Häxprinsessan

Kombinationen att utvecklas som människa och att bidra till en god samhällsutvecklingoch en ljusare tid för mänskilgheten- hur går de ihop. Var finns diskrespans och syndergieffekter. Jag menar, i bästa doktor Phil anda, borde vi inte ställa oss frågan: "How is that workin for ya?" Som ni förstår vid detta laget har jag alltid ställt mig många frågor, jag har provat många tankar. Somliga människor tror då att jag tycker mig förespråka någon sorts sanning, blir irriterade eller lyssnar mycket noga eftersom jag verkar veta vad jag pratar om...När jag i själva verket leker och utforskar. Å ena sidan öppnar leken dörrar och tillåter, å andra sidan måste den tas på största allvar för att elda någonvart. Se på barnen, som leker sig fram- ett hårt och ansträngande arbete.

De sociala koderna och reglerna har i alla årtusenden varit lika livsviktiga för överlevnad som förmågan att ordna mat och skydd. Är det fortfarande. Hur dessa ramverk sett ut, vad som varit önskvärt beteende har däremot skiftat. I de sociala ramverken inbillar jag mig också att några teman varit tämligen konstanta. Hierarkin har funnits där, de olika rollerna och funktionerna i en grupp. Livsnödvändiga för den lilla gruppens överlevnad. En grupp kan givetvis splittras, för att en ledare utmanar en annan, eller för att en ledare inte är lämpad och därför driver sina medarbetare till utbrändhetens kant. Frågan jag ställer mig är: Hur långt sträcker sig våra överlevnadsinstinkter? Till den egna existensen, den närmaste flocken- sedemera familjen eller rentav till sammhället eller vår sort som art?

Jag har alltid intresserat mig för navigering och orientering. Jag har alltid ägnat mig åt det själv, eller betraktat andras metoder. Som barn pejlade jag noga in vad mina föräldrar tyckte var viktigt eller hur de mådde. Som alla  barn - Sanningen låg ofta någonstans mitt emellan så jag lade informationen i varsin vågskål och förlitade mig på sunt förnuft eller intuition. På det sättet kan man utveckla antingen en mycket god intuition och människokunskap eller scitzofreni har jag sedan lärt mig. Risken för scitzofreni är beroende av hur stor skillnaden är mellan det barnet ser och hör, mängden dubbla budskap är en faktor i sammanhanget.

Väderstrecken tycks nödvändiga för oss människor, de kan få vara en metafor för fenomenet att ta ut en riktning och sedan röra sig åt det hållet. Jag skulle vilja prova ett helt nytt sätt att orientera och navigera. Eller nytt är det ju inte. Många människor har använt sig av det, i alla tider. För att signalera, för att utforska, för att te sig bättre ut eller kunna vila skönt. För mig blir det nytt ändå. Jag tänker använda mig av färger. Jag har alltid njutit av vackra ting och färger har haft stor betydelse. För två år sedan sattes det på sin spets. Livet blev lila. Sedan har jag reflekterat över vad färgerna varit för mig, i olika skeden i livet. Hur jag uppfattat en fas eller  upplevelse. För att få fatt på färgernas betydelse för mig har jag försökt skriva ner det. Till min hjälp hoppas jag på en ung vän, en fantastisk fotograf. För att också få bilder till berättelsen. Hur slutresultatet blir vet jag inte, men jag känner mig inspirerad. Jag inbillar mig också att tiden hemma med bebisen kan detta vara mitt projekt.

Återstår att se om det är den primära eller sekundära regnbågen jag får fatt och om jag finner min alldeles egna guldkruka där de slutar.