Snö- världens underbaraste bok
Då tänker jag inte på Nobelprisvinnarens Orhan Pamuks bok
Nejdå, jag menar BOKEN som Max Fermine skrivit. Utan att ha läst Pamuks bok, samt alla andra som heter SNö eller något annat, medveten om att man inte kan tala om för andra hur vackert ett konstverk är så påstår jag: Denna Snö är bättre, den är bäst. Det var den första bok min älskade gav mig, som jag också läste högt för honom förra hösten. Jag bär historien och känslan av boken i mitt hjärta för alltid.
SÅ läs den. Jag fann just Holgers bokhandel på internet, de tycks ha en hel del inbundna mycket prisvärda böcker. Jag lade in en bställning på ett antal, en perfekt gå-bort-gåva. Eller kärleksförklaring. Eller en bok som man kan läsa många gånger.
Referat:
Boken handlar om en ung Japan, Yuko. Han är vis och lyckas hålla sig på sin väg i livet, trots världens försöka att skola honom. Han vill måla världen med ord, som alla är vita, han vill skriva haikudikter, alla om snö. En berättelse om hur mästaren möter en annan mästare, om den vidunderliga kärlekens ursprung och källa. Om livet, döden, lättjan och lusten. Dessutom en vacker berättelse som beskriver hur den självlärde i sitt hjärta bär en vetskap, medan de skolade ständigt strävar efter att uppnå detta vetande genom att söka kunskap och teknik. Det är en bedövande vacker bok med ett poetiskt språk. Verket är en bild, en sång, en dans och musik samtidigt.
Mina favoritrader ur boken:
"Det finns två sorters människor.
Det finns de som lever, leker och dör.
Och det finns de som aldrig gör något annat än
håller balansen på livets höjder.
Det finns handlingsmänniskor.
Och det finns lindansare."
Själv är jag en lindansare, som lever och leker på linan, tappar balansen ibland och faller ibland, Men eftersom jag inte insett min egen dödlighet ännu går det bra, jag bara flyger upp igen. Är man passionerad och njutningslysten till sin natur, så kan det bli ganska knepigt när man är en lindansare. Men ljuvligt....och spännande. Dessutom lever man för fullt, ända tills man är stendöd. Då ligger man istället infrusen i en iskista, bevarad och stilla. Fortfarande utan att ha insett sin dödlighet.
Puss
Nejdå, jag menar BOKEN som Max Fermine skrivit. Utan att ha läst Pamuks bok, samt alla andra som heter SNö eller något annat, medveten om att man inte kan tala om för andra hur vackert ett konstverk är så påstår jag: Denna Snö är bättre, den är bäst. Det var den första bok min älskade gav mig, som jag också läste högt för honom förra hösten. Jag bär historien och känslan av boken i mitt hjärta för alltid.
SÅ läs den. Jag fann just Holgers bokhandel på internet, de tycks ha en hel del inbundna mycket prisvärda böcker. Jag lade in en bställning på ett antal, en perfekt gå-bort-gåva. Eller kärleksförklaring. Eller en bok som man kan läsa många gånger.
Referat:
Boken handlar om en ung Japan, Yuko. Han är vis och lyckas hålla sig på sin väg i livet, trots världens försöka att skola honom. Han vill måla världen med ord, som alla är vita, han vill skriva haikudikter, alla om snö. En berättelse om hur mästaren möter en annan mästare, om den vidunderliga kärlekens ursprung och källa. Om livet, döden, lättjan och lusten. Dessutom en vacker berättelse som beskriver hur den självlärde i sitt hjärta bär en vetskap, medan de skolade ständigt strävar efter att uppnå detta vetande genom att söka kunskap och teknik. Det är en bedövande vacker bok med ett poetiskt språk. Verket är en bild, en sång, en dans och musik samtidigt.
Mina favoritrader ur boken:
"Det finns två sorters människor.
Det finns de som lever, leker och dör.
Och det finns de som aldrig gör något annat än
håller balansen på livets höjder.
Det finns handlingsmänniskor.
Och det finns lindansare."
Själv är jag en lindansare, som lever och leker på linan, tappar balansen ibland och faller ibland, Men eftersom jag inte insett min egen dödlighet ännu går det bra, jag bara flyger upp igen. Är man passionerad och njutningslysten till sin natur, så kan det bli ganska knepigt när man är en lindansare. Men ljuvligt....och spännande. Dessutom lever man för fullt, ända tills man är stendöd. Då ligger man istället infrusen i en iskista, bevarad och stilla. Fortfarande utan att ha insett sin dödlighet.
Puss
Kommentarer
Postat av: E
Puss tillbaka!
:-*
Trackback
