Häxprinsessan

Idag var vi iväg allihop och grillade vid Hörnsjön, den första grillningen för året. Efter ett bad satt jag och Hampus och pustade ut framför animal channel. Där berättades en historia som grep mig, talade till mig...och inte bara till mig.


Det anmärkningsvärda med berättelsen är att ungen hon givits eller funnit, är en Oryx- ett nötdjur. Hon följer efter och beskyddar Babyface i 15 dagar. Deras fysiska inkompabilitet och behovet av den andre gör att ingen av dem får något att äta. Lejonet följer efter, uppmuntrar och skyddar lilla ungen. Leder ungen till vattnet, som ju inte innehåller tillräckligt för kalven att leva på. Under tiden kan inte heller lejonmamman få mat, hon kan inte lämna ungen för ett ögonblick och inte ens när en djurskötare kastar till henne kött äter hon. Hennes modersinstinkter är så starka att både hon och ungen är på väg att duka under. De passar inte varandra, tilliten och den ömsesidiga ömheten lyser starkt. En dag, så matt, låter hon ungen gå utom synhåll. Då är en lejonhanne där och tar babyface. Kamunyach sörjer sin unge. Dagen efter börjar hon åter jaga och äta. Följande år adopterar hon ytterligare 5 Oryx- ungar. De går alla under. Var Kamunyach är idag, vet ingen. Hon försvann. Kanske blev de uppgifter hon tagit på sig övermäktiga, hon varken klarade av dem eller nådde det hon strävade och längtade efter. Samtidigt som hon förlorade barnen brast hennes hjärta.

Vi får väl se om det blir som sägnen säger- att hon en dag återuppstår, precis som de Kenyanska solen. Kanske då i en skepnad och i ett sammanhang där hon får vara lycklig och ha en egen familj. Berättelsen säger en del om vad det är att vara förälder. Även den starka, modiga lejonmamman med sitt varma och ihärdiga hjärta- kan upplösas till intet om hon inte lyckas vara en god mor.

Eller...var det egentligen "The heart of loneliness" filmen borde ha hetat? Isåfall blir tolkningen helt annorlunda. Ett mycket ensamt hjärta, söker sig desperat sällskap. Ensamheten är förödande, men samvaro som inte är vald på goda grunder, gör till sist att hjärtat brister.