Till Nike
En sorts dotter som jag helt oförtjänt fått, som jag var för ung för att själv kunnat föda. Av den anledningen har hon på en lååång rad områden vuxit om mig. Innan jag själv hunnit komma en bit på den vägen. En ljuvlig ung dam. Nike befinner sig i den underbara ålder då man är vuxen, självständig och klok. Ungt snygg också. Ibland tror jag att jag är 20 något fortfarande....vilket jag snabbt märker att jag inte är. När jag tänker efter.
En av de viktigaste ting Nike fått mig att inse är hur illa, illa jag tycker om att vara med på bild. Fastän jag tycker det är mycket viktigt och roligt med bilddokumentation. Samt att det faktiskt är viktigt att inte se kocko ut i vissa sammanhang där bilder tas...Hm. Jag ser knasig ut helt enkelt. Skygg. För jag är så obekväm med att vara med på bild. Jag har också lagt märke till att Nike är alldeles tok-snygg på alla bilder. Även de där hon fular till sig. Vilket naturligtvis kan ha att göra med att hon är en av jordens snyggaste brudar. Men ändå, hon tycks veta hur man gör! Så nu har jag tagit ett gott råd och tränat lite, HA, HA, HA: NI skulle ha sett mig familjen!!! Jag gör aldrig om det igen. Det var en surrealistisk upplevelse. Att ta kort på kort själv...på mig! Det värsta var att jag upptäckte att leendet till sist blev naturligt och att jag kunde skratta åt min kameraskygghet. Det bästa råd jag fått på länge!!! Att träna!!! Inte visste jag att man kunde göra så. Jag som är pedagog...HA; HA; HA...Nej, jag är helt nykter gott folk. Ammandes bebis som jag är. Jag är bara lite knäpp ibland.
SÅ förut såg jag skygg, stel, gultandad, ärrad i pannan ut....nu ser jag dubbelhakig, galen, vargglinande, förvirrad ut. Men avslappnad på var 10:e kort med denna träning. He...ett av korten blev typ- nästan- normala.
Där kan man tydligt förstå varför jag inte gör mig på bild: Jag är oftast på väg till eller från något och är rufsig eller har målarfläckar. Dessutom pekar ju självaste gud faders finger i bakgrunden på den bästa av mina egenskaper, och den snärjigaste och snårigaste...då pratar jag inte om orakade feministiska armhålor. Nejdå, det är mina hjärnvindlingar han pekar på...tror jag??
Tack snälla Nike!
En av de viktigaste ting Nike fått mig att inse är hur illa, illa jag tycker om att vara med på bild. Fastän jag tycker det är mycket viktigt och roligt med bilddokumentation. Samt att det faktiskt är viktigt att inte se kocko ut i vissa sammanhang där bilder tas...Hm. Jag ser knasig ut helt enkelt. Skygg. För jag är så obekväm med att vara med på bild. Jag har också lagt märke till att Nike är alldeles tok-snygg på alla bilder. Även de där hon fular till sig. Vilket naturligtvis kan ha att göra med att hon är en av jordens snyggaste brudar. Men ändå, hon tycks veta hur man gör! Så nu har jag tagit ett gott råd och tränat lite, HA, HA, HA: NI skulle ha sett mig familjen!!! Jag gör aldrig om det igen. Det var en surrealistisk upplevelse. Att ta kort på kort själv...på mig! Det värsta var att jag upptäckte att leendet till sist blev naturligt och att jag kunde skratta åt min kameraskygghet. Det bästa råd jag fått på länge!!! Att träna!!! Inte visste jag att man kunde göra så. Jag som är pedagog...HA; HA; HA...Nej, jag är helt nykter gott folk. Ammandes bebis som jag är. Jag är bara lite knäpp ibland.
SÅ förut såg jag skygg, stel, gultandad, ärrad i pannan ut....nu ser jag dubbelhakig, galen, vargglinande, förvirrad ut. Men avslappnad på var 10:e kort med denna träning. He...ett av korten blev typ- nästan- normala.
Där kan man tydligt förstå varför jag inte gör mig på bild: Jag är oftast på väg till eller från något och är rufsig eller har målarfläckar. Dessutom pekar ju självaste gud faders finger i bakgrunden på den bästa av mina egenskaper, och den snärjigaste och snårigaste...då pratar jag inte om orakade feministiska armhålor. Nejdå, det är mina hjärnvindlingar han pekar på...tror jag??
Tack snälla Nike!
Kommentarer
Postat av: Nike
Det var så lite så ^^ ;)
Trackback