Häxprinsessan

Och vi ses snart. Tack för de ljuvliga babyrockiga skorna. De hade en sula som gjorde att gåstolen trimmades till dubbel hastighet....WOW lixom... Systrarna sisters är rödögda, men inte av tårfyllt farväl. Nej bara för att de är hårdrock hela dagen och batman kan slänga sig i väggen, omgående....lixom...

Vi stannade till i lekparken och jag tog några bilder.

Strax ska hon iväg och plugga. På lördag närmare bestämt. Vi säger heja på, vi håller på dig. Ge böckerna vad de tål!! Idag fick vi vara med Nike ett tag, det var skönt. 

Nike och jag drog varsin runa, apropå respektive studier. Det blev i båda fallen Dagaz = Runan som står för insikter och upplysning, att genom hårt arbete nå ljuset, dagen, upplysningen. Som skyddsruna hjälper den att hålla vantrivsel borta.En väntad förändring som leder till något gott. Låter lovande för studietiden.

Tydligen är Dagaz musik också, det finns ett band som heter Dagaz, de kallar det för vikingarock....vad är det??

Mysigt som pappas rutiga skjorta! Men man kan ju sitta med och titta. Bara för att få mjuka och gosa på pappa.

I detta nu trippar en mallgroda över golvet. På små, små trumpinneben. Hon läser böcker under tiden. Så fort det går, med bebisar som växer. I dettahus är vi annars mot gåstolar. Men även en bebis kan få ha ett litet nöje. Det får bli korta och få stunder. Gåstolar är den största orsaken till skador på bebisar. De drar ner något över sig som de plötsligen når, välter stolen eller far utför en trappa. Dessutom stärks fel muskler. Men, som sagt. Som ett litet nöje är det ok. Hon lär sig ju samtidigt att hon kan ta sig fram i världen, alldeles själv. Tillit till förmågan att hantera livet och nyfikenhet. Det är värdefulla ting!

En sorts dotter som jag helt oförtjänt fått, som jag var för ung för att själv kunnat föda. Av den anledningen har hon på en lååång rad områden vuxit om mig. Innan jag själv hunnit komma en bit på den vägen. En ljuvlig ung dam. Nike befinner sig i den underbara ålder då man är vuxen, självständig och klok. Ungt snygg också. Ibland tror jag att jag är 20 något fortfarande....vilket jag snabbt märker att jag inte är. När jag tänker efter.

En av de viktigaste ting Nike fått mig att inse är hur illa, illa jag tycker om att vara med på bild. Fastän jag tycker det är mycket viktigt och roligt med bilddokumentation. Samt att det faktiskt är viktigt att inte se kocko ut i vissa sammanhang där bilder tas...Hm. Jag ser knasig ut helt enkelt. Skygg. För jag är så obekväm med att vara med på bild. Jag har också lagt märke till att Nike är alldeles tok-snygg på alla bilder. Även de där hon fular till sig. Vilket naturligtvis kan ha att göra med att hon är en av jordens snyggaste brudar. Men ändå, hon tycks veta hur man gör! Så nu har jag tagit ett gott råd och tränat lite, HA, HA, HA: NI skulle ha sett mig familjen!!! Jag gör aldrig om det igen. Det var en surrealistisk upplevelse. Att ta kort på kort själv...på mig! Det värsta var att jag upptäckte att leendet till sist blev naturligt och att jag kunde skratta åt min kameraskygghet. Det bästa råd jag fått på länge!!! Att träna!!! Inte visste jag att man kunde göra så. Jag som är pedagog...HA; HA; HA...Nej, jag är helt nykter gott folk. Ammandes bebis som jag är. Jag är bara lite knäpp ibland.

SÅ förut såg jag skygg, stel, gultandad, ärrad i pannan ut....nu ser jag dubbelhakig, galen, vargglinande, förvirrad ut. Men avslappnad på var 10:e  kort med denna träning. He...ett av korten blev typ- nästan- normala.

Där kan man tydligt förstå varför jag inte gör mig på bild: Jag är oftast på väg till eller från något och är rufsig eller har målarfläckar. Dessutom pekar ju självaste gud faders finger i bakgrunden på den bästa av mina egenskaper, och den snärjigaste och snårigaste...då pratar jag inte om orakade feministiska armhålor. Nejdå, det är mina hjärnvindlingar han pekar på...tror jag??

Tack snälla Nike!

Lilla jag behöver mycket mat för att bli stor...


