Häxprinsessan

Frihet ger energi. Ofrihet tar energi. Jag fastnade i mina egna tankar. Men en god vän hjälpte mig att komma fri igen. NU känner jag mig så trött men ändå fylld av energi. Kanske man skulle ta och måla om hallen?
Tack, kära Alba!

Nu är jag fri, bojorna har släppt. Jag öppnar dörrarna till mitt hjärta som stängdes av vinddraget. Åter kan all universums kärlek strömma in i mig och stråla ut igen mot de jag möter.
 
Jag reser mig upp från pinnstolen, där jag tryggt suttit och kurat vid hjärtats härd medan stormen rev i hjärtats segel och tak. Jag satt där fylld av tillit och blåste på glöden för att den inte skulle slockna. Men eftersom jag stängt dörren så hörde jag inte min egen röst, insåg inte att allt var skyddat och att jag visste att det skulle gå bra. Jag misstog mig och trodde att tystnaden innebar att jag blåsts omkull. När jag bara sökt skydd. Nu har stormen dragit förbi. Jag öppnar spjället och hjärtats eld tar sig, brinner varmt och klart. Med en ren låga. Värmen går ut i hela kroppen. Jag öppnar fönstret och tittar ut. Ser min kära vän ute på ängen. Hon vinkar åt mig och ler. Solen glittrar i hennes hår och de blå ögonens lyster är i samklang med vinden och vattnet.
 
Min egen vindburna vän, har jagat bort stormen. Satt vindarnas riktning och intensitet i proportion till resten av den vackra världen. Hon står där ännu med en blomkvast på armen redo att ge sig av. Jag sträcker ut min hand genom fönstret. En gåva att ta med, något som redan är hennes. En eldpåse har jag tillverkat. Med lite av mitt hjärtas glöd. Den påminner om kärlekens kraft och kan hjälpa om graderna någongång faller för mycket. Då kan min vän öppna påsen, när hon sitter på sin pinnstol och vakar över sitt hjärtas glöd.