Att behövas...
Hur behövs en mamma? Hur behövs barnen?
Samtalade med en skolpsykolog en gång hon sade något som gjort stort intryck på mig: Många av dagens barn vet inte om och hur de behövs, de behövs inte ens för att bordet ska dukas och känner att de inte har någon uppgift i familjen. De hålls på sina rum. De vet inte att de behövs och känner sig obetydliga så till den grad att de inte vill leva. Detta gjorde intryck för att jag tror att det stämmer, min erfarenhet själv och av unga säger mig det. Det går fortare om jag gör detta själv tänker den trötte vuxne, tonåringen vill ju ändå inte hjälpa till- det blir bara bråk...etc...vad leder dessa tankar till? Som om inte det vore värdefullt att känna stolthet över att kunna hjälpa trötta mamma/ pappa..som om det inte var värdefullt att känna stolthet över en solidaritet mellan familjemedlemmarna.
Meningslöshet är farligt för livsviljan.
Barnen i en familj behövs, de är viktiga på många sätt. Föräldern vill rusta dem för livet. Jag vill att de ska veta hur saker och ting går till. Man kan känna sig vilsen ändå- även om man är kompetent i vardagsysslor och kan hantera de praktiska beståndsdelarna: ekonomi, tid, städning, tvätt...vet hur man klär sig, lagar mat...
Därför- för att de ska slippa hånflina åt 34 åringarnas arga blickar och lappar vid diskstället- ni vet klassikern Din mamma bor inte här, plocka upp efter dig- på en framtida anställning- och för att minska förvirringen vill jag att barnen lär sig att plocka upp efter sig, vet hur man dammsuger, hur en tvättmaskin fungerar- att det finns orsak och verkan. Själva levandet är också att städa efter sina barn längre fram och lära dem hur en familj kan fungera. (när jag tänker efter vill jag inte heller de ska tänka: jag önskar mamma var här- när det kommer till städning, matlagning- utan att de längtar till mig för att få samvaro och gemenskap istället- en moders omsorg är så mycket mer...)
Bäst att börja i tid- Liv avskyr redan den förbannade Curbyn!!! Jag är så stolt!
Samtalade med en skolpsykolog en gång hon sade något som gjort stort intryck på mig: Många av dagens barn vet inte om och hur de behövs, de behövs inte ens för att bordet ska dukas och känner att de inte har någon uppgift i familjen. De hålls på sina rum. De vet inte att de behövs och känner sig obetydliga så till den grad att de inte vill leva. Detta gjorde intryck för att jag tror att det stämmer, min erfarenhet själv och av unga säger mig det. Det går fortare om jag gör detta själv tänker den trötte vuxne, tonåringen vill ju ändå inte hjälpa till- det blir bara bråk...etc...vad leder dessa tankar till? Som om inte det vore värdefullt att känna stolthet över att kunna hjälpa trötta mamma/ pappa..som om det inte var värdefullt att känna stolthet över en solidaritet mellan familjemedlemmarna.
Meningslöshet är farligt för livsviljan.
Barnen i en familj behövs, de är viktiga på många sätt. Föräldern vill rusta dem för livet. Jag vill att de ska veta hur saker och ting går till. Man kan känna sig vilsen ändå- även om man är kompetent i vardagsysslor och kan hantera de praktiska beståndsdelarna: ekonomi, tid, städning, tvätt...vet hur man klär sig, lagar mat...
Därför- för att de ska slippa hånflina åt 34 åringarnas arga blickar och lappar vid diskstället- ni vet klassikern Din mamma bor inte här, plocka upp efter dig- på en framtida anställning- och för att minska förvirringen vill jag att barnen lär sig att plocka upp efter sig, vet hur man dammsuger, hur en tvättmaskin fungerar- att det finns orsak och verkan. Själva levandet är också att städa efter sina barn längre fram och lära dem hur en familj kan fungera. (när jag tänker efter vill jag inte heller de ska tänka: jag önskar mamma var här- när det kommer till städning, matlagning- utan att de längtar till mig för att få samvaro och gemenskap istället- en moders omsorg är så mycket mer...)
Bäst att börja i tid- Liv avskyr redan den förbannade Curbyn!!! Jag är så stolt!
Kommentarer
Trackback
