Häxprinsessan

så kan jag kasta mig ut och flyga? Kände mig fullt beredd att sova i tält inatt- där på berget. Att aldrig gå därifrån. Det är vad som kallas lycka. När man önskar att ett ögonblick bara ska sträcka ut sig i evighet....

På hemväg: ett argt litet skrikande barn som ville eller inte ville något, ni vet med vilken kraft ett barns vilja kan visa sig: urkrafter, mystiskt, fullständigt närvarande och med totalt fokus "- tänk så mycket vi har framför oss Eric :-)". Men det visade sig att han aldrig hört något av våra barn ilsket vilja eller inte vilja något. Jag kallar det för selektiv varseblivning och tilläggas bör att det torde vara en gudagåva...Det är bara gulligt när andras barn uttrycker sig så kraftigt, ibland ens egna också. Men oftast kan man (läs jag) som förälder bli mycket påverkad..på inte alltid positiva sätt...

Självklart var kameran med också idag...En topp- grunka på tall och två flygarbilder med den magnifika utsikten.
Jag är med på två kort....som vanligt skygg när någon försöker fånga mig...



Men är min älskade med går det bra. Han är ju så stilig. Så ingen bryr sig om att titta på mig längre ;-)
Och liksom "-Men varför har du så stora tänder?" "- Jo, det är bara för att jag ska kunna äta upp dig bättre...!"
Eric är en modig man!!


Vi får väl se, förr eller senare kommer lilla bebisen ut...med ett tjut. Hoppas jag.
Vi får se vad vi har att locka med imorgon, om hon nu inte behagar komma inatt...vilket jag tvivlar på.