Häxprinsessan

Winnerbäck i Umeå på Idunteatern. Innan blev det god middag på Olearys och mysigt småprat i sviten. Med tända ljus och stor förväntan. Som infriandes...

Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i...
Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd...

Alltså, vilken underbar musiker. Han blir bara bättre för varje skiva han gör. Även denna gång var folkmusikspåret med, men i min smak med mer finess än tidigare. Stundom hördes tydliga toner av Irland, där skivan spelades in även om Daugava, namnet kommer från en flod i Riga.

Så söt när publiken svarar, sällsamt lycklig. Intressant var också att han knipit de två karaktärsstarka musiker som Uno Sveningsson hade med sig för ett par år sedan. Hur ska Uno klara sig nu....
Alltså, Ola Gustafsson, den gitarristen- han är helt underbar, jag tror han har varit en gitarr som blivit förvandlad till en människa. Om man skulle försöka sig på ett samtal med honom skulle han säkerligen behöva gitarren för att kunna knäppa fram ett svar. Han spelar i en helt egen division, uppslukad av musiken- han liksom for omkring på en egen inre scen, eller höll till bakom Winnerbäck. Sedan jag såg honom sist hade han dock ändå börjat titta upp mer så man fick den fröjden också. Tydligen är han producent av Daugava tillsammans med Winnerbäck...tänk att få vara så ett med sitt element....Sedan var det basisten, jag tror att han heter Jerker Odelholm, som också han är helt unik. Han spelade basfiol också. Anna Stadling sjöng, hon har ju en underbar röst.  Mer behöver inte sägas.

Jag dansade, hoppade, sjöng. Jag var med min älskade livskamrat Eric och mitt hjärtas syster Anna. Till sist hade min ena fot drabbats av en ystisk smärta, och jag tvingades stå lite mer still. Efteråt haltade jag lyckligt iväg till hotellrummet. Där blev det ett glas vin för de som kunde och tända ljus.

Livet är skönt.