Häxprinsessan

Fastän stark, levnadsglad och kärleksfull tonade det osynliga barnet bort. Eftersom hon bemöttes som oviktig kunde hon till sist inte själv ens ana sina konturer. De verkade ju inte speciellt värdefulla att hålla fast vid ändå?
Kanske är vi alla ibland detdär osynliga barnet. Frågan är kanske snararst om någon upptäcker att vi inte syns längre.Om vi själva bryr oss om att försöka framträda igen.  Är synligheten oviktigt för alla så kan borttonandet få fortgå. Tills bara rosetten finns kvar...Den går förstås också att plocka av om man måste vara riktigt dold.

Så gott folk: var rädd om alla rosetter ni ser omkring er. Prata med dem, lyssna på deras tystnad. Gläds med dem och uppskatta deras närvaro. Snart är rosetten befolkad igen.

Som ur Suzie Tappers- Mirakel
Jag var en spillra av mitt forna jag

En vingklippt fågel som inte ens drömmer mer

Som om sorger trycktes allt längre ner