Häxprinsessan

I korthet: självförtroende och självkänsla behöver följas åt för att en människa ska må bra. Att både vara trygga och stolta i sitt varande och sitt kunnande. Det är kärleksfullt föräldraskap att ge båda upplevelserna och lärdomarna till sina barn.

Två exempel ur sagorna där det bllivit skevt:
Peter och vargen. Han hade gott självförtroende, jag är bäst, jag är i centrum! Han  trodde sig om att kunna hantera vargen. Det visade sig att han inte hade så goda kunskaper om sina förmågor och egenskaper, alltså ingen vidare självkänsla.
Mjölnaredottern. Som var sååå klok. Kungen ställde henne inför en gåta. Att hon visste vad hon kunde och inte kunde räddade henne liv. Hon slog sig inte för bröstet och ropade ut: Jag är ju bäst. Som hon gjort om självförtroendet varit gott. Nej, hon använde sin självkännedom till att klara knipan.

Exempel ur verkligheten:
I diverse rapporter om barns kunskaper och lärande har det visat sig att flickor känner stor press, stress och ansvar. Att nå målen att själva se till att de utvecklar sina förmågor och höjer betygen. De har ofta god självkännedom, Jag KAN och kan anpassa pluggandet efter behovet, medan de mår dåligt för de känner inte att de ÄR BRA, dvs självförtroendet sviktar. Pojkarna däremot beskrivs allt oftare som skolans förlorare. De får mest samtalstid och uppmärksamhet, de bekräftas för sitt uttryck. Men de har alltmer börjat halka efter betygs och kunskapsmässigt. De har alltså bra självförtroende jag ÄR BRA medan självkännedomen jag KAN sviktar.

Självförtroende- hur vi förhåller oss till vårt kunnande
Traditionellt anses det att vi i uppfostran är bra på att stärka pojkars självförtroende, men dåliga på att göra detsamma med flickor. Pojkar uppmärksammas för att de ÄR BRA, de är starka, snabba, bäst. De får positiv feedback när de försöker, ger sig in i något, satsar. Vi hejar inte på tjejer på samma sätt, för att de presterar och är ena hejare....

Självkännedom- Upllevelsen av sigsjälv och sitt värde, varande.
Enligt samma stereotypiska sätt att beskriva barnuppfostran sägs det att vi är bra på att ge flickor god självkännedom. De lär sig fundera över vad de består av, vad de klarar av och inte. Att vara en "duktig flicka" är att inte ge sig på annat än det man ror iland. Däremot är vi inte så bra på att bekräfta pojkarnas kunnande.

Med god förankring i båda kan man dessutom ta ansvar för människor runt sig och vara kärleksfull och solidarisk i sitt uttryck. I gott föräldraskap ingår- som jag ser det: Att låta barnen klara av saker själva i rätt tid och med rätt stöd, genom det utveckla en identitet som är trygg och verklighetsbaserad. Det förhållningssättet bidrar till ett gott självförtroende- genom att barnens varande och görande bekräftas. Du räknas, vad du tycker och tänker tas på allvar. Du är bra, precis som du är! Barnet ska få en upplevelse och inre dialog som säger:  "Jag är bra" Men föräldern erbjuder också möjligheter för barnet att utveckla en god självkännedom. "Jag lyckas ofta eftersom jag vet min kapacitet" "jag vet vem jag är och vad jag består av".

Att alltid stötta och heja på blir inte bra, att aldrig göra det inte heller...att inte kräva prestation och ansvar helt förödande, men att alltid göra detsamma blir krävande och kvävande.

Läs mer:
http://www.utbildning-co.se/sv/sjalvbild/
http://www.ordochmening.fi/index.php?Itemid=157&id=354&option=com_content&task=view
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvf%C3%B6rtroende