Häxprinsessan

Troll
När  jag anar ett troll- så tänder jag ett ljus. Jag tar fram den ljusaste stråle jag kan uppbåda och lyser djärvt in mot skuggorna. För att se ordentligt vad det är som orsakar skuggorna och för att se till att trollen som väser och hotar istället spricker. De är trots allt inget annat än en fantasikonstruktion. En manifestation av rädsla. Jag   föredrar att bjuda trollet till köksbordet och fråga:
Hur var det här då?
Hur kommer det sig att du är här och hur ser du ut?
Var finner du din näring och var kommer du ifrån, från början?
Dessa frågor brukar ge mig de svar jag behöver för att komma vidare. För att kunna låta det lilla barnet inom mig ha sin rädsla, att vara snäll mot mig och andra. Men inte låta denna rädsla köra med mig.

Tillit
Andra gånger tänker jag på tilliten till världen, universum, ödet, gud...ja vad du själv nu väljer att kalla det. Då kan jag bli fylld av klander. Tilliten. Den är så viktig. Jag tänker på människor med till synes stora portioner av harmoni och trygghet, inte en trygghet som kommer sig av säkra överenskommelser och konventioner- utan på en tilltro till att livet är stort, magiskt och fullkomligt. Som det är. Så tänker jag själv, när jag har möjlighet att vara centrerad. Frågan är vad jag behöver för att kunna vara det. Jag antar att det är bebismamman och småbarnsmammans ständiga dilemma. Hänsynen till familjen, barnen och det egna. Var finns tiden för återhämtning, eftertanke och introspektion? Man måste låta trollen stryka omkring också, det tillhör livet. De är rädsla. Det finns inget av vara rädd för utom rädslan själv. (bilden från Ö-vik projekt startpunkten 2003)

Så att tända ett ljus eller vara vän med mörkret och krama sin skugga- det är frågan:
När jag lyser på trollen blir det nya skuggor.
Kunde jag inte försöka utveckla min tillit till världen istället!
 
Om jag lyser  upp allt, ser allt, förutser och förstår- då finns inget skrymsle för troll, samtidigt skänker detta mig trygghet. Det motsägerlsefulla är att samtidigt skapas nya troll- på andra ställen- av allvarligare art: de som gör att min tillit till ödet, gud, livet brister....Att bara vila i vekligheten, låta det spökas när skymningen faller- bara betrakta skuggfigurerna i förvissning om att de också hör till livet.
 
Det är min ständiga utmaning.