Häxprinsessan

Ja nu är jag där igen...och upprör mig. Men denna gång med fog....Läs helt enkelt detta mail, som jag skickade till en god vän, om gårdagen. Bilderna från havet och sportlovet kommer senare. Jag är lite överansträngd just nu, men vilar ikapp på ett bra sätt, tror jag. Jag ska svara på alla era fina och goa kommentarer när jag känner att jag kan tillåta mig mer tid vid datorn igen. Kram på er alla!

Hej!
Den här dagen var underbar och skön...och händelserik.
 
Skidåkning med välgörande motion ensam,  min älskade promenerande med Liv på ryggen i ett annat spår, en tur till havet med familjen med eld och mys, bio med Adrian och bastusittning med en god vän.
 
På hemväg från havet sladdade en tonåring på en fyrhjuling framför oss. De går ju inte så fort men den spärrade hela vägen. Eric tutade. Han körde åt höger men blängde till på oss. När vi var halvvägs förbi, slängde han en blick på oss, sladdade  till igen och gasade iväg - som för att köra ifrån oss och fortsätta "äga vägen". När han sladdade till kastade han ut bakändan på fyrhjulingen, det kändes en tydlig duns i vår framskärm. Den fick en buckla. Ynglingen fortsatte köra framför oss och spärra vägen i en halv km...demonstrativt. "Jag sladdar så mycket jag vill, jag spärrar vägen så mycket jag vill" Han kan omöjligen ha undgått känna att det blev en kollision. Det kändes i vår bil som väger 1 700 kg... Till sist smet snorungen in på en avtagsväg...och gasade iväg....
 
Han körde ett fordon som man ska ha körkort för
Han körde utan hjälm
Han körde vårdslöst
Han smet från en olycka där han var vållande.
Han var irriterad över att vi tutade och sladdade högst demonstrativt...körde ifrån oss för att minsann visa oss...

I bästa fall märkte han inte att det tog...
Men att han hörde att vi tutade åt honom, det svarade han jakande på....När Eric frågade: Men du hörde väl att vi tutade, när du sladdade...? För du körde ju åt sidan. Ja, det hörde jag, när jag sladdade. Och har du inga backspeglar, SÅG du oss inte....? Pojken svarde att Nej, några backspeglar har jag inte...(det satt visst sådana på fordonet).

Däremot påstår han att han inte hörde att vi tutade när kollisionen väl var ett faktum, och han sladdade vidare på sina upptåg...När vi ville att han skulle stanna. Eric pekade dessutom åt honom, han tittade rakt in på oss och Eric vinkade, att han skulle stanna...

Kanske förstod han inte vad vi menade, eller så sket han i det också. Precis som han sket i att bereda plats på vägen för trafik som kan köra snabbare än en sladdande fyrhjuling.
 
Vi stannade vid några som visade sig vara hans mamma...
 Vio beskrev vad som hänt, visade bucklan Vi berättade också att vi upplevde att han gjorde det med vilje.
"Han skulle aldrig göra så" Var hennes första reaktion.
Jag tror som hon, han skulle säkert inte med vilje ställa till...men var går gränsen när man uppträder så ignorant och ansvarslöst som han gjorde? Någonstans är det handlandet som räknas. Skadeanmälan skrevs.
 
Pojken kom.
Han gick fram till en kompis som stannat till, Eric hörde hur han sade:
Det var en jävel som tänkte köra om mig!
Efteråt tänker jag- varför tyckte han att det var konstigt? Varför sade han inget om kollisionen, att han smet undan oss? Kanske förstod han inte att det var vår bil på hans gård. Jag tror han var angelägen om att berätta sin version, övertygad om att vi inte skulle komma med vår. Hans fordon hade ju liksom reg skylt...så det var kanske inte så listigt. Vi hade ju fått fatt i vem han var till sist.
En äldre man, kompisens pappa, tystade honom och pojken gick och tittade på vår bil.
Jag klev ur för att prata med honom...han svarade inte på tilltal.
Han bad inte om ursäkt
Han tyckte kanske inte han hade gjort något fel alls?

Jag frågade honom till sist: Hör du bra? Jag arbetar med personer som har funktionsnedsättningar- kanske det var förklaringen...?
Nej, jan hörde bra svarade han.
Hans mamma förklarade det med att fyrhjulingen lever om mycket...
Desto större anlening att ta det försiktigt på vägen, om fordonet är sådant - tänker jag.
 
Senare ringde mamman, hon tyckte Eric var konstig som inte pratade med den som hade försäkringen istället???!!!
 
SÅ ansvaret hon och sonen har, han som straffmyndig och hon som vårdnadshavare att göra upp med den som hade försäkringen...DET ser hon inte....
 
Och gissa...det var hennes 80 årige pappa som skulle ordna så att dottersonen och dottern slapp besvär. Han ringde senare..och beordade E till Carsteds för att göra upp i godo och få bilen lagad, och var allmänt otrevlig...
Sedan ringde ett "försäkringsombud" och ville få Eric att inte använda sitt försäkringsbolag???
För att han säkert skulle ses som vållande eftersom han körde om....
Nåja, vi var tre i bilen som såg samma sak..
Jag kan vittna för vi är inte gifta. (att det skulle vara en fördel plötsligt)
Vi gör självklart en polisanmälan.
Vi blev utsatta för något brottsligt och ska sedan "veta vår plats" dessutom??!!
Maffiafasoner...
 
Det är inte vår eller deras sak att reda ut vems felet var
Det är inte vår sak att reglera skadan, det är upp till sonen och försäkringsbolaget.
Han är som sagt straffmyndig.
Har vi gjort fel, visar det sig
Har han gjort fel visar det sig.
Det är rätt uppenbart....
 
Tre generationer, som lyckats gå miste om att man har ansvar över sina handlingar.
Jag är säker på att den unge har ett gott hjärta...men han vet inte så mycket om att ta ansvar eller orsak och verkan. Inte hans mamma heller, som förlitar sig på sin pappa. Nu får sonen möta den stora världen, där inte mamma kan hålla handen längre...där godheten i hjärtat inte räknas utan uppsåtet och handlingarna...
 
Dethär var en händelse att lära av, för våra tonåringar och oss som tonårsföräldrar också...
Såsom varande tonårsföräldrar.
Handlingarna räknas.
Konsekvenserna är viktiga.
Livsviktiga.