Häxprinsessan

Jag har googlat lite, och wikipediat och drömt...Så ont som jag har av att veta att otrohet finns i världen, inom människor. Att det så lätt avfärdas som något rent kroppsligt, eller som något som inte har så stor betydelse, bara ingen får veta. Var och ens engelägenhet. Till och med bra för det fasta förhållandet!? Alla har livslögner, frågan är bara hur mycket de skadar och vem...

På Google
Otrohet 535 000 träffar
Kärlek  6 780 000
Hat 1 900 000
Frihet 3 960 000
Likgiltighet  71 600

Wikpedia:
Otrohet = Med otrohet menas sexuella handlingar som bryter mot religiösa eller andra krav på sexuell partnerexklusivitet i fasta förhållanden. Otrohet i ett äktenskap kallas traditionellt för äktenskapsbrott...en synd mot gudomliga lagar
Kärlek= Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Att visa denna känsla,  kallas att älska.
Hat = En passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta
Frihet = Frihet kan definieras "negativt" (frihet från) som avsaknad av olika typer av yttre begränsningar samt förtryck eller "positivt" (frihet till) som de faktiska möjligheter man har att kunna handla fritt. Fokus ligger i den sistnämnda definitionen således på vilken kapacitet den enskilde har att i praktiken handla fritt.
Likgiltighet = "frånvaro av att bry sig"

Mina tankar
Är det så att frihet allt oftare betraktas som frånvaron av gränser, att frihet blandas upp med likgiltighet. Inför kärlek, löften och förbund. Ett lika hemskt och stort brott mot kärleken inom var och en av oss är att leva i ett kärlekslöst förhållande på grund av löften, också då är likgiltigheten alldeles nödvändig för livslögnen. Otrogen, det är man först och främst mot sig själv. Inte mot en partner. Men när man är otrogen mot sina egna behov och känslor, drabbas naturligtvis den man lever med.

 Att älska är alltså inte en känsla utan blott en handling, ett uttryck, ett sätt att omsätta något inre till något yttre? Är det då denna handling som är viktig eller känslan. "Det vet du ju att det är dig jag älskar" "Några pussar betyder ingenting" "Pussar kan betyda olika saker" "En gång är ingen gång"  Ord, är bara ord, handlingar bara handlingar. Även om de är vackra och sköna och sanna och nödvändiga. När man kan känna sin egen den andres kärlek, ande närvaro och själ, eller frånvaron av desamma. Det är då man vet om man känner kärlek eller är föremålet för någons kärlek. Så är det för mig. Därmed inte sagt att känslan är allt. I  vardagens ekorrhjul behöver man manifestera kärleken, skapa tid, visa vilja och längtan. Man kan inte ignorera kärleken, sluta ägna tid och uppmärksamhet, låta bli att lyssna, aldrig uppvakta. Då får inte kärleken lov att växa, förändras och utvecklas. Hur ofta har inte två hett älskande en dag fem år in i framtiden funnit sigsjäkva, stånde betraktandes den unga kärlek de en gång hade. De lever på minnena ett tag bara för att inse att den kärleken inte kunde bevaras såsom den var och att de själva och livet vuxit ifrån den. En vittrad kalkstensfigur. Den har blivit ett monument över en vacker början som fanns, istället för ursprunget och navet i ett starkt liv. Det är ingen och båda skyldiga till.

Otrohet, för mig. Är ett brott mot gudomliga lagar. Inget är så starkt som kärleken. Kärleken skapar allt, kärleken är det enda viktiga i livet. Kärleken är det gudomliga som bor i varje människa. Att vara otrogen, är att smutsa ner och förstöra den skaparkraft och kärlek som bor i den egna själen. En otrohet kan aldrig hemlighållas, kommer alltid att spela stor roll. Även om inte den man lever med någonsin får veta, så har skadan uppstått. Skadan finns inom den som istället för leva i enighet med sin vilja, sina drömmar och sin känsla. Skadan består framförallt i att personen försökt skilja sin egen gudomliga treenighet åt. Tanke, känsla och vilja. Det gör att personen tagit sin skaparkraft någon annanstans. Kanske vet denna inte ens var, eller hur det ska bli helt igen. Men någon rår säkert för att en förnimmelse av tomhet finns- och det är då säkert inte ovanligt att partnern får vara syndabock. DU gör mig itne lycklig. DU vill kanske inte att jag ska vara lycklig. Det finns andra som uppskattar mig minsann. Det finns andra som jag kan vara migsjälv hos...eller? Är jag bara glad över att återse en bit av mig som jag stoppat undan, alldeles själv? Ensamheten är redan närvarande, innan otroheten. Var det i samma stund som otroheten blev möjlig inom den som till sist var otrogen. Inga ord kan reparera avståndet. Kanske kan kärlek åter fylla tomrummet, ensamheten, revan mellan de som en gång älskat. Men då behöver den som skadat sigsjälv ta ansvar för att ta reda på vad hålet består i. Annars blir det för alltid kvar. Därför tror jag att personer som varit otrogna lättare är det fler gånger. Om man inte finner svar på frågan varför inom, istället för utanför sig själv. Bär man med sig förutsättningarna- att åter fly.

För mig är frihet att veta var jag finns. Att min omvärld är tydlig. Att jag förstår att jag är betydelsefull i mitt eget liv. Att mina gränser och min tillvaro respekteras. Allt annat är fångenskap. Att inte veta hur livets förutsättningar ser ut är att vara fånge. Därför har alla förståsigpåare rätt. Det är när förälskelsens låga fortfarande brinner man behöver prata om sina och den andras gränser. Aternativet är att upptäcka var gränser går eftersom, att förvirrad, att låta rädslor gro. Den som inte vill prata om sådant kan lugnt säga: du är bara rädd, det kan vara olika, lita på mig. Men om inte uppriktighet om den egna världen finns, samtalet finns är sådana konstateranden inget annat än ett hån mot den älskades själ.

Likgiltighet, det är frånvaron av all passion, av kärlek och hat. Det är när ingenting längre spelar någon roll. När man inser att för att kunna finnas i världen får man lägga ner egna drömmar och behov, då finns likgiltigheten som en trygg blöt filt. Som kväver och stänger in allt det som vill växa och spritta. Som nöjer sig med  en kärleksweekend ibland och en vittrad kalkstensfigur. Det är då man kan ägna sig åt att arbeta istället, ha otrohetsaffärer vid sidan av, skilja ut närhet och ömhet från kärlek, skilja ut drömmar och fantasier från livets vardag. Splittra treenigheten. Viljan, känslan och tanken. Det är då en person kan bortse från sin älskades behov och känslor. För de är inte viktiga längre. Inte de egna heller. Sedan kan man få all världens medhåll i många spalter och på många hemsidor om otrohet. Att "That´s the way of life" Det är stimulans och förströelse, konsumtion det handlar om.

I slutändan, är vi alla ensamma. I denhär världen. Och får finna vår egen väg till ro och frid, frihet och trygghet. Det kan vara att leva ensam, fast tillsammans, att behålla tankar och känslor inom sig, det kan också vara att dela allt. Varje person måste finna sin väg. Förhoppningsvis tillsammans med någon, men ibland och för det mesta ensam.