Häxprinsessan

- Det verkar vara en stark liten tjej, säger Maud Olofsson.

- Sådana vill vi ha i det här landet.

Perspektivbyte: Hur hade det låtit om Maud stod mitt i Neontalavdelningen och uttalade sig så...??

Så vilka barn vill vi isåfall inte ha? Sjuka/ funktionshindrade/ svaga?
Jag väntade mig reaktioner från intresseorganisationer och föräldrar till funktionshindrade barn, kanske barnombudsmannen till och med borde tycka något, eller handikappombudsmannen. Men en liknöjd tystnad ligger tjock över kaffekopparna i Sverige. Frågan är- Vem ska skämmas? Mauds press- sekreterare som inte förstår att påpeka fadäsen och komma med någon typ av förtydligande...eller journalisen som felciterat på ett mycket kränkande sätt...eller Maud själv för att hon faktiskt sade så- eller alla runt henne som inte frågar -vad menade du? Det kunde ordnas över en kaffekopp...Så hon får tillfälle att fundera på det. Jag tycker hon verkar sympatisk och tror att hon skulle uppskatta det.
Jag tror jag får ta skammen på mig själv. Vill någon göra mig sällskap så är de välkomna.
Varför frågade jag ingen? Varför tänkte jag inte högt?

Fritt tolkat  av mig från gårdagens tv4 nyheter:
Plötsligt säger någon något om barnbidraget- och då tycker Svenska folket plötsligen massor av saker....Då är ingen rädd för att tycka till. Iallafall inte de som inget bidrag behöver. Av omsorg för de svagaste i samhället, med tanke på att vi inte ska ha olika klasser i samhället.- så borde alla få bidraget. Även vi som tjänar 1 000 000/ år. Annars blir det synd om de fattiga och vi kan inte åka på solsemster eller renovera huset.

För mig är runorna något som berättar om vilka faktorer som är inblandade i en situation. Tarot är kanske för mig, mer siande än runor. Jag har lagt tarotkort och runor samtidigt och tycker att de kompletterar och förstärker varandra. Det viktigaste ändå: det är inga sanningar, eller ödesdomar man kan få fatt på- utan mer "vad står jag inför". Sedan är det ju som människa inte alltid lätt att skala av sina önskningar och sitt ego. Att våga se sigsjälv i vitögat, att första vad man står inför- det är svårt. Att upptäcka sigsjälv är att lära känna. Människan växer ständigt och när man är mitt i något och de stora frågorna sätts i rörelse- kan det vara svårt eller omöjligt att se klart på sin egen del och situationen. Det är då vi vänder oss till en god vän, en präst, tarotkort, eler drömmer intensivt. Tja, några stoppar också huvudet i sanden och ser hur märkligt världen omring fungerar och vilket fel andra människor begår mot den som är i hetluften...

Runor och tarot är ett symboliskt språk att reflektera med hjälp av, för mig. Det jag kan se för min egen del, är också det jag förmår jobba med för stunden. Därför skulle kanske någon annan se andra ting i min läggning- men det jag förmår utveckla är bara det jag kan acceptera om mig. Jag lägger heller aldrig åt andra än mig. Förutom min hjärtas syster vid något tillfälle. Jag använder bildspråket för att fundera över min roll i situationer, hur jag kan stötta eller så...Det handlar om mig.

Annars kastar man runorna i en ring, hur de lägger sig i förhållande till varandra, avstånd placering i cirkeln,läge... skall också läsas in. Mitten av cirkeln är då du och frågans kärna- man kan också lägga runor, göra bindrunor, skyddsrunor.

Så jag fortsätter lära mig så sakteliga. Till sommaren vill jag göra egna runor. På träbitar som jag vill samla vid havet.

Idag snöar det ljuvligt vackert. Det är ett skönt ljus utanför fönstret. Som gjort för att sitta inne och skriva.
Ingen bebis ännu...

Segerblotet är ett årstidsbundet blot som firades i asatron. Blotet ägde rum vid vårens ankomst och namnet syftar på dagsljusets seger över nattmörkret, samt värmens seger över kylan.

I nutida asatro (forn sed) firas segerblotet oftast vid vårdagjämningen. Blotets fokus är ljusets återkomst, vårens antågande och uppvaknandet hos vanamakterna, väckandet av kärleken och fertiliteten.

Men vad är livet?
Jag brukar tänka såhär om livet: Man får tillfälle att slipa sitt ego mot livets vindar som ibland för en varsamt över livets vatten och andra gången får seglet att rista hit och dit, båten att nästan slås i  spillror.
Särskilt om man försöker styra åt fel håll eller underlåter att reva seglen och bara lägga sig och vänta ut stormen, om det är vad som krävs. Det pågår någon sorts existensiell dragkamp mellan själen och egot.

