Nannyn gör inte barnen lydigare!
Så var rubriken till en artikel i gårdagens Aftonbladet. Hmmm...Den som känner min en minsta gnutta, torde veta 
vad jag tycker om tv- nanny programmen och metoderna däri. Men jag får väl redovisa lite summariskt.
Tja, det är helt säkert en mycket professionell och duktig beteendevetare som är "nannyn", en hemma-hos-are om man så vill. En vuxen som är modell för andra vuxna. En person som kan mycket om barns utveckling, om anknytning och människors samspel- som dessutom är pedagogisk och klarar av att förmedla till den dysfunktionella familjen hur de rent praktiskt ska göra för att förändra ett beteende. Så långt är allt väl. Sedan har vi skillnader i värdegrund som stör ut hela konceptet för mig: "skämsmattan" till exempel. Då kan ske inte så mycket brukandet av dem utan fenomenet att det faktiskt blir en sorts marknadsföring av en metod som mycket väl kan användas för att störa anknytning, relationer och utveckling....
Metoderna som används, kan vara mycket användbara och goda när det gäller barn eller föräldrar med stora koncentrations/ uppmärksamhetssvårigheter. Onekligen behövs hjälp med att vara förälder och familj ibland, det önskar man att samhället kan erbjuda- då behovet uppstår.
De som själva brister i föräldraförmågan, är trötta,. slitna, har barn med specialla behov...etc och tittar på programmet kan dra slutsatsen att det behövs proffs för att orka vara föräldrar, de ser nannyn göra ner föäldrarnas beteende. Det finns inga perfekta föräldrar. De som ändå upplever sig som perfekta föräldrar med välartade barn kan dra slutsatsen att det finns så hemska ungar nuförtiden och minsann...inte är det så svårt.... Det är desperata människor vi får se på tv, som är trötta, som exploaterar både sig och sina barn.
Artikeln i Aftonbladet: Där hänvisas till en artikel i British Medical Journal, de har gjort en undersökning som visar att barnen inte blir lydigare än andra barn, även om man använder Nannyns metoder. Metoderna man undersökt är: Beröm och uppmuntran i förhållande till utskällning. 700 barn var med i testet. 1/2 av föräldrarna fick uppfostra barnen som de ville, den andra 1/2 skulle utveckla ett "varmt och känslosamt förhållande till sitt barn"
Mina slutsatser om studien är:
Ha, ha, ha- vilket skämt. Har de haft egna barn de som genomfört studien, eller har de ens haft relationer med andra människor? En metod är en metod, det är yta. En metod är ett kognitivt verktyg. En metod tillåter den lärande individen att nå en bit på vägen, med hjälp av någon som är lite mer erfaren blir det dubbel effekt. (Vygotskijs proximala utvecklingszon) Det har mycket lite med den verkliga kontakten och samspelet mellan två själar att göra. En metod kan i bästa fall på lång sikt, om man klarar av att hålla fast- ge en spegelbild till den som använder metoden om något annat, något som inte känns naturligt, om vad som gör att man hemfaller åt det ena eller andra. Mao föräldern lär känna sig själv. Barnet får se en annan verklighet och frågetecken om tingens ordning uppstår.
Kan man utveckla en varm relation med hjälp av någon annans metoder. Om det innebär att man ställer den egna intuitionen och känslan åt sidan- Nej, säger jag. Det kan till och med störa det frö som man bär på som kun de spira till en stark anknytning....Eller faktiskt tvärtom, underlätta för fröet att slå rot...
Ett provocerande påstående:
Det finns barn som far mycket, mycket illa av att få beröm och uppmärksamet, av att få ständig bekräftelse på att de är jordens mittpunkt. En dag möter de verkligheten, där man mår bra om man vet vad man består av, vad ens styrkor och svagheter är. Där man mår bra av att veta att man är god nog, att man kan klara saker och ting, att man behövs, att man är en bland alla människor på jorden. Är självbilden mycket skev så dimper snart självförtroendet också...Där det viktigaste inte är att vinna, för livet är ingen tävling. Det är bara en stund på jorden vi fått som gåva...att göra det bästa av. Det är ingen annan som hejar på en och bekräftar städigt, man får inte feedback och textremsor om än det ena än det andra.
Det är egentligen inte ett program om hur man får barn lydiga, det är ett program om hur man är förälder- eller
vad jag tycker om tv- nanny programmen och metoderna däri. Men jag får väl redovisa lite summariskt.Tja, det är helt säkert en mycket professionell och duktig beteendevetare som är "nannyn", en hemma-hos-are om man så vill. En vuxen som är modell för andra vuxna. En person som kan mycket om barns utveckling, om anknytning och människors samspel- som dessutom är pedagogisk och klarar av att förmedla till den dysfunktionella familjen hur de rent praktiskt ska göra för att förändra ett beteende. Så långt är allt väl. Sedan har vi skillnader i värdegrund som stör ut hela konceptet för mig: "skämsmattan" till exempel. Då kan ske inte så mycket brukandet av dem utan fenomenet att det faktiskt blir en sorts marknadsföring av en metod som mycket väl kan användas för att störa anknytning, relationer och utveckling....
