Unga viljor viner...
I vår stad går snart ingen trygg. Ägg och vattenballonger viner. Har de unga kanske fråntagits sin vilja. I den djungel av val de har att göra kanske deras kvävda vilja kräver sitt och de unga känner ett kollektivt begär att manifestera den. Eller är de bara små glin, som aldrig lärt sig solidaritet, ansvar, orsak och konsekvens. För att de curlats rakt in i fördärvet. Ingen vet, inte jag.
Idag stod i ortstidningen att vår fornby vandaliserats. Då är det inte länge etblissemanget eller en annan gymnasieklass som drabbas av vandaliseringen. Då drabbas folksjälen. Hur vi än förskönar så är det just vandalisering det handlar om. Även oskyldiga vattenballonger förstör. Det ryktas att ettor på gymnasiet tänker kasta ballonger på de välklädda studenterna, stående på sina flak. Med dyra uppsydda klänningar och ena foten i vuxenvärlden. Vissa av dessa unga samhällmedborgare svarar genom att förbereda sig med vattenfyllda hinkar på flaket. Vilka torde drabba tredje person. Eftersom en vattenballong kastas på håll från en folkmassa. Jag undrar hur det står till med samhällsundervisningen, och kännedom om de grundläggande naturlagarna. Att mamma och pappa aldrig får veta, att de inte betalt kläderna själva och förstår vilket slit som ligger bakom pengarna. Verkar underlätta deras beslut. Jag tänker på allt föräldrarna försakar för att kunna ge sina barn allt vad som förväntas av ett studentfirande...Då är vi inne på empati...vilket kanske är svårare
Tja, vi får väl se...
Tänker så länge på Karin Boijes Unga viljor viner...kanske också dessa tillslut rotar sig och blir ett träd...som orar sig för studentfirandet....
Unga viljor viner
Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.
Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.
Om gläntan syns trång
emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.
Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
"Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna
