Häxprinsessan

Är det inte ensamt däruppe, på täppan...undrade jag redan som barn. Kan det vara roligt? Jag hade ingen större lust att ta reda på det, i vilket fall. Men jag har inte upphört att intressera mig för hur människor fungerar. Jag tar för givet att alla har behov av gemenskap, att bli sedda, bekräftade och respekterade. Jag föredrar det Helene Bergström beskrev som ett "flat mountin thinking"...om någon tagit sig upp på toppen, så innebär det att fler kan göra det. Alltså hejar jag på och blir glad. Många tycks tänka att berget är spetsigt. För att själva kunna klättra upp, erövra toppen och sätta just sin flagga, så måste den som eventuellt redan står där puttas ner. Märkligt! Men jag har sett att det fungerar så ibland. (bilden från Harrismith Mountain Race)

Nu ska jag en stund ägna mig åt att (med ålderns rätt) låta mina fördomar och tankar breda ut sig...
Med en stor reservation allra först: För nu ska jag skriva aaaningen onyanserat. Jag har mött många kloka, ansvarstagande ungdomar. Det jag här reflekterar över är en typ av trend i nuvarande ungdomskultur.

Det finns några företeelser i dagens ungdomskultur som inte var särsklit attraktiva att ägna sig åt, för oss 70 -talister. Vi ville dela med oss, inte förringa någon annan. Demokrati och solidaritet var viktigt. Vi befann oss i tiden efter det kalla kriget, där det var tryggt och gott. Men inte en självklarhet med  frihet och människolivets okränkbaret . Demokrati fanns inte, om vi inte forstatte värna den. Skuttunge skola tycks jobba efter de värden jag försöker beskriva...(bilden till höger)

Lars Tornsram, professor vid sociologiska instutitionen, Göteborgs universitet har i sin senaste forskning funnit att de unga är de som känner sig mest ensamma. Vilket inte är något nytt för dagens unga. Så var det också för 25 år sedan. Han pekar på den goda ensamheten, med stigande ålder och ökad inre trygghet kan ensamheten vara god och självvald. Många unga upplever istället press på sig att ha stort kontaktnät, och kan inte sovra i realtionerna- därav ensamheten mitt i relationsnätet.

Anna-Lena Hedman som är kurator på Studenthälsan i Uppsala berättar:
I våra samtalsrum kommer ensamhetstankarna fram, trots att studenterna kan söka för bristande självtillit, ångest eller oro.  Vi lever i en individualistisk tid när var och en har ansvar för egna beslut och därmed blir man också ensam om konsekvenserna av besluten. Valmöjligheterna har ökat och många studenter kan känna sig vilsna.

Dagens unga är med andra ord inte ett dugg olika föregående generationer av ungdomar. Jag vill istället påstå att det nya är att deras förutsättningar och livsvillkor, som skiljer sig markant från föregående ungdomsgenerationers. De kan ta ett talutrymme som inte fanns tidigare. De är krönikörer, de bloggar. Det finns fantastiskt många kontaktytor. Det gör dem mer förvirrade, möjligen. För de förstår inte om och varför människor lyssnar.  Vi 70 talister kände att vi kunde påverka världen, att det vi tyckte kunde vara viktigt. Men det var svårt att göra sig hörd och att det viktigt att vara genomtänkt och ta ansvar för det man sade. Idag är världen är till för den unge...inte tvärtom. Det är viktigt att tycka. Inte för sakfrågan, utan för tyckandet och egot. Det är inte alltid idealistens röst som hörs- utan snarare åsiktsmaskinens. Däremot behöver man inte ta något större ansvar för vad man tycker eller de reaktioner och känslor som det väcker i andra. Jag tänker att grunden till kommunikation har gått från åsiktsfrihet till åsiktsmarknad...det finns till och med något som heter Åsiktstorget, där man kan vinna pengar och belönas för att man har en åsikt. På Åsiktstorgets förstasida idag: Ska man begränsa volymen på Ipods för att skydda mot hörselskador...sådant ska alltså regleras utifrån tyckande istället för forskning och klokskap?

Ett exempel är krönikören Amanda Svensson. Jag ska villigt erkänna att jag hade svårt att  läsa hela krönikan. Det är tröttsamt med allt detta tyckade som inte är särskilt förankrat i vare sig forskning eller fakta. I krönikan Naken är stark, skriver hon om ungdomarnas tyckande och bristen på förankring och ansvar, som något positivt. Visserligen har hon fått utrymme i DN- men inte på debattsidorna, utan under nöjesdelen. Artikelserien heter typiskt -00 tal. Så långt håller jag med om innehållet i krönikan, hon har fångat det riktigt bra. Vilka ska i framtiden skriva riktiga debattinlägg??? Citaten nedan, är huvudet på spiken....Jag tänker: stackars människor...

Som ett barn av det så kallade 00-talet har jag väldigt svårt för att stå upp för saker. Att stå upp för något är fult. För den som uppriktigt och långvarigt ger sig hän åt något kommer stagnera.
Att älska något innerligt och uppriktigt är inte förenligt med att ha en mångbottnad, krea­tiv, framåtskridande och spännande personlighet. Passion är förstås bra. Men passionen bör vara föränderlig. Riktad åt flera håll. Opålitlig och alltid förhandlingsbar.

Min slutsats:
I den extrema individuelitetens tid är föräldrar servicestationer där man hämtar omsorg. Kompisar några man hämtar annat hos. Egot är viktigt att odla. Då ingår att tycka, aldrig tacka, sprida sitt tyckande lite kors och tvärs. De som tar illa upp får ta ansvar för sig, bäst de vill- lixom. Problemet är, att tillslut slutar folk att lyssna. Smällen blir enorm, först har den unge  tyckt och tänkt och varit excentrisk och intressant, plötsligt är denne blasé. Den unge har utvecklat en stoooor portion självförtroende utan förankring i god självkännedom. Metoden att i ett samtal höja rösten för att behålla initiativet, eller att fortsätta prata om sitt utan att bemöta andra...isolerar. Bristande självkännedom urholkar till sist också självförtroendet, eftersom man inte vet vad man duger till och kan. I yrkeslivet kommer inga polare och dunkar ryggen, du måste själv presentera och sälja in dig. Det du säger räknas inte, du är en lättviktare. Du ger ingen respekt och får ingen tillbaka. Det är ett kungadöme du byggt, där du är kejsare, men kungariket heter ensamhet. Den inbillat medfödda silverskeden, var bara en illusion...till och med den käleksfulle föräldern tröttnar till sist på att vara dörrmatta och ha 30 åringen boendes hemma, eller liknande.