Råttan i...pizzan?
En mamma ser när det är bus på gång... Jag var nära att avslöja hela buset. Trodde nämligen det rörde sig om skåpråttor på två ben som funnit varsin godis eller så..
"Mamma, vi går upp på rummet och leker" med ett brett leende och händerna i fickan... Hmmm- det är något som inte stämmer här, men vad....??? Så jag försökte få de stackars småbusarna att erkänna. Tursamt har jag en ärlig och listig son- Lukas fick mig att förstå att de inte gjort något otillbörligt och att jag borde leka med. OK! Jag är en trög morsa, men jag fattade till sist.
Tissel tassel upp på rummet bar det iväg. Ner kom de strax- mamma, vi har en råtta på rummet!
OJ! En råtta. Jag följde med och tittade, mycket riktigt en råtta med råtthål och allt....vi måste nog mata den, det fick bli hårdbröd. Hampus på eftermiddagen, fortfarande nöjd med den rik´tigt levande råttan. Hemma hos mormor och morfar tog buset en ny vändning- för vi lovade lägga ut bilder på råttan på bloggen- så de får se att en råtta gnagt hål i hampus och lukas vägg...
Åldersgränser
Varför finns det åldersgränser på filmer?
Vad är en otäck film?
Till höger har vi en bild av hur fenomenet turbulens kan åskådliggöras abstrakt
. Som en del i kaosteorin. Enligt den kommer vi att börja se världen i dynamiska termer, och inse att strukturer endast kan uppstå långt ifrån jämvikt. Endast döda entiteter är i jämvikt. De som förstår den bilden har rätt åldersgräns för att fortsätta läsa detta inlägg...
Ja, i sant postmodern anda kan ju svaret på åldersgränser vara att "det beror på så många saker" "Åldern spelar ingen roll"...vilket blir problematiskt. Det finns personer som utnyttjar denna individuella olikhet som argument och hävdar att barn och vuxna är likställda, pedofiler till exempel. Att den vuxne kan lära barnet om sexualitet...Sedan fins ytterligheten med barn som är mogna och som inte blir skrämda särskilt lätt, som förstår det de ser, har ett abstrakt tänkande, fullt utvecklad empati och kan analysera och dra egna slutsatser istället för att bara tanka in bilder och begrepp okritiskt. Jag skulle ändå inte drömma om att likställa dessa ovanliga barn med vuxna. För att krångla till det ytterligare har vi vuxna som de facto är barn, i sitt känsloliv och kanske intelligensmässigt. Vi har känsliga pojkar och tufffa tjejer...Vi har psykiskt sjuka barn och vuxna...
Sedan har vi människor som är så mogna och känner sig så väl att de själva vet vad de mår bra av. För dem spelar åldersgränser ingen roll. Oavsett ålder, så är detta en sorts insikt eller självkännedom som långtifrån alla når. Försök då att bedöma vad en annan person mår bra av....För den som envist hävdar att en rysare eller thriller inte är otäck, kan jag ju hålla med. Otäck är ett värdeomdöme, svaret finns i betraktarens upplevelse. Men det finns film- genres också. Vi har komedier, drama, dokumentär, thriller osv...den som inte ser någon skillnad på Babar och terror på Elmstreet- kanske har en hel del kvar att lära...Den ena filmen är gjord för att skapa lugn och trygghet, den andra för att skrämma och spänna...Föräldrar som låter sin 5 åring se sagan om ringen gång efter gång, föräldrar som inta klarar av att slå av tv- bilderna från krigets Irak och barnen som finns runt tv: n.
absolut inte se sådant man mår illa av. Men hur vet man det? Man kanske inte alls drömmer mardrömmar. Men däremot förmår man inte värdera eller förstå det man ser. Människan är en ständigt lärande varelse, för några år sedan varnades för att tonårspojkar tillsammans bildade sig en uppfattning om sex och syn på kvinnor tillsammans framför sidor på internet. De vuxna behöver vara med och reflektera över stora och svåra områden...Moralpanik, kan någon säga. Sunt förnuft tycker jag...Man kan luras in i upplevelser som man inte har beredskap att möta. Man kanske inte drömmer mardrömmar och det är en varningssignal istället- på att man under upplevelsen varit helt känslomässigt avstängd.
Jag har haft många pojk- kompisar i 12 årsåldern. De såg alla plutonenfilmerna. Jag tror inte det var bra för dem 
alla. Ingen av dem skulle någonsin ha erkänt att det var obehagligt på något sätt. Några blev också förvirrade. För präst-sonen var det av övergående karaktär, men min spinkiga lilla vän som efter några år såg ut som en riktig broiler vet jag inte vad jag ska tänka om...
Jag tänker på flickan som visserligen (nästan?) hade åldern inne för att spela counter strike, tillsammans med sin 16 årige pojkvän dödade hon sin lillasyster. De ville bara prova några sparkar och slag, när de var barnvakt. De trodde faktiskt att hon skojade när hon bara låg stilla efter att ha fått en spark i nacken. Sedan upptäckte de att hon inte skojade, de hällde i den lilla, skadade, medvetslösa flickan ett rått ägg- som givetvis kvävde henne istället för att avslöja hennes "skämt". Då ringde de 112...men det var för sent. De hade tagit hennes liv.
Jag såg alla skräckfilmer som fanns till buds alldeles för tidigt...klart att jag förstod att det var film....
Den otäckaste film jag sett på sistone var "timmarna" eller "brokeback mountin"
Scary movie var inte ett dugg scary...
Punkt...
Parenting
Det är inte uppfostran, det är inte föräldraskap...det är något som beskriver processen och dynamiken mellan de båda- kanske. Om jag ska försöka beskriva med mina egna ord.
