När mamman ömsar skinn
Nuläge:
Som alla drakmammor ömsar jag skinn emellanåt. Det kliar, inte bara för mig. Vem har sagt att det bara är barn som går igenom utvecklingsfaser- jag kallar det inte för trotsålder- utan för mental växtvärk. Jag är säker på att det är något som pågår livet ur. En viktig skillnad är att en del vuxna lärt sig mer om sig själva och människorna (försöker jag inbilla mig). Åtminstone borde en skillnad vara att en vuxen (läs jag) kan jag tänka- skönt det skule vara att slå någon på käften- utan att göra det. I själva verkat är jag en stor anti-vålds förespråkare. Iband har jag krypit ur mitt gamla skinn och tänk: Rymdes jag däri!? - andra gånger blir det mer agh - var jag såå så stor förut ?? Är jag såhär liten nu?? Då börjar det snart klia igen...
Boktips:
En barnbok jag kust nu känner igen mig i är "När Åkes mamma glömde". Mamman vaknar upp en morgon ser hon ut som en drake och vet inte hur man gör frukost, slickar av tallrikarna- det går trots allt snabbare. Hennes rådige son tar henne till doktorn, på vägen vill hon äta upp en hund som skrämmer pojken, på Zoo vill de att hon ska stanna i bur- men det vill inte Åke. Mamman stampar sönder mobiltelefonen för det är från jobbet de ringer, vispar med svansen till den myndige doktorn som tycker att hon ska äta medicin. Den som tillslut har svaret är mormor- hon säger - "Det går över" och bjuder Åke på saft medan mamman vilar på golvet. Mormor är ju också en mamma, så hon vet .När jag läste boken för mina barn färvånades de inte särskilt. De har ju trots allt en drak-mamma, men för andra barn torde boken vara rolig.
Bakgrund:
Drakar är ömma föräldrar, de har hetta, de kan beskydda, de vet var de ska flyga, de ger aldrig upp. De har många egenskaper som står i konflikt med varandra. Det jämnar ut sig med erfarenheten som förälder, men kan krångla till det ibland. När de fått ett ägg förstår de inte alltid vad de ska ha det till, men instinkterna är starka, de skyddar ägget, förnöjt och ängsligt. Sedan kryper ungen ut- så har en villkorslös evighetslång kärlekshistoria tagit sin början. "Det finns en underbar varelse i världen som gör att det finns skönhet, hopp, frihet, lycka, fred åtminstone på insidan." Drakbebisen är alltid lite egensinnig och lär snabbt upp föräldrarna med måttot "föräldrar kan man uppfostra till att förstå, men då ska man ha haft dem sedan de var små." Drakmammor är kloka och vet att följa sina barn, medvetna om att barnet behöver en skarp blick på sig (eftersom ungen snabbt vidgar cirklarna och är nyfiken på världen), en vinge som skyddar, starka klor för att hålla i ibland och en mjuk viskande röst till kvällen när bebisen behöver svalka för att somna. Vassa tänder att morra med inte att förglömma, eld att sveda fiender med.
Dagens visdomsord:
Morra om du menar allvar, annars inte alls.
Drakmamman
Som alla drakmammor ömsar jag skinn emellanåt. Det kliar, inte bara för mig. Vem har sagt att det bara är barn som går igenom utvecklingsfaser- jag kallar det inte för trotsålder- utan för mental växtvärk. Jag är säker på att det är något som pågår livet ur. En viktig skillnad är att en del vuxna lärt sig mer om sig själva och människorna (försöker jag inbilla mig). Åtminstone borde en skillnad vara att en vuxen (läs jag) kan jag tänka- skönt det skule vara att slå någon på käften- utan att göra det. I själva verkat är jag en stor anti-vålds förespråkare. Iband har jag krypit ur mitt gamla skinn och tänk: Rymdes jag däri!? - andra gånger blir det mer agh - var jag såå så stor förut ?? Är jag såhär liten nu?? Då börjar det snart klia igen...
Boktips:
En barnbok jag kust nu känner igen mig i är "När Åkes mamma glömde". Mamman vaknar upp en morgon ser hon ut som en drake och vet inte hur man gör frukost, slickar av tallrikarna- det går trots allt snabbare. Hennes rådige son tar henne till doktorn, på vägen vill hon äta upp en hund som skrämmer pojken, på Zoo vill de att hon ska stanna i bur- men det vill inte Åke. Mamman stampar sönder mobiltelefonen för det är från jobbet de ringer, vispar med svansen till den myndige doktorn som tycker att hon ska äta medicin. Den som tillslut har svaret är mormor- hon säger - "Det går över" och bjuder Åke på saft medan mamman vilar på golvet. Mormor är ju också en mamma, så hon vet .När jag läste boken för mina barn färvånades de inte särskilt. De har ju trots allt en drak-mamma, men för andra barn torde boken vara rolig.
Bakgrund:
Drakar är ömma föräldrar, de har hetta, de kan beskydda, de vet var de ska flyga, de ger aldrig upp. De har många egenskaper som står i konflikt med varandra. Det jämnar ut sig med erfarenheten som förälder, men kan krångla till det ibland. När de fått ett ägg förstår de inte alltid vad de ska ha det till, men instinkterna är starka, de skyddar ägget, förnöjt och ängsligt. Sedan kryper ungen ut- så har en villkorslös evighetslång kärlekshistoria tagit sin början. "Det finns en underbar varelse i världen som gör att det finns skönhet, hopp, frihet, lycka, fred åtminstone på insidan." Drakbebisen är alltid lite egensinnig och lär snabbt upp föräldrarna med måttot "föräldrar kan man uppfostra till att förstå, men då ska man ha haft dem sedan de var små." Drakmammor är kloka och vet att följa sina barn, medvetna om att barnet behöver en skarp blick på sig (eftersom ungen snabbt vidgar cirklarna och är nyfiken på världen), en vinge som skyddar, starka klor för att hålla i ibland och en mjuk viskande röst till kvällen när bebisen behöver svalka för att somna. Vassa tänder att morra med inte att förglömma, eld att sveda fiender med.
Dagens visdomsord:
Morra om du menar allvar, annars inte alls.
Drakmamman
- Current Mood:
bitchy
Kommentarer
Trackback
