Det kända
Taxichaufförer är mest rädda för spya. I en undersökning gjord av Taxi Stockholm ligger spya först. Motiveringen är att man då går miste om körningar samtidigt som chauffören i fråga själv får städa upp äcklet. Såhär ser topplistan över chaufförernas värsta mardröm ut:
1. Att ngn kräks
2. Att krocka
3. Att bli rånad
4. Att bli stoppad av polisen
5. Vattenplaning
Till höger taxi i Mexico.
Från fantastiska fakta och värdelöst vetande
Det kända skrämmer
Hur kan man oroa sig mer för kräk än för att krocka? Själv har jag varit med om båda, och tyckte det senare var mer skrämmande. Är det kanske så att människor är mest rädda för det som är mest vardagligt? Eller snarare räds vi det som är möjligt att föreställa sig...När det för ett par år sedan skedde några rånmord på taxichaufförer kändes det mer nära.
Har man varit med om en husbrand, blir man rädd för det. Har man blivit rånad, känner man sig otrygg. Är det bråk och stök runtomkring går man och väntar på att något sådant ska hända igen. Sedan spelar de intellektualiserande rationella argumenten ingen roll.
Argument som: Jag har blivit träffad av blixten en gång- alltså är sannolikheten minimal att det händer igen. Skänker ingen trygghet. För de finns människor som träffats två gånger och varje gång ovädret drar ihop sig väcks mina kroppsminnen till liv, stresshormoner som påverkar mig att vilja fly eller gå till attack frigörs.
Så är det nog, med oss människor: Bränt barn skyr elden. Världen krymper när rädslan växer. Snart förväntar jag mig en spya i varje gathörn, om det är vad som skämmer mig mest....
1. Att ngn kräks
2. Att krocka
3. Att bli rånad
4. Att bli stoppad av polisen
5. Vattenplaning
Till höger taxi i Mexico.
Från fantastiska fakta och värdelöst vetande
Det kända skrämmerHur kan man oroa sig mer för kräk än för att krocka? Själv har jag varit med om båda, och tyckte det senare var mer skrämmande. Är det kanske så att människor är mest rädda för det som är mest vardagligt? Eller snarare räds vi det som är möjligt att föreställa sig...När det för ett par år sedan skedde några rånmord på taxichaufförer kändes det mer nära.
Har man varit med om en husbrand, blir man rädd för det. Har man blivit rånad, känner man sig otrygg. Är det bråk och stök runtomkring går man och väntar på att något sådant ska hända igen. Sedan spelar de intellektualiserande rationella argumenten ingen roll.
Argument som: Jag har blivit träffad av blixten en gång- alltså är sannolikheten minimal att det händer igen. Skänker ingen trygghet. För de finns människor som träffats två gånger och varje gång ovädret drar ihop sig väcks mina kroppsminnen till liv, stresshormoner som påverkar mig att vilja fly eller gå till attack frigörs.
Så är det nog, med oss människor: Bränt barn skyr elden. Världen krymper när rädslan växer. Snart förväntar jag mig en spya i varje gathörn, om det är vad som skämmer mig mest....
Kommentarer
Trackback
