Häxprinsessan

Strutsar.
Om strutsarna först sparkas och sedan sticker huvudet i sanden...menar de då att de inte behöver sitt huvud? Kan man lika gärna få hugga av det? Om de mest ändå använder bakbenen och inte den lilla hjärna de begåvats med?
Eller ska man dra upp deras huvud ur sanden och försöka prata med dem?
Fast, sedan sparkar de igen. Och jag kan inte strutsiska. Så jag gör mig inte förstådd.

Lampskärmar.
På promenaden idag kom jag att tänka på hemmasydda lampskärmar. Jag såg en i ett fönster, övervintrad. Min mamma brukade göra sådana när ja gvar liten. Det fanns en hel stor affär som bara sålde stommar och tyger till lampskärmar som man själv sydde. Nu finns ingen sådan affär längre. Det finns inga som syr lampskärmarna längre. De som finns kvar är uråldriga dammiga reliker, som står i något fönster och visserligen sprider sitt ljus- men de är verkligen omoderna och passar inte längre in.

Så vad ska man göra? En struts som får upp huvudet ur sanden, kanske tar på sig en sådan övervintrad lampskärm- sträcker på halsen och säger: Jag är en ljusspridare. Rakhalsade kan de sedan gå omkring och fortfarande ha huvudet dolt, på något sätt. Fast med mer stolthet.
Kan det vara detta som är lösningen?
Behövs en förening som skyddar de korkade men snälla djuren. SÅ de inte blir halshuggna medan de står med huvudet i sanden. Kanske lampskärmarna kan rädda strutsarna. Eller om man sätter lampskärmarna på fötterna så kan de inte sparkas och göra illa, och då vill ingen längre hugga av ders huvuden.

Dessutom visar det sig att jag missförstått alltihop: Strutsar stoppar inte huvudet i sanden. Det är en myt. De kanske bara mediterar eller utöver yoga i en speciell ställning?
Eftersom det är så mycket jag inte begriper...så föredrar jag att ta en paus från både strutsarna och lampskärmarna.

Från och med nu.
De får leva sitt liv, så lever jag mitt.
Mycket enkelt.