Tacksamhet och lidande
Eller som för vissa munkar: ett lidande i tacksamhet, eller för hemmafrumartyrer: Tacksam över lidandet...
Tacksamhet är kärlek!
Det är skönt och nyttigt att uppleva tacksamhet. Det tror jag ger ödmjukhet inför livet och människorna. Inför omständigheterna, inför egna tillkortakommanden eller framgångar. Jämför- Jag är kung över världen och allt gott skall mig tillkomma- före er andrahandspersoner. med: Jag är en människa och önskar mig allt gott i livet, också mina medmänniskor. Jag mår bra när de mår bra.
Lidandet och lyckan
En helt annan sak är lidandet och lyckan. Av dessa två har vi bara 100%, man kan inte vara delvis lycklig eller lida bara litegrann, precis som man inte kan vara lite död eller lite levande...
Mitt eller någon annans?
Det är ändå förvirrande när man känner sitt eget lidande fullt ut och sedan ser någon som utifrån omständigheterna att döma, borde ha det ändå värre.
Är det då något orätt med det egna lidandet, nej- det är 100%...Har någon tänkt likadant om lycka någongång? Om jag går omkring och är lycklig och kommer att se någon som tycks vara ändå lyckligare- upplever jag mig mindre lycklig då? Nej, 100%...
Varför?
Jag tror att vi socialiserats in i en tillvaro där rädsla och konsumtion styr det mesta. Lycka kan man konsumera sig till- säger budskapet. Sanningen är att det går lika bra att kosumera sig till lidande...
Dessutom har vi lärt oss att det är lyckan som räknas- livet är ju större än så- mycket större. Livet är på fullt allvar och lika värdefullt oavsett om man lider eller är lycklig.
Lidande har dessutom historiskt kopplats ihop med straff av olika slag- så om man lider kan ske man förtjänat det, eller så borde man i tidens anda av att tänka rätt bara tänka sig ur det- förhålla sig rätt- annars kan man gott skylla sigsjälv.
Jag tror det är viktigt att omfamna även sin skugga, att vara hel.
Att inte be om ursäkt för att man är människa.
Så tror jag att det är.