Jag tror att vi föds till jorden allvetande och visa- med det växande jaget och egot försvinner mycket av den uråldriga visdomen. Vi fostras och behöver veta vad vi vill, vad vi kan och annat för att överleva. I vår iver att lära känna världen och dess möjligheter kanske vi glömmer bort att lära känna oss själva. Nåja, människan är en urvarelse- så förr eller senare, kanske när vi blivit gamla så börjar vi åter kunna ägna oss åt den viktigaste uppgift livet givit oss: Att försonas med oss själva och låta kärleken till livet omfatta även våra fel och brister, våra mindre bra val- att verkligen känna sin egen själ och lyssna.

Ur Profeten, Khalil Gibran. Om självkännedom
"Säg inte: Jag har funnit sanningen, utan: Jag har funnit en sanning.
Säg inte: Jag har funnit  själens stig. Säg hellre:
Jag har mött själen vandrande på min stig.
Ty själen vandrar på alla stigar.
Själen vadnrar inte på en utstakad eld, ej heller växer den likt ett rö.
Själen öppnar sig, likt en lotusblomma med oräkneliga kronblad."

Vilket leder till nya frågor: Har man inte alltid med sig sin själ? Vadrar inte själen och jaget på samma stig?
Kanske inte alltid...Lyckosamt om man möts ibland då.

Kombinationen att utvecklas som människa och att bidra till en god samhällsutvecklingoch en ljusare tid för mänskilgheten- hur går de ihop. Var finns diskrespans och syndergieffekter. Jag menar, i bästa doktor Phil anda, borde vi inte ställa oss frågan: "How is that workin for ya?" Som ni förstår vid detta laget har jag alltid ställt mig många frågor, jag har provat många tankar. Somliga människor tror då att jag tycker mig förespråka någon sorts sanning, blir irriterade eller lyssnar mycket noga eftersom jag verkar veta vad jag pratar om...När jag i själva verket leker och utforskar. Å ena sidan öppnar leken dörrar och tillåter, å andra sidan måste den tas på största allvar för att elda någonvart. Se på barnen, som leker sig fram- ett hårt och ansträngande arbete.

De sociala koderna och reglerna har i alla årtusenden varit lika livsviktiga för överlevnad som förmågan att ordna mat och skydd. Är det fortfarande. Hur dessa ramverk sett ut, vad som varit önskvärt beteende har däremot skiftat. I de sociala ramverken inbillar jag mig också att några teman varit tämligen konstanta. Hierarkin har funnits där, de olika rollerna och funktionerna i en grupp. Livsnödvändiga för den lilla gruppens överlevnad. En grupp kan givetvis splittras, för att en ledare utmanar en annan, eller för att en ledare inte är lämpad och därför driver sina medarbetare till utbrändhetens kant. Frågan jag ställer mig är: Hur långt sträcker sig våra överlevnadsinstinkter? Till den egna existensen, den närmaste flocken- sedemera familjen eller rentav till sammhället eller vår sort som art?

Jag har alltid intresserat mig för navigering och orientering. Jag har alltid ägnat mig åt det själv, eller betraktat andras metoder. Som barn pejlade jag noga in vad mina föräldrar tyckte var viktigt eller hur de mådde. Som alla  barn - Sanningen låg ofta någonstans mitt emellan så jag lade informationen i varsin vågskål och förlitade mig på sunt förnuft eller intuition. På det sättet kan man utveckla antingen en mycket god intuition och människokunskap eller scitzofreni har jag sedan lärt mig. Risken för scitzofreni är beroende av hur stor skillnaden är mellan det barnet ser och hör, mängden dubbla budskap är en faktor i sammanhanget.

Väderstrecken tycks nödvändiga för oss människor, de kan få vara en metafor för fenomenet att ta ut en riktning och sedan röra sig åt det hållet. Jag skulle vilja prova ett helt nytt sätt att orientera och navigera. Eller nytt är det ju inte. Många människor har använt sig av det, i alla tider. För att signalera, för att utforska, för att te sig bättre ut eller kunna vila skönt. För mig blir det nytt ändå. Jag tänker använda mig av färger. Jag har alltid njutit av vackra ting och färger har haft stor betydelse. För två år sedan sattes det på sin spets. Livet blev lila. Sedan har jag reflekterat över vad färgerna varit för mig, i olika skeden i livet. Hur jag uppfattat en fas eller  upplevelse. För att få fatt på färgernas betydelse för mig har jag försökt skriva ner det. Till min hjälp hoppas jag på en ung vän, en fantastisk fotograf. För att också få bilder till berättelsen. Hur slutresultatet blir vet jag inte, men jag känner mig inspirerad. Jag inbillar mig också att tiden hemma med bebisen kan detta vara mitt projekt.

Återstår att se om det är den primära eller sekundära regnbågen jag får fatt och om jag finner min alldeles egna guldkruka där de slutar.