Häxprinsessan

Alltså, nu har jag drabbats/ välsignats av bebis- sjukan. När jag ser på mina inlägg, rubriker. Inser jag att jag börjar vakna till igen- bli åtkomlig för världen. När jag gick hemma med min förstfödde drabbade min en dag insikten: Jag är så insnöad med bebisfasoner att jag inte skulle ha märkt om en atombomb släpptes ens! En otäck men skön tanke. Vad världen blivit vacker- och liten. Får man skylla på hormoner?Nåja, det är gott och väl- precis vad som behövs i den tidiga anknytningsprocessen. För det har jag läst, för jag har läst en massa om barns utveckling...men det är inte mig likt.

Dessutom har jag ju överlevnadshandboken...där står en massa intressant om hur man A) överlever nedslaget B) överlever efter. Det står dessutom en massa andra mystiska överlevnadsstrategier för diverse biotoper och situationer. MEN det står inte vad som händer med hjärnan om man får sova för lite, eller får en överdos av ocytosin.

För tillfället ägnar jag mig åt mina studier. Det går bara bra, med den lilla som mår så gott. Böckerna handlar till stor del om barns utveckling, litteracy, synskador och orientation & mobility. Det jag upptäcker när jag skriver om all obligatorisk är främst två saker:

1) De böcker som behandlar barnområdet har jag en benägenhet att snöa in på personliga upplevelser av läsning, att möta sjukvård och få ett nytt liv i familjen. En bok heter ex "ett barn är oss fött" och var jätte, jätte stimulerande att skriva om...
2) Jag njuter i fulla drag av att skriva och läsa och formulera mig. Min kursledning kommer att bli galna och kanske underkänna mig för att jag skrivit för mycket för att det blir omöjligt att läsa allt!!! (Kanske jag ska ta och begränsa mig framöver- med resten av böckerna- av hänsyn till de som ska läsa...)

En skrivande Kram