Häxprinsessan

Jag skrev lite igår. Om ordning och reda samt hur viktigt det kan vara att köra i diket.
Det var så skönt. Att få ägna sig åt lite skapande verksamhet. Att sticka en filt till bebisen är ju också att skapa, men det är inte särkilt utmanande. Vänta bara tills jag kommit igång med sparkdräkten istället, då blir det skoj.

Jag måste tänka på att skriva oftare, måla känns ofta så omständligt. Jag ids inte plocka fram och städa ihop. Spela gitarr, det gör jag av andra anledningar. Men det är också viktigt. Just nu är det roligast att spela One- U2, Chasing cars- Snow patrol, Lisa Miskofsky- acceptable losses. Vad är förresten en accepterbar förlust. Ständigt i livet är det ju ett kompromissande. Det är där man utmanas i sitt tänkande och varande. För mig är det särskilt nyttigt,  som är så säker på så mycket- men nuförtiden också (och med ålderns rätt) väldigt osäker på vad som är rikigt och viktigt. Vissa saker är förstås lätta att se som viktiga. Men när principer, arbetsmoral, ideal, värdegrund och ingrodda vanor börjar krackelera. Då är det inte alltid säkert att jag med min personlighet omedelbart välkomnar turbulensen, däremot tackar jag alltid efteråt för att jag fått uppleva, leva och lära. Förhoppningsvis finner jag migsjälv igen- jag tycks aldrig vara densamma. Det känns skönt, jag måste lära känna mig ständigt. Annars skulle jag förmodligen bli uttråkad.

Imorse vaknade jag av spilld mjölk, som man ju som bekant inte ska gråta över. Jag behövde ändå det. Men det är förstås något mellan mig och jagsjälv. Antingen så spricker jag av frustration eller så släpper jag ut och känner efter, jag föredrar det senare. Jag har svårt att tänka i temer av att ilska och tårar är ett verktyg för att få andra dit man vill. Jag fungerar inte så. Om någon tror det om mig blir jag ledsen bara därför. Jag avskyr dessutom att bli missförstådd. För mig är istället mitt känsloliv bitvis så rikt och starkt att om jag inte följer med så kanske jag går sönder. Jag har en ovanligt dålig egenskap att ofta behöva vara sann och känna efter. Det finns så många som ljuger och luras ändå, som inte vet om det själva, så jag försöker undvika det. Så gott jag kan. Fast, denna oförmåga att leva i en illusion eller stoppa huvudet i sanden, den är jag också glad för. Annars hade jag aldrig levt med den underbara man som jag har vid min sida. Eller haft en så god vän i min x-man.

På tal om män: Igår visadedet sig att jag helt omedvetet råkade flirta med en man i en vildmarksaffär.
Deras kortapparat pep jättekonstigt, varpå jag sade; Men hur mår denhär då? X svarade- ja, men tänk hur du skulle låta om någon petade på dig så, då skulle du nog också pipa. Varpå jag svarar (som är aningen njutningslysten och uppskattar fysisk kontakt, när jag är på det humöret)
- Nej, det tror jag inte, jag skulle nog bara tycka att det var mysigt. För att bättra på det lade jag till, ja fast om någon petar sådär kanske jag skulle pipa, förresten...(belv det b'ttre? njä)
Hm- ska man verkligen säga till ett butiksbiträde? Sedan ville han visa hela butiken och jag gick därifrån :-)
Suck, ibland vet jag inte vad som ska komma ur min mun. Det får jag bjuda på. Som den gången vi skulle presentera oss för en ny medarbetare, alla "tyckte om skogspromenader, hade hund.." Urtråkigt, urbeige, låååångt möte.... Då hörde jag någon säga "jag har ingen hund jag, så jag har tid att ha två män istället" ( Det var jag som sade det.) Nåja alla skrattade, jag också. Den nya tittade mystifierad på mig och höll god min. Resten av mötet var något muntrare....

Idag ska det köpas wiskey och jobba, just nu håller jag på att ta igen de flextimmar jag samlat på mig.
Kanske jag tvättar håret och dricker kaffe och målar om köksväggen. Fast då vill jag byta skivor, kakel och handtag också- vips så har projektet vuxit. Det blir lätt så för mig, det ena leder till det andra och jag händer på...För ett par år sedan hade jag redan köpt färgen och blött rollern, men just nu har jag inte energi över- hur gärna jag än vill. Men tro mig- Innan Jul...så kan det ha hänt! Som alltid med mina projekt de blir av, men man vet inte när.

Jag hörde en låt som jag inte hört förr: Editors- An end has a start och den ska jag leta åt och spela.

You came on your own
That's how you'll leave
With hope in your hands
And air to breathe

I won't disappoint you
As you fall apart
Some things should be simple
Even an end has a start

Ps/ jag har inte läs och skrivsvårigheter, jag har bara aldrig haft någon riktig tangentbordsträning och skriver (tänker) snabbare än jag egentligen klarar av med fingrarna. Så kan det gå...

Sköt om er!