det är individens val, det som känns riktigt och viktigt just nu. Men när skolan inte har kunskap nog för att anpassa material och undervisning. Säger inte världen då- Du borde se!
Jag bara undrar...
Är det balans, svänger pendeln för att den är välbalanserad- eller har uttrycket felanvänts. När vi säger (särskilt de som arbetat en längre tid) "Jaha, där ser man så har pendeln svängt igen" Menar man då egentligen att "nu har pendeln bytt läge". Att det skulle vara frågan om en balanserad svägning som kommer att leda till att urverket fungerar smidigt och håller länge...det ställer jag mig tveksam till. Förflyttningen leder hur som hellst till att en rad personer börjar uttala sig:
Urmakarna: Urverket håller på att bli slitet, någon måste göras/ repareras/ bytas ut! (här finns pengar att tjäna!)
Nya användare: Det var då tusan vad denhär klockan går dåligt och är opålitlig.
Gamla användare: Det var då skönt att se att det mesta är som det alltid har varit, trots alla förändringar kan man alltid veta att det finns grus i varje maskineri. Tålamod ni nykomlingar...
Urtillverkarna: Dax att sälja en ny modell till markanden, men annan teknik. Kanske en ny sorts pendel? (här finns nya köpare att locka)