Metoderna som används, kan vara mycket användbara och goda när det gäller barn eller föräldrar med stora koncentrations/ uppmärksamhetssvårigheter. Onekligen behövs hjälp med att vara förälder och familj ibland, det önskar man att samhället kan erbjuda- då behovet uppstår.
De som själva brister i föräldraförmågan, är trötta,. slitna, har barn med specialla behov...etc och tittar på programmet kan dra slutsatsen att det behövs proffs för att orka vara föräldrar, de ser nannyn göra ner föäldrarnas beteende. Det finns inga perfekta föräldrar. De som ändå upplever sig som perfekta föräldrar med välartade barn kan dra slutsatsen att det finns så hemska ungar nuförtiden och minsann...inte är det så svårt.... Det är desperata människor vi får se på tv, som är trötta, som exploaterar både sig och sina barn.
Artikeln i Aftonbladet: Där hänvisas till en artikel i British Medical Journal, de har gjort en undersökning som visar att barnen inte blir lydigare än andra barn, även om man använder Nannyns metoder. Metoderna man undersökt är: Beröm och uppmuntran i förhållande till utskällning. 700 barn var med i testet. 1/2 av föräldrarna fick uppfostra barnen som de ville, den andra 1/2 skulle utveckla ett "varmt och känslosamt förhållande till sitt barn"
Mina slutsatser om studien är:
Ha, ha, ha- vilket skämt. Har de haft egna barn de som genomfört studien, eller har de ens haft relationer med andra människor? En metod är en metod, det är yta. En metod är ett kognitivt verktyg. En metod tillåter den lärande individen att nå en bit på vägen, med hjälp av någon som är lite mer erfaren blir det dubbel effekt. (Vygotskijs proximala utvecklingszon) Det har mycket lite med den verkliga kontakten och samspelet mellan två själar att göra. En metod kan i bästa fall på lång sikt, om man klarar av att hålla fast- ge en spegelbild till den som använder metoden om något annat, något som inte känns naturligt, om vad som gör att man hemfaller åt det ena eller andra. Mao föräldern lär känna sig själv. Barnet får se en annan verklighet och frågetecken om tingens ordning uppstår.
Kan man utveckla en varm relation med hjälp av någon annans metoder. Om det innebär att man ställer den egna intuitionen och känslan åt sidan- Nej, säger jag. Det kan till och med störa det frö som man bär på som kun de spira till en stark anknytning....Eller faktiskt tvärtom, underlätta för fröet att slå rot...
Ett provocerande påstående:
Det finns barn som far mycket, mycket illa av att få beröm och uppmärksamet, av att få ständig bekräftelse på att de är jordens mittpunkt. En dag möter de verkligheten, där man mår bra om man vet vad man består av, vad ens styrkor och svagheter är. Där man mår bra av att veta att man är god nog, att man kan klara saker och ting, att man behövs, att man är en bland alla människor på jorden. Är självbilden mycket skev så dimper snart självförtroendet också...Där det viktigaste inte är att vinna, för livet är ingen tävling. Det är bara en stund på jorden vi fått som gåva...att göra det bästa av. Det är ingen annan som hejar på en och bekräftar städigt, man får inte feedback och textremsor om än det ena än det andra.
Det är egentligen inte ett program om hur man får barn lydiga, det är ett program om hur man är förälder- eller
medmänniska. Man ser barnet i ögonen, man har rutiner, man lår ut och handlar efter principen orsak och verkan, man låter inte barnet ha större inflytande och makt än det mår bra av, man tar inte känslomäsig gisslan och blir det inte själv. Man ser ett barns uttryck för vad det är: ett sätt att kommunicera. Man tillskriver inte barnet större mental mognad och kapacitet än det har, man möter barnet på dess nivå- man anpassar språket. I de bästa av världar klarade alla föräldrar detta ständigt- men vi får vara glada om vi strävar ditåt och lyckas tilräckligt ofta för att våra barn ska få vara frimodiga och lyckliga, trop på sin förmåga samtidigt som de är ödmjuka inför andra människor.
Jag menar: Vist är det bra att veta om man är en krypare eller en trädklättrare? Visst är det skönt om man får svinga sig i lianerna och vet hur man finner dem, om man är en trädklättrare. Visst är det bra om man har en förebild som hjälper en att klara av att klättra då- istället för en som säger åt en att krypa....
Låt era barn hålla er i handen och när de vill släppa fortsätt att sträcka ut er, så de kan ta tag igen om de behöver. Om de släppte för tidigt, räds då inte att sträcka er ändå närmre och ta ett varmt, kärleksfullt och löst tag igen. Vi slutar aldrig vara föräldrar.
Om vi var det från början vill säga....
Jag menar: Vist är det bra att veta om man är en krypare eller en trädklättrare? Visst är det skönt om man får svinga sig i lianerna och vet hur man finner dem, om man är en trädklättrare. Visst är det bra om man har en förebild som hjälper en att klara av att klättra då- istället för en som säger åt en att krypa....
Låt era barn hålla er i handen och när de vill släppa fortsätt att sträcka ut er, så de kan ta tag igen om de behöver. Om de släppte för tidigt, räds då inte att sträcka er ändå närmre och ta ett varmt, kärleksfullt och löst tag igen. Vi slutar aldrig vara föräldrar.Om vi var det från början vill säga....
Kommentarer
Trackback
