Häxprinsessan

I begynnelsen var uppfostran....
Så  heter en bok av Alice Miller, psykoanalytiker, född i Polen 1923. Vill man lära sig om barns trygghet, inte bara på ett teoretiskt plan eller ett subjektivt, utan för att upptäcka och avslöja sig själv då bör man läsa den. Det kräver mod. Jag har genom åren intresserat mig mycket för barn, deras uppväxtvillkor och rättigheter. Visst, det finns mycket skrivet, avhandlingen "att växa upp i våldets närhet" av Katarina Weinehall kan också erbjuda mycket nyttig statistik och kunskap i ett samhällsperspektiv, hur överlever det misshandlade barnet?

Men min guru på området är och förblir Alice Miller. Hon har ingående beskrivit villkoren för barnets uppväxt och kopplat det till ett större sammanhang. Vad i uppfostran som leder till en auktoritetstro hur det i sin tur kan gynna diktaturer, eller terror. Vad som gjorde att så många "lydde" Hitler. Barnmisshandel är gunden till all destruktivitet och självdestruktivitet. Inte bara den fysiska misshandeln. Hon myntade begreppet "svart pedagogik" Det går ut på att undertrycka det levande, kreativa och emotionella hos barnet och med alla medel internalisera plikt, lydnad och vördnad för sina föräldrar. Barnet ska tidigt lära sig att förneka, övervinna och behärska sig själv

Författarinnan pekar på hur svårt det är att inte upprepa mönstret man utsatts för som barn. Hur det i mycket av den "accepterade" eller "allmänna" uppfostran ingår metoder som är livshämmande. Livshämmande, eller förtyckande av det levande, är vad som sker när en människa lär sig lägga locket på känslor, behov eller tankar på ett sådant sätt att det tyranniserar själen. "Gråt inte, borsta bort" kan vara förfärligt att höra gång på gång...för att itne tala om skadligt. Att intala sig att man har det bra fast man lider, att vara tacksam när man blir illa behandlad...Att inte få uttrycka ilska när någon kränker en....Det sker i hemmet som ser tryggt ut, där föräldrarna aldrig någonsin skulle använda våld, det sker på skolor, det sker i största välmening...

Därav mina funderingar; kan man göra en lista över goda förutsättningar för en trygg uppfostran och sedan "pricka av". Hur är det med alla livshämmande mönster som finns och frodas, i samhället, mellan barn, mellan barn och vuxna och mellan vuxna. I Sverige har vi mycket välmående barn, med stor social, fysisk och psykisk trygghet. Vid en första anblick. Självmorden ökar, brottslighet, droger...unga kvinnor som skär sig...svälter sig....är ensamma mitt i hopen av kamrater....eller ungdomar som "bara" har ångest....Det låter sig inte enkelt förklaras...Alice Miller ger en bild av missbruk, varför man trots evidensbaserade metoder inte lyckas hålla sig "ren", vad återfallen beror på. Det är symtomen man behandlar, medan orsaken finns kvar...

Om man läser Alice Millers böcker, framförallt "I begynnelsen var uppfostran" blir inget sig mera likt. Under förutsättning att man är beredd att se sigsjälv i vitögat och är villig att arbeta hårt på att bryta dåliga mönster. Det är inte lätt, men det går. Det är smärtsam läsning, men utvecklande. Jag har aldrig läst en bok som påverkat mig så djupt. Många är så fågna i sin barndom att de rationaliserar eller avfärdar sina egna metoder eller sådant som påminner om att de kanske inte är goda. Ett hopp boken ger, som också i annan forskning påvisats....det behövs bara en enda person som ser barnet som lever under dåliga förhållanden. Det kan vara en vaktmästare på skolan, en granne som hälsar varje dag. Att barnet får ett frågetecken i sitt huvud...Annars förblir föräldrarnas världsbild förhärskande. Alice Miller kallar denna person för "Det tysta vittnet". Dave Pelzers skönlitterära men självupplevda beskrivningar av dessa "signifikanta andra", svårigheterna att bli fri de destruktiva mönstren, att inte ta på sig skulden för övergreppen och skammen är ett bra komplement till Millers böcker. Pelzers böcker stod flera år och brände i bokhyllan, innan jag orkade läsa om , barnet som kallades det, pojken som inte fanns, pojken som överlevde. Han har också skrivit en bok som heter Att hjälpa sig själv, den har jag, men jag har inte läst den ännu.

Jag rekommenderar boken "I begynnelsen var uppfostran", starkt. Man borde inte ens få bli förälder utan att ha läst den. Ungdomarna borde få läsa den på psykologin i Gymnasiet. Fast det kanske de gör, bara det att jag inget vet. Bäst är att söka på Antikvariat, boken finns tyvärr inte längre att köpa....

Live and let live!