Häxprinsessan

Konversation mellan mor och son (5 år)
-" Det är en i vår familj som rår om Nike!"
- "Vemdå?"
-" Eric förståss! Hon är  ju hans barn!"
- "Så föräldrar rår om sina barn?"
- "Ja, såklart! Han rår om mig lite också."
- "Rår barn om sina föräldrar då?"
- "Nej, -Jo, det gör de, men inte lika mycket!"
- "Men är inte barnen sina egna?"
- "Jo, såklart!"

Så vems är barnen?
Jag tycker mycket om det Khalil Gibran skrivit i Profeten om barnen.
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar till Livets längtan efter sigsjälv.
De kommer genom er, men inte från er.
Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.

När jag läst detta för yngre människor, barn till exempel- så tycker de raderna är hotfulla och olustiga. Många äldre människor, vuxna till exempel- ler däremot rörda och nickar instämmande. Framförallt de som är föräldrar. Jag tror själv det beror på hur frigjord man är från sina föräldrar, om man är en självständig vuxen person som kan låta föräldrarna vara människor och mer och mindre än sin roll. Den nära symbiotiska tryggheten som bebis byts ut av nya band, som töjs och töjs- tillslut går de av. Det är då den mogna känslan av samhörighet infinner sig. "Vi är människor", det bandet finns alltid kvar. Vi kan respektera varandra och se den andre som den är, inte som jag har velat att den ska vara.

Varför denna bild?
Jo, det är vår. För att jag tog den, och den blev precis som jag önskat. Fast lite väl erotisk är den ju...Blunda om ni måste. Men är det inte sådär det blir barn så vet inte jag hur det går till. Skälvande lust, längtan efter livet, tigerprickigt äventyr och den livgivande solens varma, gula honung...