Tutten är ju god


Men denhär då? Ser ut som ett riktigt skrovmål. Vad tror du mamma?

Liv har rullat runt idag, 3,5 månader. Förtjust över detta fortsatte hon med att brottas med en krokofant. Bild kommer senare.

"Roterande stekta ägg"

Det högra ägget verkar rotera motsols och det vänstra medsols

Liv, 3 månader- får mat av sin pappa för första gången.

Tänk att ha fyra storebrorsor som i tur och ordning säger: Hon är sååå söt. Heeej! Vad säger du? Alltså- de finaste brorsorna i världen. Det blir svårt för framtida partners, om de har dessa ideal att leva upp till. Också en sådan snygg pappa som grädde på moset... Liv bara njuuuter. Det är säkert!

Myyys....Myyys!



Mera Mys..

Och lite bus...

Alltså...matchar inte dessa två varandra alldeles utmärkt. Såååå fina...

 

-  Mamma, jag tror man kan bada i badpoolen idag...Säger Hampus. Liv däremot tycks nöjd med att sovande vänta på sin pappa. Hon skrattade till i sömnen och fortsatte sedan med att se mystisk ut när hon vaknade. Under sin gigantiska solhatt. Man undrar vad hon drömde...



Pappa och storebror gjorde sitt bästa för att roa Liv- eller var det tvärtom...?

Alltså..nu är det officiellt: Liv är den vackraste bebin på jorden. Det är hur tydligt som hellst- det kan ju alla se. Dessutom har hon gjort sig beredd för Vändåtbergets naturreservat. Hon har väl hört talas om överlevnadsmat i naturen och missförstått detdär med att äta lavar och kottar...För hon äter en igel - kott, och ibland en prinsessa

Nu ler Liv, medvetet och vackert. Särskilt mot sin pappa. Han är den fiiinaste hon vet. Jag försökte fånga undret på bild- vilket inte var så lätt...Hon simmade ur bild...

Det är ju en väldig debatt om modebloggande för tillfället. Det har jag uppmärksammat, fastän jag inte vet rikigt vad debattörerna anser och varför. Iallafall tänkte jag och Liv bidra med lite mode. Idag fixade hon värsta grymmaste outfiten. Ekologisk bomull och allt. Äntligen- dagens tjejer får ha traktorer och fräna färger. Jag är fortfarande traumatiserad av kjolar och hucklen i rosa under 80 - talet. Rosa mot min rödlätta, fräkniga, bleka hy. Huvva.  Dessutom passar inte kjol så bra om man vill klättra i träd. Nåja, traumat gick över och nuförtiden föredrar jag kjol. Jag bara oroar mig för att det innebär att jag klättrar i träd alldeles för sällan.

Kolla in värsta snyggaste tjejen! Frågan är vad hon kommer att tycka i en framtid om mitt val...

Konversation mellan mor och son (5 år)
-" Det är en i vår familj som rår om Nike!"
- "Vemdå?"
-" Eric förståss! Hon är  ju hans barn!"
- "Så föräldrar rår om sina barn?"
- "Ja, såklart! Han rår om mig lite också."
- "Rår barn om sina föräldrar då?"
- "Nej, -Jo, det gör de, men inte lika mycket!"
- "Men är inte barnen sina egna?"
- "Jo, såklart!"

Så vems är barnen?
Jag tycker mycket om det Khalil Gibran skrivit i Profeten om barnen.
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar till Livets längtan efter sigsjälv.
De kommer genom er, men inte från er.
Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.

När jag läst detta för yngre människor, barn till exempel- så tycker de raderna är hotfulla och olustiga. Många äldre människor, vuxna till exempel- ler däremot rörda och nickar instämmande. Framförallt de som är föräldrar. Jag tror själv det beror på hur frigjord man är från sina föräldrar, om man är en självständig vuxen person som kan låta föräldrarna vara människor och mer och mindre än sin roll. Den nära symbiotiska tryggheten som bebis byts ut av nya band, som töjs och töjs- tillslut går de av. Det är då den mogna känslan av samhörighet infinner sig. "Vi är människor", det bandet finns alltid kvar. Vi kan respektera varandra och se den andre som den är, inte som jag har velat att den ska vara.

Varför denna bild?
Jo, det är vår. För att jag tog den, och den blev precis som jag önskat. Fast lite väl erotisk är den ju...Blunda om ni måste. Men är det inte sådär det blir barn så vet inte jag hur det går till. Skälvande lust, längtan efter livet, tigerprickigt äventyr och den livgivande solens varma, gula honung...