Häxprinsessan

Många betraktar livserfarenhet som något som läggs på hög, utvecklingen går att följa längs en tänkt rät linje, som man färdas enligt och kan pricka av händelser utmed. Därför är det också till synes lätt att betrakta andra människor, kan en person med den åskådningen tycka, att avgöra vad som är rationellt eller irrationellt beteende och leverne. För mig finns det flera problem med ett sådant linjärt och polariserat tänkande. För det första tror jag inte livet måste innehålla vissa förutbestämda element eller inslag- var och en bygger sitt liv- helt fritt om än i stor samklang med sin omgivning. För det andra är livets och skeendens början och slut inte så tydliga för mig, livet är mer som en väv. Där tid och rum tvinnas och vävs ihop. Jag ser livskunskap och erfarenhet mer som en pöl. Ibland doppar man hela sin kropp i pölen, andra gånger bara stortån. Ibland är pölen frusen och man kan spegla sig däri, andra gånger är den grumlig och lerig, ibland piskas den hårt av regn och vind- så den nästan blåser bort, andra gånger fylls den generöst på av ett ljumt stilla sommarregn.

Kanske är min livserfarenhet idag, precis som den här frusna pölen. Den ligger dessutom mitt i åns ström, som får symbolisera omgivningens och det stora universums flöde. Kanske är jag som de två videpinnarna som står däri? För tillfället fågna av pölen, samtidigt som de klart kan betrakta sigsjälva. Se sin spegelbild. Den ena erfaren och trött, välväxt men lätt att bryta. Den andra ung, böjlig och frisk. Snart nog kommer våren, pölen tinar och videpinnarna skjuter skott.

Sov du lilla videung än så är det vinter...