Vi har alltså inget ord för detta, men däremot ett ord som Värdegrund- Ha, det har de inte i den bemärkelsen internationellt. Det är vi och norrmännen....
Nannyn gör inte barnen lydigare!
vad jag tycker om tv- nanny programmen och metoderna däri. Men jag får väl redovisa lite summariskt.Tja, det är helt säkert en mycket professionell och duktig beteendevetare som är "nannyn", en hemma-hos-are om man så vill. En vuxen som är modell för andra vuxna. En person som kan mycket om barns utveckling, om anknytning och människors samspel- som dessutom är pedagogisk och klarar av att förmedla till den dysfunktionella familjen hur de rent praktiskt ska göra för att förändra ett beteende. Så långt är allt väl. Sedan har vi skillnader i värdegrund som stör ut hela konceptet för mig: "skämsmattan" till exempel. Då kan ske inte så mycket brukandet av dem utan fenomenet att det faktiskt blir en sorts marknadsföring av en metod som mycket väl kan användas för att störa anknytning, relationer och utveckling....
Metoderna som används, kan vara mycket användbara och goda när det gäller barn eller föräldrar med stora koncentrations/ uppmärksamhetssvårigheter. Onekligen behövs hjälp med att vara förälder och familj ibland, det önskar man att samhället kan erbjuda- då behovet uppstår.
De som själva brister i föräldraförmågan, är trötta,. slitna, har barn med specialla behov...etc och tittar på programmet kan dra slutsatsen att det behövs proffs för att orka vara föräldrar, de ser nannyn göra ner föäldrarnas beteende. Det finns inga perfekta föräldrar. De som ändå upplever sig som perfekta föräldrar med välartade barn kan dra slutsatsen att det finns så hemska ungar nuförtiden och minsann...inte är det så svårt.... Det är desperata människor vi får se på tv, som är trötta, som exploaterar både sig och sina barn.
Artikeln i Aftonbladet: Där hänvisas till en artikel i British Medical Journal, de har gjort en undersökning som visar att barnen inte blir lydigare än andra barn, även om man använder Nannyns metoder. Metoderna man undersökt är: Beröm och uppmuntran i förhållande till utskällning. 700 barn var med i testet. 1/2 av föräldrarna fick uppfostra barnen som de ville, den andra 1/2 skulle utveckla ett "varmt och känslosamt förhållande till sitt barn"
Mina slutsatser om studien är:
Ha, ha, ha- vilket skämt. Har de haft egna barn de som genomfört studien, eller har de ens haft relationer med andra människor? En metod är en metod, det är yta. En metod är ett kognitivt verktyg. En metod tillåter den lärande individen att nå en bit på vägen, med hjälp av någon som är lite mer erfaren blir det dubbel effekt. (Vygotskijs proximala utvecklingszon) Det har mycket lite med den verkliga kontakten och samspelet mellan två själar att göra. En metod kan i bästa fall på lång sikt, om man klarar av att hålla fast- ge en spegelbild till den som använder metoden om något annat, något som inte känns naturligt, om vad som gör att man hemfaller åt det ena eller andra. Mao föräldern lär känna sig själv. Barnet får se en annan verklighet och frågetecken om tingens ordning uppstår.
Kan man utveckla en varm relation med hjälp av någon annans metoder. Om det innebär att man ställer den egna intuitionen och känslan åt sidan- Nej, säger jag. Det kan till och med störa det frö som man bär på som kun de spira till en stark anknytning....Eller faktiskt tvärtom, underlätta för fröet att slå rot...
Ett provocerande påstående:
Det finns barn som far mycket, mycket illa av att få beröm och uppmärksamet, av att få ständig bekräftelse på att de är jordens mittpunkt. En dag möter de verkligheten, där man mår bra om man vet vad man består av, vad ens styrkor och svagheter är. Där man mår bra av att veta att man är god nog, att man kan klara saker och ting, att man behövs, att man är en bland alla människor på jorden. Är självbilden mycket skev så dimper snart självförtroendet också...Där det viktigaste inte är att vinna, för livet är ingen tävling. Det är bara en stund på jorden vi fått som gåva...att göra det bästa av. Det är ingen annan som hejar på en och bekräftar städigt, man får inte feedback och textremsor om än det ena än det andra.
Det är egentligen inte ett program om hur man får barn lydiga, det är ett program om hur man är förälder- eller
Jag menar: Vist är det bra att veta om man är en krypare eller en trädklättrare? Visst är det skönt om man får svinga sig i lianerna och vet hur man finner dem, om man är en trädklättrare. Visst är det bra om man har en förebild som hjälper en att klara av att klättra då- istället för en som säger åt en att krypa....
Låt era barn hålla er i handen och när de vill släppa fortsätt att sträcka ut er, så de kan ta tag igen om de behöver. Om de släppte för tidigt, räds då inte att sträcka er ändå närmre och ta ett varmt, kärleksfullt och löst tag igen. Vi slutar aldrig vara föräldrar.Om vi var det från början vill säga....
Museèt
Utsikt från ett fönster- vackert tyckte vi. Efter att ha gått igenom alla utställningar, vägt oss (!!) och fikat...så tog vi en promenad genom parken till lekparken. Det var minst lika roligt att leka där på vintern som på sommaren. Dubbelt så svårt att slita sig därifrån.
Konstverk. Hampus tyckte vi skulle fråga om konstnären kunde göra ett sådant bord till oss också. Som vi kunde ha hemma. Why not? A little sticky but...
Annars var utställningen om inlandsisen en höjdare. Som vanligt, som när jag var liten. Hampus vevade landmassan upp och ner. Ett varv= 200 år. Vi såg på Yggdrasil och en massa stenar och kol. Det fanns en häxa i väggen också- under den del som beskrev vad människorna använder elden til...
